I sjuksköterskans dagliga arbete möter han eller hon många olika individer i olika åldrar. Ett gott bemötande från vården kan resultera i att individen upplever en trygghet och vågar uppsöka vården vid lidande. I Sverige finns det ett flertal barn som har en förälder med en somatisk sjukdom med minst en veckas sjukhusvård. Då barn inte får utrymme till att hantera den ovana situationen kan barnet skapa vanföreställningar om att det är barnets fel att föräldern vårdas på sjukhus. Sjuksköterskan bör möta varje individ utifrån dennes förutsättningar och anpassa kunskapsnivån efter detta. Hur kan sjuksköterskan bemöta barn som anhöriga? Vad kan sjuksköterskan göra för att stödja föräldrarna? Syftet med denna uppsats är att belysa fenomenet barn som anhörig ur olika perspektiv. Uppsatsens metod bygger på en litteraturstudie. Totalt har 11 kvalitativa och kvantitativa artiklar granskats och sammanställts till ett resultat. Det framkommer i resultatet att barn upplever ett besök hos sin anhörig som positivt då barnet får en känsla av att vara delaktig och betydelsefull för patienten och dennes vård. Föräldrar uttrycker en önskan om att få mer stöd från vårdpersonalen i den ovana situationen. Sjuksköterskan önskar mer utbildning kring ämnet samt att det är av vikt att involvera barnet i vården och delge barnet den informationen som krävs innan, under samt efter besöket.

Bakgrund: Idag beräknas cirka 70 000 människor avlidit till följd av en långsamt förlöpande kronisk sjukdom som behandlas med palliativa insatser. Dygnet runt vårdas svårt sjuka patienter på landets alla sjukhus. Hos flertalet av dessas patienter står det klart att sjukdomen inte längre är botbar. Sjuksköterskans uppgift syftar till att stödja den enskilde individen och dennes anhörige genom hela kvarståendevårdförlopp och ge det bästa möjliga vård. Det skapas dagligen nya relationer mellan sjuksköterskor, patienter och närstående. Detta innebär stora påfrestningar för sjuksköterskorna på ett känslomässigt plan då de ständigt ställs inför etiska dilemman. För att säkerställa god omvårdnad vid palliativ vård behövs mer utbildning för att skapa bättre kunskap. Syfte: Syftet med arbetet var att beskriva sjuksköterskans upplevelser av att vårda patienter i livets slutskede inom slutenvårdavdelning. Metod: En allmän litteraturöversikt med en induktiv ansats baserat på vetenskapliga artiklar med kvalitativ metod. Som analysmetod valdes Friberg (2017). Databaser som användes var CINAHL Complete och PubMed. Resultat: Analysen resulterade i fyra huvudteman, den första temat var Att bli känslomässigt engagerad, det andra var Att känna sig otillräcklig, det tredje var Att uppleva brist på tid, och det sista blev Att uppleva avsaknad av kunskap. Slutsats: Genom denna studie framgick det att sjuksköterskorna upplevde kunskapsbrist och ett behov av stöd när de arbetade med patienter i livets slutskede vilket har lett till att vårdkvalitén försämrats. Sjuksköterskorna upplevde att kunskaps avsaknaden kring palliativ vård kunde påverka vårdkvaliteten negativt och den vård som erbjuds till patienten.

Bakgrund: SBU (2006) efterfrågade mer evidens för Acceptance and Commitment Therapy, (ACT) mot långvarig smärta då det både är en stor orsak till lidande och en dyr samhällskostnad (87,5 miljarder kr, år 2003). Enheten för Långvarig Smärta – Avdelning, (ELS-A) är den enda vårdavdelningen i Sverige som behandlar långvarig smärta med ACT. Syfte: Att undersöka hur patienter, som för minst ett år sedan genomgått ACT-behandling på en slutenvårdsavdelning med långvariga smärttillstånd som specialitet, upplevde behandlingsmetoden och dess resultat samt sjuksköterskans roll vid behandlingen. Metod: Kvalitativ forskningsintervju med semi-strukturerade frågor tillämpades för datainsamling. Fem färdigbehandlade patienter intervjuades och därefter analyserades intervjuinnehållet i en analysmodell. Resultat: Patienterna ställde sig väldigt positiva och tacksamma till både ACT-behandlingen och resultatet av den. Alla patienter upplevde en minskning av smärtproblematik, medan själva smärtnivån inte påverkats något nämnvärt. Efter avklarad sexveckorsbehandling valde två av fem av patienterna att fortsätta vidareutbilda sig i ACT på egen hand. Patienterna upplevde både positiva och negativa delar med ACT som gruppbehandling, medan ingen ställde sig negativ till individuell träning. Sjuksköterskans roll uppfattades som väsentlig och vital för avdelningens dagliga arbete. Det mest uppskattade med sjuksköterskan var hennes höga kompetens i form av vidareutbildning och yrkeserfarenhet samt hennes ständiga närvaro på avdelningen. Slutsats: ACT som behandlingsmetod uppskattades främst för det multiprofessionella arbetet. Behandlingen gav goda resultat gällande smärtupplevelsen för patienter med diagnosen långvarig smärta. ACT var uppskattat och intervjupersoner fortsatte därför egenbehandlingen efter utskrivning från ELS-A. Sjuksköterskan var en uppskattad person med sin höga kompetens och dagliga närvaro på avdelningen. / Background: SBU (2006) has requested more evidence-based research about the efficiency of Acceptance and Commitment Therapy on chronic pain, a disease that cost Sweden 87,5 million Krona in 2003. ELS-A is today the only department in Sweden where patients diagnosed with chronic pain can enroll for treatment. The treatment at the clinic is based on the philosophy of Acceptance and Commitment Therapy (ACT). Aim: To examine how patients diagnosed with chronic pain, one year after finalized treatment at ELS-A, evaluated the method of treatment, their level of pain today, and what role the nurse had during the enrollment. Method: Qualitative research interviews with semi-structured questions were applied for data collection. Five patients were interviewed and the data was analyzed. Results: The patients were very supportive and grateful both towards the experience of the ACT treatment itself, and the results of said therapies. All five patients experienced a reduction in how their pain previously negatively affected their lives, however the level of pain they felt remained the same. After the six weeks of clinical treatment two out of five of the interviewed patients continued studying the ACT-method independently. The patients all had both positive and negative experiences from the group interactions, and found greater appreciation for the individual treatment. The nurse played an important role in the department's everyday order of business. The nurse's performance during these days of testing was excellent. Her level of higher education, work experience and work ethic during the program was most appreciated by all. Conclusion: ACT treatment was appreciated mainly for the multi-professional team. The treatment gave good results in terms of pain perception in patients with a diagnosis of chronic pain. ACT was appreciated and interviewees therefore continued self-treatment after discharged from ELS-A. The nurse was a popular team-member with her high knowledge and daily presence at the department.