Rådande teoribildningar inom det marindiplomatiska området är skrivna utifrån ett stormaktsperspektiv, där staternas storlek på flotta samt ambitionsnivå med den marina diplomatin skiljer sig åt i jämförelse mot en småstat och dess perspektiv.   Med utgångspunkt i Edward Luttwaks marindiplomatiska teori kommer jag att anlägga ett svenskt perspektiv på det subtila förhållningssätt på den marina diplomatin som är rimlig i förhållande till vårt lands storlek på flotta samt de ambitionsnivåer som är rimliga för en småstat. En småstats teori, kommer att beskrivas och prövas mot det svenska sjöförsvarets förehavanden under åren 1945-1950. Denna teori, småstaters stödjande inducering kategoriseras i stöd till humanitära insatser, stöd till civil sjöfart och handel samt till örlogsbesök. Analysen visar att de handlingar som sjöförsvaret genomförde under denna tidsperiod finner en överrensstämmelse i de nya kategorierna av induceringsteorin.