Denna studie undersöker och analyserar hur sex olika socialarbetare kan se på olika sociala kontexters betydelse för beteenden som kan leda till en adhd-diagnos bland barn och unga. Studiens frågeställningar vill få fram vilka förklaringar som intervjupersonerna ger till olika sociala kontexters betydelse som kan omge barn och unga som diagnostiseras med adhd samt hur intervjupersonerna förklarar bakomliggande orsaker till beteenden som kan ge upphov till en adhd-diagnos. I dagens samhälle ökar diagnostiseringen och medicineringen av adhd hos barn och unga och vi ställer oss frågande till om diagnostiseringen är svaret på problemet eller om sociala kontexter har en inverkan. Vi frågar oss även om det är möjligt att få adekvat hjälp för barn och unga endast utifrån att utreda individen eller om det behövs ett bredare perspektiv. Det empiriska materialet består av intervjuer med sex intervjupersoner som arbetar nära barn och unga på ett icke utredande sätt. Dessa intervjuer har sedan analyserats med en tematisk analys. Resultatet visar intervjupersonernas nyanserade bild av fenomenet adhd som de har utifrån deras unika erfarenheter från socialt arbete med barn och unga. Det framgår i resultatet att intervjupersonerna såg det som problematiskt att missa helhetsperspektivet i utredningsprocessen. De förespråkade ett individfokus där en diagnos inte ska stå i centrum i hjälpandet av barn och unga. Intervjupersonerna visade på att det inte bara är svart eller vitt utan de gav ofta en variationsrik bild av fenomenet där de kunde nämna både för- och nackdelar med ett diagnostiserande. I slutsatserna framgår att det krävs ett helhetsperspektiv i bemötandet och hjälpandet av barn och unga med beteenden som kan ge upphov till en adhd-diagnos. Framtida forskning bör lägga fokus på sociala kontexter och socialarbetares perspektiv för att få en bredare och mer nyanserad bild av adhd som fenomen.

Syftet med denna studie är att undersöka hur föräldrar tycker att en meningsfull relation byggs upp med förskollärare på förskolan utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Relationen mellan hem och förskola sker genom olika kommunikationsformer, där jag vill lyfta fram en förälders perspektiv. Mitt val av metod är intervjuer med sex personer som alla är föräldrar med barn på förskolan med erfarenheter, tankar och upplevelser med att samverka med förskollärare. Meningsfull relation påverkas både av kultur, tidsepok och en människas erfarenhet. Det betyder att en meningsfull uppnås genom kulturella medierande redskap. För att bygga upp tillit, behöver en förskollärare medierande redskap, samspel med andra människor där interaktionen utvecklar tillit. Delaktighet och tillit, kan tillsammans bidra till en meningsfull relation, med interaktion och samspel som redskap. Det beror på vem du möter och i vilket sammanhang du möter personen. Samverkan är viktig för barnets utveckling och välbefinnande. Den påverkar också hur barnet ser på sin omvärld. Min förhoppning är att förskollärare kan använda sig av min studie för att se föräldrars perspektiv och inspireras av olika medierande redskap och artefakter för att utveckla relationer som är meningsfulla för både föräldrar och förskollärare i praktiken.