Jag har studerat framgångsfaktorer i undervisningen av elever med Cerebral pares samt yttre påverkande miljö- och organisatoriska faktorer. Samt vilka kognitiva, perceptuella och exekutiva svårigheter som kan vara förknippade med Cerebral pares. Min analys bygger på en tematisk innehållsanalys baserad på intervjuer med specialpedagogisk personal samt en litteraturgenomgång av specialpedagogisk, medicinsk och didaktisk litteratur. Syftet med min studie är att kartlägga specialpedagogisk personals uppfattningar och erfarenheter av skolkontextuella pedagogiska, didaktiska och sociala framgångsfaktorer och svårigheter för elever med Cerebral pares. För att undersöka detta upprättade jag en intervjuguide som underlag för de sex intervjuer jag sedan genomförde. Jag har därefter tematiserat och sammanställt innehållet. Avslutningsvis har jag jämfört resultaten i innehållet med granskad specialpedagogisk, didaktisk och medicinsk litteratur. Min slutsats är att undervisningen behöver anpassas och individualiseras utifrån elevens nivå och kognitiva, exekutiva och perceptuella svårigheter. Arbetslaget runt eleven bör bestå av en bred blandning av kompetenser och erfarenheter för att kunna kartlägga elevens behov och genom kreativa lösningar individanpassa elevens lärandesituation. Elevens sociala situation påverkar också undervisningen vilket gör att det ställs stora krav på pedagogens relationella kompetens, där också skolans ledning och värdegrund har stor inverkan. Samarbetet runt eleven, med gemensamma framåtsyftande mål, bör vara öppet och prestigelöst för att viktig information ska kunna delges mellan personal, hem och habilitering. De övergripande målen bör bestå i att verka för en kognitiv och social utveckling och samtidigt motverka exkludering och låg självbild hos eleven genom att hjälpa eleven till en så energieffektiv skolgång som möjligt och säkerställa att eleven har chans att lyckas både socialt och kognitivt utifrån individuella förutsättningar och behov.

Syftet med det här arbetet är att kartlägga hur språksvårigheter påverkar elever med invandrarbakgrund i deras prestationer och lärande av fysik och vilka faktorer som hindrar deras utveckling. Syfte är också att skaffa större förståelse för elevernas behov och om det är möjligt att ge uppslag till möjliga åtgärder. Metoden som jag har använt för denna uppsats är en kvalitativ studie i form av intervjuer av två ämneslärare och sju invandrarelever som har bott i Sverige mellan ett till fem år. De går i årskurs sju, åtta och nio i två olika skolor. Resultaten av undersökningen upplyser om att elevernas språksvårigheter hämmar deras förståelse och kunskapsutveckling för ämnet. Den visar också att oavsett om eleverna har bott i Sverige ett eller fem år, fortsätter språksvårigheterna att påverka deras prestationer i stor grad i ämne fysik.

Syftet med denna studie var att undersöka hur professionella inom elevhälsan på tre skolor samt en specialenhet inom barn och ungdomspsykiatrin förhåller sig till sociala perspektiv hos barn och ungdomar där det finns misstanke om ADHD samt hur ser möjligheterna och förutsättningar för ett sådant förhållningssätt. Hur ser elevhälsan och BUP på orsaksförklaringar för denna målgrupp där misstanke om ADHD föreligger. Studien har en kvalitativ forskningsansats och är baserad på sju semistrukturerade intervjuer med socionomer och psykologer inom elevhälsan och BUP. Analysen av resultatet har skett med nysinstitutionell organisationsteori. Resultatet visar att de professionella ansåg att det var av stor vikt att granska de sociala perspektiven vid misstanke om ADHD. De intervjuade kunde i sina respektive verksamheter urskilja en rad orsaksförklaringar i barn och ungdomars sociala miljö hos dem med ett beteende likt ADHD, utöver en neuropsykiatrisk förklaringsmodell. Faktorer som ansågs vara speciellt problematiska var uppväxtmiljö och en resurssvag skolmiljö som ställer högre krav på barn och ungdomars självständighet. Majoriteten av de professionella menar att möjligheterna och förutsättningarna för att anlägga ett socialt perspektiv i fall hos barn och ungdomar med beteende likt ADHD försvåras av organisatoriska och ekonomiska orsaker. Respondenterna utrycker att socionomens med sin yrkeskunnighet ej alltid ses som självklar när det kommer till misstanke och utredning av ADHD. Respondenterna menar att läkaren och till viss del psykologer har mandat att sätta diagnosen ADHD. Detta menar respondenterna har lett till en mer ensidigt tolkning av beteende likt ADHD där den neuropsykiatriska förklaringsmodellen i många fall dominerar när man misstänker eller utreder ett barn för beteende likt ADHD. De intervjuade önskar ett mer nyanserat perspektiv vid misstanke om ADHD där man kan utreda olika orsaksförklaringar i större utsträckning. / The aim of the study was to examine attitudes of healthcare and support workers, in three Swedish primary schools and one special unit for child and adolescence mental health (BUP), towards the social aspects of children and adolescence with suspicion of attention deficit hyperactivity disorder (ADHD). The study further aimed to investigate to what extent the health services provide opportunities and favourable conditions for stimulating a social perspective when there is a suspicion of ADHD, and what explanations health services professionals give where suspicion of ADHD exists. The study was carried out using qualitative methods and was based on seven semi-structured interviews with social workers and psychologists within educational health and support services and BUP. The outcomes of the interviews were analysed using an organisational theory based on neo-institutionalism. The results showed that health services professionals considered the social perspective to be of high relevance when investigating cases of suspected ADHD. Interviewees from different operational areas were able to identify a number of potential causes to a behavior like ADHD in the children’s social environments in addition to the neuropsychological explanation model. A number of potential factors were identified by the interviewees, including the children’s upbringing environment and a lack of resources in schools, where higher and higher demands of independence are put on children and adolescence. A majority of the interviewed health care professionals pointed to a high degree of difficulty in applying a social perspective explanatory model to children exhibiting behaviour reminiscent of ADHD due to organisational and economic circumstances. The general view was that this was made difficult due to the lesser or greater influence of particular professional groups, leading to what the interviewees referred to as a one-sided interpretation of behaviour similar to ADHD favouring the neuropsychological model. The interviewees desired a wider perspective when a suspected case of ADHD emerges where one can utilise the different explanatory models to a greater extent.