Bakgrund: Behovet av reliabla, kliniskt användbara utvärderingsinstrument för sjukgymnastinsatser inom pediatrik är stort. Studien undersöker huruvida klassifikationssystemet ICF (Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa) bidrar till detta. Syfte: Undersöka test-retest-reliabilitet för nio utvalda moment avseende ”Att gå och röra sig omkring” under kapitlet Förflyttning inom komponenten Aktivitet och Delaktighet i ICF för ungdomar med fysiska funktionshinder pga cerebral pares (CP), genom att låta ungdomarna själva och en föräldrer bedöma ungdomens funktionsförmåga. Även undersöka om det föreligger skillnader mellan ungdomarnas respektiveföräldrarnas bedömningar. Metod: Studiematerialet utgjordes av 33 ungdomar, med respektive förälder, på högstadieoch gymnasienivå, med diagnosen CP, GMFCS I-III (Gross Motor Function Classification System). Överenstämmelsen mellan bedömningstillfällena beräknades med hjälp av Spearman Correlation Coefficient samt Elisabeth Svenssons metod för stabilitet mellan två mättillfällen. Skillnader mellan ungdomarnas respektive föräldrarnas bedömningar beräknades med hjälp av Fisher’s Exact Test. Konfidensintervall och Z-score beräknades också utifrån Elisabeth Svenssons metod. Resultat: Beräkningarna avseende överensstämmelse visade sammantaget att sju av de nio momenten bedömdes äga tillfredsställande tillförlitlighet såvida föräldern genomförde bedömningen, medan så var fallet för endast tre av momenten, när ungdomen gjorde bedömningen. Beräkningar avseende skillnader mellan ungdomarnas respektive föräldrarnas bedömningar visade sammantaget signifikant skillnad för tre av momenten. Konklusion: Resultatet visade att sju av de nio testade momenten sammantaget kunde beaktas som reliabla beträffande bedömning av gång- och förflyttningsförmåga för ungdomar med CP, GMFCS I-III. Tillförlitligheten var generellt sett högre såvida föräldern gjorde bedömningen. Skillnader mellan ungdomarnas respektive föräldrarnas bedömningar förekom sammantaget för tre av momenten.

Diss. (sammanfattning) Göteborg : Univ. , 2006. / Härtill 4 uppsatser.

Cerebral pares är den vanligaste orsaken till rörelsehinder hos barn och ungdomar. Litet är känt om livssituationen för unga vuxna med cerebral pares, särskilt dem med en lindrig funktionsnedsättning. Den aktuella studiens syfte var att kvalitativt undersöka upplevelsen av funktions­hinder, självkänsla och livskvalitet, liksom önskad hjälp och stöd hos unga vuxna med lindrig cerebral pares. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fyra personer. Materialet granskades utifrån tematisk analys. Resultaten visar att även ett lindrigt rörelsehinder har konsekvenser för individen och att det påverkar både självkänsla och livskvalitet. Omgivningens emotionella bekräftelse och samtal kring praktiska och psykologiska problem anges som viktiga faktorer för god självkänsla och livskvalitet. Bättre information om funktionshindret är ett önskemål, liksom bättre förberedelse inför nya livsfaser, särskilt vuxenblivandet.

<p>Bakgrund: Cerebral pares är ett samlingsnamn för ett följdtillstånd efter en skada i den omogna hjärnan med funktionsnedsättning som varierar mycket i symptom och svårighetsgrad som följd. Den motoriska funktionsnedsättningen påverkas bl.a. av avvikande tonus, nedsatt koordination, nedsatt balans och muskelsvaghet. Tidigare har det i Sverige varit en generell uppfattning att styrketräning med vikter m.m. inte är lämpligt för barn. Styrketräning och forcerade rörelser ansågs öka spasticiteten och skulle därför undvikas hos personer med cerebral pares. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka vilken effekt interventionen styrketräning har för barn och ungdomar med cerebral pares med avseende på funktion och aktivitet. Metod: Litteratursökningar genomfördes i databaserna Cinahl, Medline och Amed. Studier med kontrollgrupp granskades enligt PEDro för bedömning av den vetenskapliga kvaliteten. Studier utan kontrollgrupp granskades deskriptivt. Resultat: Litteratursökning gav 11 studier. Fem studier var randomiserade kontrollerade studier, en var experimentell med kontrollgrupp, fyra var experimentella utan kontrollgrupp och en studie hade en single-subject-experimental design. I sex av studierna genomfördes uppföljande mätningar Antalet deltagare i studierna var överlag få. Studiernas PEDro-poäng låg på mellan 3 och 7 av 10 möjliga. Resultaten visar att barn och ungdomar med cerebral pares som styrketränar med belastning 2 till 3 gånger per vecka under mellan 4 till 12 veckor kan öka muskelstyrkan, förbättra gångförmågan, öka den motoriska förmågan samt minska spasticiteten. Endast tre studier undersökte subjektiva variabler som kroppsuppfattning och självuppfattning. Här varierade resultaten då två studier visade på förbättrad kroppsuppfattning medan en fann delvis försämrad självuppfattning. Ingen av studierna visade någon negativ påverkan av styrketräning.</p><p>Slutsatser: Styrketräning är en behandlingsmetod som kan användas för barn med cerebral pares för att öka muskelstyrkan och evidensen kan anses vara medelhög. Resultatet av denna litteraturstudie stärker att styrketräning bör vara en del av sjukgymnastens behandlingsarsenal när syftet med interventionen är att påverka muskelstyrka, gångförmåga, motorisk förmåga eller spasticitet.</p><p>Sökord: cerebral pares, muskelstyrka, styrketräning, rörelse träning</p>

<p>CI-metoden är en ny behandlingsmetod för barn och ungdomar med CP-hemiplegi. Metoden innebr att man genom en restrikion på den intakta armen och handen främjar rörelse i den hemiplegiska armen oc handen i syfte att förbättra användningen av den armen och handen i dagliga aktiviteter.</p><p>Syftet med litteraturstudien är att beskriva CI-metoden och dess effekter på funktions- och aktivitetsförmåga hos barn och ungdomar med CP-hemiplegi.</p><p>För att få svar på studiens syfte och frågeställningar gjordes en systematisk litteraturstudie som baseras på vetenskapliga artiklar om effekter av behandling med CI-metoden på barn och ungdomar med hemiplegi till följd av en CP-skada. Studien baseras på sammanlagt 12 artiklar, varav 11 studier från åren 2001-2006 och en studie från 1997. Artiklara är sökta i AMED, Cinahl samt Medline.</p><p>Resultatet visar att barnen och ungdomarna genom behandling med CI-metoden gjorde förbättringar i både funktions- och aktivitetsförmåga. Många av de förbättringar som gjorts under behandlingen kvarstod även vid uppföljningen, fyra veckor till sex månader senare. Resultatet visar att CI-metoden kan vara en effektiv intervention för att förbättra funktions- och aktivitetsförmåga hos barn och ungdomar med CP-hemiplegi. För att få evidens för detta krävs fler studier angående effekter av CI-metoden hos barn och ungdomar med CP-hemplegi.</p>

Bakgrund: Cerebral pares är ett samlingsnamn för ett följdtillstånd efter en skada i den omogna hjärnan med funktionsnedsättning som varierar mycket i symptom och svårighetsgrad som följd. Den motoriska funktionsnedsättningen påverkas bl.a. av avvikande tonus, nedsatt koordination, nedsatt balans och muskelsvaghet. Tidigare har det i Sverige varit en generell uppfattning att styrketräning med vikter m.m. inte är lämpligt för barn. Styrketräning och forcerade rörelser ansågs öka spasticiteten och skulle därför undvikas hos personer med cerebral pares. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka vilken effekt interventionen styrketräning har för barn och ungdomar med cerebral pares med avseende på funktion och aktivitet. Metod: Litteratursökningar genomfördes i databaserna Cinahl, Medline och Amed. Studier med kontrollgrupp granskades enligt PEDro för bedömning av den vetenskapliga kvaliteten. Studier utan kontrollgrupp granskades deskriptivt. Resultat: Litteratursökning gav 11 studier. Fem studier var randomiserade kontrollerade studier, en var experimentell med kontrollgrupp, fyra var experimentella utan kontrollgrupp och en studie hade en single-subject-experimental design. I sex av studierna genomfördes uppföljande mätningar Antalet deltagare i studierna var överlag få. Studiernas PEDro-poäng låg på mellan 3 och 7 av 10 möjliga. Resultaten visar att barn och ungdomar med cerebral pares som styrketränar med belastning 2 till 3 gånger per vecka under mellan 4 till 12 veckor kan öka muskelstyrkan, förbättra gångförmågan, öka den motoriska förmågan samt minska spasticiteten. Endast tre studier undersökte subjektiva variabler som kroppsuppfattning och självuppfattning. Här varierade resultaten då två studier visade på förbättrad kroppsuppfattning medan en fann delvis försämrad självuppfattning. Ingen av studierna visade någon negativ påverkan av styrketräning. Slutsatser: Styrketräning är en behandlingsmetod som kan användas för barn med cerebral pares för att öka muskelstyrkan och evidensen kan anses vara medelhög. Resultatet av denna litteraturstudie stärker att styrketräning bör vara en del av sjukgymnastens behandlingsarsenal när syftet med interventionen är att påverka muskelstyrka, gångförmåga, motorisk förmåga eller spasticitet. Sökord: cerebral pares, muskelstyrka, styrketräning, rörelse träning

CI-metoden är en ny behandlingsmetod för barn och ungdomar med CP-hemiplegi. Metoden innebr att man genom en restrikion på den intakta armen och handen främjar rörelse i den hemiplegiska armen oc handen i syfte att förbättra användningen av den armen och handen i dagliga aktiviteter. Syftet med litteraturstudien är att beskriva CI-metoden och dess effekter på funktions- och aktivitetsförmåga hos barn och ungdomar med CP-hemiplegi. För att få svar på studiens syfte och frågeställningar gjordes en systematisk litteraturstudie som baseras på vetenskapliga artiklar om effekter av behandling med CI-metoden på barn och ungdomar med hemiplegi till följd av en CP-skada. Studien baseras på sammanlagt 12 artiklar, varav 11 studier från åren 2001-2006 och en studie från 1997. Artiklara är sökta i AMED, Cinahl samt Medline. Resultatet visar att barnen och ungdomarna genom behandling med CI-metoden gjorde förbättringar i både funktions- och aktivitetsförmåga. Många av de förbättringar som gjorts under behandlingen kvarstod även vid uppföljningen, fyra veckor till sex månader senare. Resultatet visar att CI-metoden kan vara en effektiv intervention för att förbättra funktions- och aktivitetsförmåga hos barn och ungdomar med CP-hemiplegi. För att få evidens för detta krävs fler studier angående effekter av CI-metoden hos barn och ungdomar med CP-hemplegi.

An adjustable chair was developed for children with cerebral palsy in Uganda. The chairs these children use today are custom made which means that they cannot be used when a child outgrows a chair. Sometimes the chair is used by other children and does not give the support that the child needs. The project was executed in the capitol, Kampala, by the two design engineer students Faith Auma and Emma Lingehed in collaboration with Makerere University, Kampala school for the physically handicapped and Katalemwa Cheshire home. The goal of the project was to help pupils with cerebral palsy from a young age develop adequate sitting behaviour and become more physically independent. The chair should be able to be manufactured and assembled in Uganda and the material should be able to be found in the country. The project started by clarifying the problem, information was collected through literature studies, study visits and interviews. The gathered information was used to create a product specification focusing on safety, environment, manufacturing and ergonomics. All background information was used throughout the idea generation. A number of ideas were generated and evaluated until a final concept was found. The final concept, called Billy, was chosen through a concept scoring where it was evaluated against three other concepts. Billy was considered the easiest concept to manufacture in Uganda and had the simplest construction. Billy was developed further and became the final concept Entebbe. Entebbe is a chair that is adjustable and gives the support a child with cerebral palsy needs. A prototype was made at Katalemwa Cheshire home.  Entebbe can be manufactured in Uganda and since it is module-based it can easily be repaired and resized by simply changing the concerned parts. This also means that parts can be reused to build other chairs. Entebbe can be adjusted in five different ways and requires no tools to assemble. / En justerbar stol utvecklades för barn med cerebral pares i Uganda. Stolarna dessa barn använder idag är specialdesignade vilket innebär att de inte kan användas när barnet växer ur stolen. Ibland används då stolen av andra barn och ger därmed inte det stöd som barnet behöver. Projektet genomfördes i huvudstaden, Kampala, av de två designingenjörsstudenter Faith Auma och Emma Lingehed i samarbete med Makerere University, Kampala school for the physically handicapped och Katalemwa Cheshire home. Målet med projektet var att hjälpa elever med cerebral pares redan från unga år att utveckla ett korrekt sittbeteende och bli mer fysiskt oberoende. Stolen ska kunna tillverkas och monteras i Uganda och materialet ska finnas i landet. Projektet började med att studera och klargöra problemet, information samlades in genom litteraturstudier, studiebesök och intervjuer. Den insamlade informationen användes för att skapa en kravspecifikation med fokus på säkerhet, miljö, tillverkning och ergonomi. Bakgrundsinformationen användes under idégenereringen. Ett antal idéer genererades och utvärderades tills ett slutgiltigt koncept hittades. Det slutgiltiga konceptet, Billy, valdes genom en concept scoring där det utvärderades mot tre andra koncept. Billy ansågs vara det koncept som var enklast att tillverka i Uganda och hade den enklaste konstruktionen. Billy vidareutvecklades och blev det slutliga konceptet Entebbe. Entebbe är en stol som är justerbar och ger det stöd ett barn med cerebral pares behöver. En prototyp tillverkades vid Katalemwa Cheshire home. Entebbe kan tillverkas i Uganda och eftersom den är modulbaserad är den lätt att reparera och ändra storlek på genom att enkelt byta ut de berörda delarna. Detta innebär att delarna även kan återanvändas för att bygga andra stolar. Entebbe kan justeras på fem olika sätt och inga verktyg krävs för att montera ihop stolen.

Jag har studerat framgångsfaktorer i undervisningen av elever med Cerebral pares samt yttre påverkande miljö- och organisatoriska faktorer. Samt vilka kognitiva, perceptuella och exekutiva svårigheter som kan vara förknippade med Cerebral pares. Min analys bygger på en tematisk innehållsanalys baserad på intervjuer med specialpedagogisk personal samt en litteraturgenomgång av specialpedagogisk, medicinsk och didaktisk litteratur. Syftet med min studie är att kartlägga specialpedagogisk personals uppfattningar och erfarenheter av skolkontextuella pedagogiska, didaktiska och sociala framgångsfaktorer och svårigheter för elever med Cerebral pares. För att undersöka detta upprättade jag en intervjuguide som underlag för de sex intervjuer jag sedan genomförde. Jag har därefter tematiserat och sammanställt innehållet. Avslutningsvis har jag jämfört resultaten i innehållet med granskad specialpedagogisk, didaktisk och medicinsk litteratur. Min slutsats är att undervisningen behöver anpassas och individualiseras utifrån elevens nivå och kognitiva, exekutiva och perceptuella svårigheter. Arbetslaget runt eleven bör bestå av en bred blandning av kompetenser och erfarenheter för att kunna kartlägga elevens behov och genom kreativa lösningar individanpassa elevens lärandesituation. Elevens sociala situation påverkar också undervisningen vilket gör att det ställs stora krav på pedagogens relationella kompetens, där också skolans ledning och värdegrund har stor inverkan. Samarbetet runt eleven, med gemensamma framåtsyftande mål, bör vara öppet och prestigelöst för att viktig information ska kunna delges mellan personal, hem och habilitering. De övergripande målen bör bestå i att verka för en kognitiv och social utveckling och samtidigt motverka exkludering och låg självbild hos eleven genom att hjälpa eleven till en så energieffektiv skolgång som möjligt och säkerställa att eleven har chans att lyckas både socialt och kognitivt utifrån individuella förutsättningar och behov.

Bakgrund: Spasticitet är ett vanligt symptom bland personer med Cerebral Pares och kan ge konsekvenser som påverkar individen negativt, exempelvis smärta, obehag och funktionshindrande deformiteter. I dagsläget finns begränsad evidens för stötvågsbehandling i syfte att förändra spasticitet hos personer med Cerebral Pares.  Syfte: Syftet var att sammanställa och kritiskt granska det vetenskapliga underlaget för stötvågsbehandling i syfte att förändra spasticitet hos individer med Cerebral Pares samt att fastställa det nuvarande evidensläget.  Metod: En systematisk sökning genomfördes i databaserna PubMed, Scopus, Cochrane Library, AMED, CINAHL och Web of Science. De nio studier som uppfyllde uppsatta kriterium inkluderades och granskades med SBU:s granskningsmall för randomiserade kontrollerade studier. För att bedöma den sammanvägda evidensstyrkan användes GRADE. Resultat: Samtliga nio inkluderade artiklar rapporterade att stötvågsbehandling minskar spasticitet signifikant jämfört med baslinje hos personer med Cerebral Pares. Evidensstyrkan för det vetenskapliga underlaget bedöms ha mycket låg tillförlitlighet för stötvågsbehandlingens effekt på spasticitet hos individer med Cerebral Pares. Konklusion: Denna systematiska kritiska litteraturstudie konkluderar att det finns otillräcklig evidens för att stötvågsbehandling minskar spasticitet hos individer med Cerebral Pares trots att samtliga inkluderade artiklar visade en signifikant minskning av spasticitet.