I detta examensarbete presenteras olika inriktningar av musikterapi och FMT-metoden (Funktionsinriktad musikterapi) belyses ingående. Här beskrivs arbetssätt och arbetsmaterialet nämns. Ett historiskt perspektiv ges både på människor med funktionshinder genom tiderna och på musikterapins utveckling i världen och i Sverige. Olika musikterapidiscipliner presenteras liksom befintliga utbildningsmöjligheter.   Två elever/adepter presenteras och terapin med dessa beskrivs detaljerat. Arbetet tar upp frågan om FMT-metoden måste ändras eller justeras för att kunna användas i terapin med en synskadad person? Kontentan är att det inte behövs några förändringar av metoden för att fungera för adepter med synskada. / This paper presents, in two case studies, the use of Functionally Oriented Music Therapy (FMT- method) with visually impaired students. The therapy with the students is described in detail, along with FMT methodology. The conclusion is that the FMT method does not need any modification when used with visually impaired students.   The field of music therapy in general and the various disciplines are described, along with its history and development in Sweden and the world, The situation of disabled persons is also presented in an historical framework.

Previous research has shown that children with multiple disabilities have been able to learn to make choices. Practising choice making is a good way to introduce an intervention using Alternative and Augmentative Communication (AAC). Choice making with objects should then be trainded before choice making with pictures. The present study is a single subject experimental design and was accomplished at a center for children with disabilities in Tanzania during 12 weeks. The primary purpose was to examine if the number of choices made by two boys with cerebral palsy increased after communicationintervention with objects and pictures. The participants were trained to make choices over two intervention phases and the staff were given lectures on two occasions and through tuitions. The number of choices made by the participants as well as the choices offered by the staff, were measured continuously at predetermined activities. The results show that the number of choices with objects and pictures increased in both participants. It was also observed that the interaction between the children and the staff increased. Aspects that are discussed are whether the staff’s ability to offer choices affects the result and that the factors which separate what a “none-choice” is could be defined more clearly.

Det övergripande syftet med denna studie var att öka kunskapen om hur små barn med Cerebral Pares (CP) deltar, kommunicerar och interagerar med sina vardagliga samtalspartners på förskolan. I studien deltog två små pojkar (2;4 och 4;3 år) med grav CP (GMFCS 5) med lite/inget talat språk. De filmades på förskolan i olika vardagliga aktiviteter tillsammans med de andra barnen och personalen. Vid analysen studerades pojkarnas samlade kommunikativa resurser och återkommande mönster i samtalen på ett detaljerat plan med hjälp av Conversation Analysis (CA). Analysen visade att samtalspartnern hade en viktig roll för att underlätta i samtalet genom att tolka och tillskriva pojkarnas bidrag betydelse. När pojkarna använde en kombination av flera kommunikativa resurser föreföll det vara lättare för samtalspartnern att tillskriva bidragen betydelse. Vilken betydelse som tillskrevs kunde bland annat påverkas av hur barnens bidrag producerades, vilken aktivitet deltagarna var involverade i, eller vilken kunskap samtalspartnern hade om pojkarna sedan tidigare. Det framkom också att pojkarnas oförmåga att sitta självständigt påverkade deltagarstukturen som i sin tur påverkade interaktionen och kommunikationen. Kvalitativa närstudier av interaktion med barn med svår motorisk nedsättning till följd av CP är viktiga då dessa kan demonstrera vilka metoder som omgivningen använder för att skapa mening i interaktion trots barnens begränsade kommunikativa resurser. Barnens signaler kan till exempel vara svårtolkade för omgivningen på grund av den motoriska funktionsnedsättningen, men de vuxna använder den aktuella aktiviteten eller samtalet för att skapa en meningsfull kontext för barnens bidrag. Detta leder till att barnen blir mindre passiva i sin kommunikation och att kommunikationen blir lättare att förstå. Nyckelord: Interaktion, Kommunikation, Cerebral Pares (CP), Conversation Analysis (CA), Kommunikativa resurser. / The aim of this study was to increase the knowledge on how young children with severe Cerebral Palsy (CP) participate, interact and communicate with naturally speaking communication partners at preechool. Two young boys (2;4 and 4;3 years) with severe CP (GMFCS 5) with little or no spoken language participated in the study. They were recorded at preschool in various everyday activities and the recorded material arose from ordinary conversations with other children or staff at the preeschool. When analyzing the data, the principals and procedures of Conversation Analysis (CA), was used to study the childrens communicative resourses and the repeating conversational patterns on a detailed level. The analysis showed that the interlocutor had a very important role in the interaction with the child. The interlocutor attributed meaning to the boys' contributions and this was closely linked to the combination of different communicative resources by the boys. Which meaning that was attributed could, among other things be affected by how the children's contributions were produced, what activity the participants were involved in, or the interlocutors previous knowledge about the boys. In addition, the boys' bodily position relative to the other participants had an influence on communication. The boys inability to sit independently affected the participants positions in interaction, witch affected interaction and communication.  Qualitative detailed studies of interaction with children with severe motor impairment, (CP) is important since these can demonstrate which methods the communicative surround uses to create meaning in interaction despite the children's limited communication resources. Children’s signals can for example be difficult for the communication partners to interpret because of the motor function, but the adults are using the current activity or conversation to create a meaningful context for the children's contributions . This leads to children becoming less passive in their communication and communication becomes easier to understand. Keywords: Interaction, Communication, Cerebral Palsy (CP), Conversation Analysis (CA), Communicative resources

Bakgrund: Att få ett barn med cerebral pares kan innebära en stor livsförändring för föräldern. Vårdandet av barnet kan vara en stor belastning som bland annat kan resultera i emotionella påfrestningar. Som sjuksköterska är det viktigt att involvera hela familjen och underlätta för föräldrarna vid vårdandet av ett barn med cerebral pares. Syfte: Syftet med studien var att undersöka upplevelser av att vara förälder till ett barn med cerebral pares. Metod: En litteraturstudie med tio artiklar som analyserades med en induktivt metod. Huvudsakliga teman identifierades i varje artikel och en jämförande analys genomfördes mellan artiklarna för att se skillnader och likheter. Resultat: I resultatet framkom åtta huvudkategorier och tre underkategorier. Huvudkategorierna var: en omställning i livet, föräldrars oro kring sitt barn, en känsla av skuld, föräldrars behov av stöd, delaktighet i vården, att bibehålla den sociala delaktigheten, en upplevelse av utmattning och dess konsekvenser samt hopp och framtidsutsikter. Underkategorierna var: stöd från familjen, stöd från vården och vikten av information. Slutsats: Föräldrar upplever att det kan vara svårt att hantera situationen de befinner sig i, och att samarbetet med vårdpersonalen ofta brister. En god relation är därför viktigt samt att föräldrarnas involvering i barnets vård främjas. / Background: Having a child with cerebral palsy can be a major life change for the parents. It can be a big burden that can result in emotional stress, among other things. As a nurse it’s important to involve parents and family members when caring for a child with cerebral palsy. Aim: The aim of the study was to investigate experiences of being the parent of a child with cerebral palsy. Method: A literature study where ten articles was analyzed with an inductive method. Main themes were identified in each article and a comparative analysis was conducted between the articles to find differences and similarities. Result: Eight main categories and three subcategories emerged. The main categories were: change in life, parents’ worry for their child, feeling of guilt, parents need for support, participation in caring, maintaining social participation, experience of exhaustion and its consequences, as well as hope and prospects. The subcategories were: family support, healthcare support and importance of information. Conclusion: Parents’ experience that it can be difficult to handle their situation, and that the teamwork with the healthcare staff is often lacking. A good relationship is therefore important as well as promoting parental involvement in the child´s care.

Sammanfattning: Introduktion: Nedsatt förmåga att stabilisera kroppen leder ofta till asymmetrisk kroppshållning som ökar risken för vävnadspåverkan som kan leda till deformiteter och kontrakturer hos barn med cerebral pares (CP). Smärta är vanligt förekommande vid CP och kan komma sekundärt till kontrakturer och felställningar. Syfte: Undersöka samband mellan posturala asymmetrier i ryggliggande och smärta hos barn med cerebral pares i åldrarna 7-15 år samt kontrollera om detta påverkas av ålder, kön eller grovmotorisk funktionsnivå. Metod: Tvärsnittstudie med populationsbaserad inklusion, 3123 barn i åldrarna 7-15 år med cerebral pares (60 % pojkar) ifrån det nationella kvalitetsregistret för cerebral pares (CPUP). Postural Albility Scale (PAS) användes för att bedöma asymmetrier. Förhållandet mellan asymmetrier och smärta analyserades med univariat och multivariat logistisk regression och redovisades med oddskvot (OR). Resultat: Barn med svåra asymmetrier i ryggliggande hade signifikant ökad risk för smärta, sagitalt (p=0.001) (OR=1.85, 95 % av CI 1.29-2.65), frontalt (p=0.002) (OR=1.72, 95 % av CI 1.21-2.44) och sammanslaget frontalt och sagitalt (p≤0.001)(OR=1.99, 95 % av CI 1.52-2.62). Sambandet var oberoende av ålder, kön och grovmotorisk funktionsnivå. Barn med mycket begränsad grovmotorisk funktionsnivå var överrepreseterade bland de med svåra asymmetrier och smärta. Slutsats: Tydliga samband framkom mellan svåra asymmetrier i ryggliggande och smärta hos barn 7-15 år med CP. Barn med kraftigt nedsatt grovmotorisk förmåga var överrepresenterade i gruppen med svår asymmetri och smärta. Ett sätt att förebygga smärta kan vara att uppmärksamma asymmetrier och vidta åtgärder för att minska dess fortskridning. Svåra asymmetrier i ryggliggande bör ses som en indikation att utreda smärta hos barn med CP.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att använda sig av CI-terapi som intervention för barn med hemiplegisk cerebral pares. Metod: En kvalitativ ansats valdes för att beskriva arbetsterapeuternas subjektiva upplevelser. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes med arbetsterapeuter som arbetade på barn- och ungdomshabiliteringar i landet och analyserades därefter utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Den insamlade datan resulterade i fyra kategorier: Arbetsterapeutens stöd; Nätverkets betydelse; Anpassning av interventionen samt Organisatoriska strukturer. Resultatet visade att interventionen bör utgå från barnets motivation och lek i samverkan med barnets nätverk samt att interventionen mestadels bidrog till att barnet fick en utökad aktivitetsrepertoar. Vidare beskrevs att interventionen utfördes endast av några arbetsterapeuter runt om i landet då den är tidskrävande, kräver resurser och en tydlig struktur. Det framkom även att kollegialt stöd bland arbetsterapeuterna främjar genomförandet av CI-terapi. Slutsats: I studien framkommer att barnets aktivitetsrepertoar mestadels förbättrades med CI-terapi men kunde inte påvisas med nuvarande bedömningsinstrument. / Purpose: The aim of this study was to describe occupational therapists’ experience of using Constraint Induced Movement Therapy for children with hemiplegic cerebral palsy. Methods: A qualitative method was chosen to describe the subjective experiences of the occupational therapists. Eight semi structured interviews were conducted with occupational therapists that were working at different centres for child and adolescent rehabilitation in this country, thereafter the collected data was analysed using qualitative content analysis. Result: The results were divided into four categories: The occupational therapist’s support, The importance of the network, Adaptation of the intervention and The organisational structures. The result indicate that the intervention should be centred on the child’s motivation and play in collaboration with the child’s social network and the intervention usually leads to an extended activity repertoire for the child. Furthermore, the result indicates the intervention to be time consuming, demanding extensive structure and resources, which led to the intervention was performed by only a few occupational therapists. It also appeared that collegial support among occupational therapists promotes the implementation of Constraint Induced Movement Therapy. Conclusion: The study show that the child’s range of activities often were improved when using Constraint Induced Movement Therapy, but this could not be proven with today’s assessment instrument.

Aim: According to Swedish and Danish law interventions must be based on evidence, and evidence related to rest orthoses in contracture management is limited and inconclusive, making justification of using rest orthoses difficult. The aim is to understand the clinicians’ perceptions of the benefit of rest orthoses when managing wrist and hand contractures, to shape a basis for clinical evidence.Method: A qualitative interview study was made and a total of 13 participants with 2 to 40 years of experience was included. Interviews were transcribed and translated into English. A thematic analysis was undertaken by two researchers. Three themes and seven subthemes were identified and discussed. Results: There was congruence among the participants that rest orthoses can maintain RoM when used but they need to be used at least 6 to 8 hours every day. Combination of botox and rest orthoses has a good effect in many patients with spasticity for maintaining RoM and some function. Many patients gain a benefit in maintaining hygiene, a reduction in pain and easier for patients getting dressed. Conclusion: The interviewed clinicians perceived that rest orthoses can impact pain and prevent contracture formation however evidence was inconclusive, but it merits further research. / Syfte: Enligt svensk och dansk lag måste insatser baseras på evidens, och evidensen relaterad till viloortoser i kontrakturhantering är begränsad och motsägelsefull, vilket gör det svårt att motivera användningen av viloortoser. Syftet är att förstå klinikernas uppfattningar om fördelarna med viloortoser vid hantering av hand- och handledskontrakturer, för att skapa en grund för klinisk evidens. Metod: En kvalitativ intervjustudie genomfördes och totalt 13 deltagare med 2 till 40 års erfarenhet inkluderades. Intervjuerna transkriberades och översattes till engelska varpå en tematisk analys utfördes av två forskare. Tre teman och sju underteman identifierades och diskuterades. Resultat: Det fanns samstämmighet bland deltagarna att viloortoser kan bibehålla rörelseomfång när de används, men de måste användas minst 6 till 8 timmar varje dag. Kombinationen av botox och viloortoser har god effekt hos många patienter med spasticitet för att bibehålla rörelseomfång och viss funktion. Många patienter får fördelar i form av bibehållen hygien, minskad smärta och det blir lättare för patienter att klä på sig.Slutsats: De intervjuade klinikerna ansåg att viloortoser kan påverka smärta och förhindra kontrakturbildning, men evidensen är ofullständiga och kräver ytterligare forskning.

Background: Cerebral Palsy is usually divided into three subgroups: ataxic, spastic and dyskinetic, where children and adolescents can, because of misestimation in nutrition and energy intake, suffer from weight problems. Aim: To compare calculations with equations with the individual's measured RMR in the subgroups, to see if any equation is more suitable. This could be used as a tool to calculate the resting metabolism at times when it is not possible to perform clinical measurements. Method: The RMR has been measured in 37 children and adolescents aged 3-15 years through indirect respiratory calorimetry. Those values have been compared with calculations from five equations. The results were then analyzed in order to find if any equation is better to apply for calculating resting metabolism for each subgroup. Results: The ataxic group was overestimated by 56.5% of the calculated values. WHO/FAO/UNU’s equation indicates a significantly strong correlation between the measured and calculated values (r=0.85, p<0.05). The spastic group was underestimated by 53.3%. There is significance for all equations, however it is a relatively low correlation (r=0.63–0.66, p=0.02–0.03). The dyskinetic group was underestimated by 95%. There was no significant association between clinically measured values and the calculated resting metabolism (r=0.21–0.45, p=0.26–0.61). Conclusion: The equations are not reliable for calculation of energy need for all subgroups. There is a substantial risk of over- and underestimation, therefore awareness of the equations insufficiency is needed. Studies should be performed with additional basic data, and with more equations. Especially equations including further variables that involves the body composition. / Bakgrund: Cerebral Pares brukar delas in i undergrupper: ataktisk, spastisk och dyskinetisk, där barn och ungdomar kan, beroende på felskattningar av näringsintag och energiberäkning, lida av över- eller undervikt. Syfte: Att jämföra uträkningar med ekvationer med individernas uppmätta vilometabolism i de tre undergrupperna, för att se om någon ekvation lämpar sig bättre. Detta skulle kunna ge ett verktyg för att kunna räkna ut vilometabolismen vid de tillfällen då det inte är möjligt att utföra kliniska mätningar. Metod: Mätningar av vilometabolismen har utförts på 37 barn och ungdomar i åldern 3-15 år genom indirekt respiratorisk kalorimetri. Värdena har jämförts med uträkningar från fem ekvationer. Resultatet har sedan analyserats, för att hitta någon ekvation som är bättre lämpad för att räkna ut vilometabolismen, för respektive undergrupp. Resultat: Den ataktiska gruppen överskattades i 56,5% av uträkningarna av vilometabolism. WHO/FAO/UNUs ekvation påvisar ett signifikant starkt samband mellan det uppmätta och uträknade värdena (r=0,85, p<0,05). Den spastiska gruppen underskattades 53,3% av de uträknade värdena. Det föreligger signifikans för alla ekvationer, dock ett relativt lågt samband (r=0,63–0,66, p=0,02–0,03). Den dyskinetiska gruppen underskattades i 95 %. Det förelåg inget signifikant samband mellan kliniskt uppmätt och uträknad vilometabolism (r=0,21–0,45, p=0,26–0,61). Slutsats: Ekvationerna är inte tillförlitliga för uträkning av energibehov för alla undergrupper. Risk för över- och underskattning är överhängande, och en ökad medvetenhet om ekvationernas ofullständighet måste belysas. Studier bör göras med större underlag och med fler ekvationer. Framförallt ekvationer med fler variabler som tar hänsyn till kroppssammansättning.

Kommunikation är avgörande för att uppnå en god livskvalitet och grundläggande för att kunna förstå andra och göra oss själva förstådda. Grunden för en tillfredsställande kommunikation är att det finns ett samspel mellan de parter som ingår, vilket förutsätter att det sker ett ömsesidigt utbyte mellan samtalsparterna. De funktionsnedsättningar som cerebral pares ofta leder till kan medföra svårigheter för individen att göra sig förstådd. Det saknas idag svenska studier gällande interaktionen hos små barn med grav cerebral pares (CP). Denna studies syfte är att bidra till en ökad kunskap om hur interaktionen ser ut hos yngre barn (1,5-5 år) med grav CP (GMFCS IV-V) och deras närmaste omgivning. Studien är en kombinerad kvantitativ och kvalitativ fallstudie med fokus på strukturella bidrag och pragmatiska funktioner i den gemensamma interaktionen mellan två barn med grav CP och deras kommunikationspartners på respektive barns förskola. Barnen filmades i olika vardagliga aktiviteter och därefter transkriberades filmerna, innan de analyserades med ett strukturerat bedömningsmaterial och med beskrivande statistik. De frågeställningar som undersöktes i studien var: Vilka typer av kommunikativa bidrag använder yngre barn med grav cerebral pares i interaktionen med sin närmaste omgivning? Vilka typer av kommunikativa bidrag använder omgivningen i interaktionen med yngre barn med grav cerebral pares? Skiljer sig barnens sätt att delta åt mellan olika vardagliga aktiviteter? Går det att besvara ovanstående frågeställningar med det bedömningsmaterial som utvecklats och översatts av Paulsson 2011? Resultaten av analysen indikerade att fokusbarnen hade en passiv roll i samtalet och främst producerade responser, medan kommunikationspartnern var mer aktiv och tog fler initiativ. Resultaten går därmed i linje med tidigare studiers resultat, från andra länder och med äldre barn. Bedömningsmaterialet går att använda på målgruppen och kan identifiera mönster och skillnader i kommunikationen hos dessa yngre barn. Materialet kräver dock vidare bearbetning för att säkerställa validiteten i resultaten. Ett mer utvecklat material kan tänkas ligga till grund för framtida forskningsstudier av denna målgrupp samt för att skapa underlag för evidensbaserade logopediska insatser. / Communication is crucial to achieve a good quality of life, and it’s also a vital skill to be able to understand others and to make ourselves understood. The basis of a satisfactory communication is that there is an interaction between all parties involved. This requires that there is a mutual exchange between the conversational partners. Disabilities commonly associated with cerebral palsy often lead to difficulties in the individual’s ability to make him- or herself understood. Today there is a lack of Swedish studies investigating how young children with cerebral palsy (CP) interact. The aim of this study/master thesis is to contribute towards a better understanding of how young children (1,5-5 years old) with severe cerebral palsy (GMFCS IV-V) interact with their immediate surroundings. This thesis is a combined qualitative and quantitative case study focusing on turns and communicative functions in the joint interaction of two children with severe cerebral palsy and their communication partners in each child's preschool. Both children were filmed in various everyday activities and subsequently the films were transcribed before being analyzed with a structured assessment material and presented with descriptive statistics. The issues addressed in this study are: What kind of communicative contributions do young children with severe cerebral palsy use in their interaction with their communication partners? What kind of communicative contributions are used by the communication partners when they interact with young children with severe cerebral palsy? Do the way in which children interact vary between various everyday activities? Is it possible to use the assessment material that was developed and translated by Paulsson 2011 to try to answer the questions above? The result of this study indicated that the children in this study used a passive way of communicating. They mainly produced responses, while their communication partners were more active and made more initiations. The results are thus consistent with the results of previous studies from other countries and with older children. The findings indicate that the material can be used to identify patterns and differences in the communication even for younger children, but it requires further adaptations to ensure the validity of the result. A further developed assessment material may form the basis for future research studies of this target group and may create a basis for evidence-based speech- and language pathology interventions.

Syftet med studien var att sammanställa arbetsterapeutiska interventioner inom CI-terapi och dess effekter på aktivitetsförmåga för barn med unilateral CP i åldrarna 2-18 år. Åtta artiklar granskades i litteraturöversikten, varav sex var randomiserade kontrollerade studier. De kvantitativa artiklarna analyserades enligt en deduktiv ansats och beskrevs under tre av fyra arbetsterapeutiska interventionsmodeller. I kategorin Modell för kompensation framkom att anpassning av den sociala miljön var av vikt för att främja motivation. I kategorin Modell för aktivitetsträning framkom att aktiviteter bör vara åldersanpassade och att målsättningen ska vara personlig. I kategorin Modell för förbättring av personliga faktorer och kroppsfunktioner framkom att rörelser isolerades genom lek för att ge förbättrad kroppsfunktion. I kategorin Effekter framkom att alla studier beskrev olika ökade positiva effekter med påverkan på aktivitetsförmåga. Resultatet av denna studie visar att motivation och engagemang hos barnet med unilateral cerebral pares vid mottagande av CI-terapi är betydande. Positiv effekt påvisas gällande handfunktion, vilket har en fortsatt märkbar effekt i tre till sex månader. För att få en bild av vilka interventioner som är bäst lämpade för den effekt som önskas finns ett behov av vidare forskning. / The purpose of the study was to compile occupational interventions within Constraint induced movement therapy and their effects on occupational ability for children with unilateral cerebral palsy in the ages 2-18 years. Eight articles were examined in this literature review, of which six of them were Randomised Control Trials. The quantitative articles were analysed according to a deductive approach and described under three out of four occupational intervention models. In the category Compensatory Model results showed that adaptations to the social environment were of importance to enhance motivation. In the category Acquisitional Model results showed that activities should be adapted to age and that the goal should be set individually. In the category Restorative Model results showed that movements could be isolated through play with the purpose of enhancing motor functions. In the category Effects results showed that all articles described different increasing positive effects concerning occupational ability. The result of study shows that motivation and commitment of the child with unilateral cerebral palsy is of great importance when recieving Constraint Induced Movement Therapy. The results concerning hand function show positive effect at the follow-up 3-6 months later. Further research is needed to understand which interventions are most suited to get the desired effect.