Bakgrund: Styrketräning är en vanlig motion- och rehabiliteringsform som exempelvis höjer den anaeroba uthålligheten, bidrar till hypertrofi i muskelcellerna och ökar muskelstyrkan. Fysioterapeuter instruerar, ordinerar och leder styrketräning för olika patientgrupper i alla åldrar. Det har blivit en viktig del i dagens rehabilitering. Patienter har olika förutsättningar till att styrketräna med låg- respektive hög belastning beroende på skada eller sjukdom. Syfte: Syftet med litteraturöversikten var att undersöka hur belastningen vid styrketräning påverkar muskelstyrka och muskelhypertrofi. Metod: En artikelsökning genomfördes i databaserna: PubMED, Web of Science, Cochrane Library, SportDiscus och Scopus. Relevanta ämnesord för respektive databas tillämpades. Enbart studier som jämförde låg belastning (<60% 1RM) kontra hög belastning (>60% 1RM) på utfallsmåtten styrka och hypertrofi blev inkluderade i resultatet. Resultat: Totalt blev 9 artiklar inkluderade i litteraturstudien. Artiklarna visade att muskelstyrkan ökar oavsett om träningen sker med hög eller låg belastning. Träning med hög belastning ger en större ökning av muskelstyrkan än träning med låg belastning. Både träning med hög och låg belastning gav upphov till hypertrofi. Ingen utom en av studierna kunde redovisa signifikanta skillnader i hypertrofi utifrån belastning. Konklusion Att träna styrketräning med målsättningen att öka i styrka och/eller hypertrofi går att göra genom både hög- och låg belastning. Hög belastning har större effekt på muskelstyrka och är fördelaktigt i jämförelse med låg belastning.

Introduktion: Handboll är en fysisk kontaktsport där det förekommer många armrörelser över huvudhöjd, detta kan i sin tur göra att skulderleden utsätts för stor påfrestning med smärta som följd. Syfte: Syftet med studien var att undersöka ledrörlighet, muskelstyrka och smärta i skulderleden under säsong hos kvinnliga elithandbollsspelare. Metod: I denna prospektiva studie har 14 kvinnliga elithandbollsspelare studerats under en säsong. Mätningarna utfördes vid tre tillfällen under en sex månaders period. Deltagarnasaktivarörlighet (goniometer) och isometrisk muskelstyrka (handhållen dynamometer) i inåt-och utåtrotation i GH-ledenmättes. I samband med dessa tillfällen fick deltagarna även svara på enenkät gällande upplevd axelsmärta.Resultat: Från den första till den sista mätningen ökade inåtrotation i kastarm och icke kastarm signifikant (p=0,014 & p=0,007). tROM ökade inte signifikant i varken kastarm eller icke kastarm (p=0,188 & p=0,069). Utåtrotation, GIRD, ERG höll sig relativt konstant under studien. Muskelstyrkan i kastarm ökade signifikant i både inåtrotation (p=0,048) och utåtrotation (p=0,000) medan det endast skedde en signifikant ökning i utåtrotation (p=0,000) för icke kastarm. Samtidigt minskade den upplevda smärtan hos deltagarna från 211poängtill 143poäng(OSTRC) under studien. Konklusion: Deltagarnas muskelstyrka i utåtrotation och rörlighet i inåtrotation ökade i GH-leden under säsong samtidigt som deltagarnas självskattade skuldersmärta minskade under säsong. Att smärtan minskade kan bero på att muskelstyrkan och rörligheten hos deltagarna förbättrades. Dock efterfrågarförfattarnaytterligare forskning inom området där spelarna följs över säsong.

Nikotin är världens tredje mest använda drog efter koffein och alkohol. Rökning utgör en av de absolut främsta orsakerna till en för tidig död i hela världen. Minst 10 000 svenskar dör varje år i förtid på grund av rökning. Syftet med denna studie var att jämföra skillnaden i lungfunktion, muskelstyrka och arbetsförmåga mellan rökare och icke-rökare. Till studien rekryterades totalt 20 frivilliga försökspersoner i åldrarna 27-56 år varav 10 var rökare och 10 icke-rökare. Mätning av lungfunktion genomfördes med en spirometer, där både VC och flöde-volym mätningar (FEV1, FEV % och PEF) registrerades. Muskelstyrkan mättes med en handdynamometer. Vid mätning av VO2max fick deltagarna utföra ett maxtest på en ergometercykel som kopplades till mätutrustningen Oxycon Pro-Jaeger. Resultatet visade att det fanns skillnad i lungfunktion mellan rökare och icke-rökare. VC, FEV1, FEV % och PEF var signifikant lägre hos rökare jämfört med icke-rökare (p < 0.05). Eftersom de flesta av testpersonerna inte uppnådde sitt VO2max användes istället peak VO2 vid jämförelsen. Det fanns ingen signifikant skillnad i peak VO2 och handstyrka mellan rökare och icke-rökare (p= 0.40 respektive 0.38). Det förelåg en signifikant korrelation mellan FEV1 och peak VO2 hos alla deltagare (p=0.0042). Däremot fanns det ingen korrelation mellan FEV1 och handstyrkan (p=0.579). Denna studie visar på att rökning påverkar lungfunktionen, att rökare har lägre lungfunktion än icke-rökare. Muskelstyrkan och arbetskapaciteten mätt som peak VO2 skiljde sig inte åt mellan rökare och icke-rökare men det krävs ett större testmaterial för att kunna dra några säkra slutsatser.

Bakgrund: Som direkt följd av vistelse i mikrogravitation uppstår flertalet fysiologiska förändringar hos rymdfararna. Tidigare studier redovisar reducering av både muskelvolym, muskelstyrka och bendensitet och än idag finns ingen åtgärd som helt lyckats motverka dessa. Fysisk träning ses dock som ett högst relevant alternativ. Syfte: Syftet med studien var att kartlägga den långvariga rymdvistelsens fysiologiska påverkan på den mänskliga kroppen, med fysisk träning som åtgärd. Metod: En systematisk litteratursökning genomfördes i databaserna: Web of Science, PubMed och Scopus. MeSH-termer i kombination med fritextord användes vid sökningen. Vid kvalitetsbedömning användes “Fribergs granskningsmall för kvantitativa studier”. Resultat: Totalt inkluderades 13 artiklar i denna litteraturöversikt. Åtta artiklar undersökte hur muskelvolymen förändrats. Av dessa fann sex studier en reducering av muskelvolymen i postural muskulatur. En studie som undersökt dorsal thorakal och cervikal muskulatur fann istället att den ökat. En annan studie som undersökt ventral bålmuskulatur kunde påvisa att även denna ökat. Fyra studier undersökte hur muskelstyrkan förändrats. Samtliga redovisar en reducering av muskelstyrka i nedre extremitet. För de tre studier som mätt muskelstyrka i övre extremitet/överkropp varierar resultatet då de både funnit ökningar och reduceringar. Totalt fyra studier undersökte hur bendensiteten förändrats. Gemensamt för dessa var att alla kunde redovisa en reducering av bendensiteten i nedre extremitet. En studie som undersökt bendensiteten i radius upptäckte dock en ökning. Konklusion: Denna litteraturöversikt indikerar på att nuvarande upplägg av fysisk träning som åtgärd vid långvarig vistelse i rymden ej är tillräcklig för att motverka de fysiologiska påfrestningar som sker på den mänskliga kroppen. Vidare forskning behövs.

Bakgrund Cirka 8000 personer i Sverige drabbas årligen av en främre korsbandsskada. Skadan kan behandlas antingen med rekonstruktion av korsbandet eller icke-kirurgiskt. Oberoende val av behandling är rehabilitering viktigt och denna behöver utvärderas på flera olika sätt däribland med muskelstyrka samt olika typer av hopptester.  Syfte Syftet var att undersöka hur resultatet av 4 olika hopptester korrelerar med isokinetisk muskelstyrka i Quadriceps femoris samt hur hopptesterna korrelerar med varandra, hos individer som rehabiliterats icke kirurgiskt 12 månader efter ACL-skada.  Metod Femtioåtta deltagare som behandlats icke-kirurgiskt för ACL-skada genomförde test av muskelstyrka i Quadriceps femoris samt 4 olika hopptester; enbenslängdhopp, trippelt enbenslängdhopp, crossover-hopp och 6 meter hopp på tid 12 månader efter sin ACL-skada.  Resultat Resultatet av arbetet var att korrelationen mellan Quadricepsstyrka och hopptester varierade från måttlig till stark. Korrelationen mellan hopptesterna varierade mellan stark och mycket stark. En mycket stark korrelation fanns mellan crossover-hopp och trippelt enbenslängdhopp. En måttlig korrelation fanns mellan enbenslängdhopp och Quadriceps styrka.   Konklusion Detta arbete talar för att det troligtvis är överflödigt med att nyttja alla 4 hopptester vid utvärdering efter främre korsbandsskada. Nyttjandet av färre test möjliggör en mer tidseffektiv utvärdering och skapar möjligheter för kliniker att utföra andra tester och undersöka flera parametrar.

Bakgrund: Främre korsbandsskada är en vanlig knäskada. Musklerna kring knäleden blir påverkade och att återfå muskelstyrka är således viktigt efter främre korsbandsskada. För att utvärdera muskelstyrka kan isokinetisk dynamometer användas.  Syfte: Att beskriva hur olika variabler av muskelfunktion förändras för individer, som behandlats icke-kirurgiskt, under det första året efter främre korsbandsskada samt hur Peak Torque vid 60°/sek korrelerar till patientrapporterad funktion. Metod: Sekundäranalys av en prospektiv kohortstudie där data samlats in från deltagare boende i Region Östergötland. Data upp till 12 månader efter skada har analyserats genom bivariata korrelationsanalyser samt upprepade-ANOVA och parade tester för att analysera förändring över tid. Resultat: Övergripande sågs de största förbättringarna av muskelvariablerna initialt efter skada. I Peak torque sågs signifikanta förbättringar i det skadade benets quadricepsmuskulatur vid 60°/sek totalt (3-6-12 månader) samt mellan 3 och 6 månader, dock ej mellan 6 och 12 månader. Korrelationer återfanns mellan IKDC-SKF och quadriceps- samt hamstringsmuskulaturen 3–12 månader (rs= 0,489, rs= 0,372) samt mellan hamstringsmuskulaturen 3–6 månader (rs= 0,359).  Konklusion: Svaga till moderata korrelationer presenterades mellan Peak torque 60°/sek och IKDC-SKF. Störst förbättring av muskelfunktion skedde mellan 3–6 månader efter skada. Det behövs vidare forskning där muskelvariabler följs upp efter tid efter främre korsbandsskada.

Bakgrund: Sportklättring är en gren som fått allt mer uppmärksamhet de senaste åren. Postactivation Potentiation (PAP) ger en akut prestationshöjande effekt på tränade individers muskulatur vid exempelvis hopp, knäböj och sprint. PAP ger störst potentiering vid en maximal volontär isometrisk kontraktion (MVIK) på tio sekunder. PAP har inte studerats i lika stor utsträckning på klättrare tidigare. Syfte: Syftet med studien var att undersöka om PAP kan ge en akut prestationshöjande effekt på klättrares underarmsmuskulatur vid submaximal anaerobisk uthållighetsträning på en fingerbräda. Metod: För att kunna utvärdera effekten av PAP jämfördes deltagarnas (n=8) submaximala anaeroba kapacitet med och utan PAP. Den submaximala anaerobiska kapaciteten mättes med ett submaximalt test(SMT) baserat på 70% av MVIK10 med repetitionsupplägget repeaters, där deltagaren hänger i sju sekunder, följt av tre sekunders vila, repeterat så många gånger som möjligt. Studiedesignen var av crossover-design, där effekten av PAP jämfördes i sekunder, mellantestdag 2 och 3. Resultat: Fem av deltagarna fick en ökning medans tre fick en minskning i antal sekunder under SMT efter initiationen av PAP. Medianvärdet för PAP SMT var 95,5sekunder och medianvärdet för No-PAP SMT var 86 sekunder. Medianvärdet i PAP SMT jämfört med No-PAP SMT hade en differens 9,5 sekunder, med fördel i PAP. Konklusion:PAP kan ge en prestationshöjande effekt av underarmsmuskulaturens uthållighet hos erfarna klättrare på en fingerbräda. Det krävs dock större urvalspopulation för att fastställa effekten på gruppnivå. Mer forskning krävs för att undersöka om PAP kan ge långvariga adaptioner.

Bakgrund: Muskelstyrkan påverkas av flertalet faktorer, exempelvis rörelsehastighet och träningsform. Detta kan leda till en asymmetri med olika styrka i höger och vänster sida som kan resultera i skador. Få studier har gjorts på deltagare utan tidigare skador. Därav ansågs det relevant att undersöka om det fanns någon naturlig sidoskillnad på gruppnivå hos icke-skadade individer.  Syfte: Syftet var att undersöka symmetrin gällande maximal isokinetisk lårmuskelstyrka mellan benen hos friska fysiskt träningsaktiva individer. Metod: Studien var av kvantitativ design. Totalt rekryterades 30 män och 30 kvinnor mellan 17-42 år som var fysiskt träningsaktiva och utan tidigare knäskador. Med en isokinetisk dynamometer uppmättes maximal koncentrisk lårmuskelstyrka i mm. Quadriceps och mm. Hamstrings i hastigheterna 60°/s och 180°/s. Analyser genomfördes i SPSS genom parade och oberoende T-tester. Resultat: En signifikant skillnad (p = 0,049) sågs där höger mm. Quadriceps var 2% starkare än vänster i 60°/s. Signifikanta skillnader (p < 0,001) sågs i jämförelse mellan det starkare och svagare benet i såväl mm. Quadriceps som mm. Hamstrings både i 60°/s och 180°/s, i snitt 8,3%. Inga signifikanta skillnader sågs mellan dominant och icke-dominant ben eller mellan könen.  Konklusion: På gruppnivå sågs inga tydliga skillnader i muskelstyrka mellan sidorna, även om individuella variationer förekom.

Bakgrund Så kallat femoroacetabular impingement (FAI) är en överbelastningsskada som är vanligare hos idrottande individer jämfört med icke idrottande individer. Huruvida individer diagnosticerade med FAI enligt riktlinjerna från The Warwick agreement uppvisar lägre muskulär styrka jämfört med kontralateral sida eller kontrollgrupp är i dagsläget inte utforskat. Syfte Syftet med den här studien är att klargöra huruvida individer med FAI uppvisar lägre muskulär styrka eller inte. Metod En systematisk review i enlighet med PRISMA-guidelines genomfördes. Studier som undersökt muskelstyrka med antingen handhållen dynamometer eller motordriven dynamometer och uppfyllde inklusionskriterierna inkluderades. Kvalitén på studierna och den samlade evidensen bedömdes utifrån GRADE-systemet. Resultat Detta arbete inkluderar sex studier och visar att individer med FAI uppvisar lägre isometrisk höftstyrka i samtliga rörelseriktningar för höftleden jämfört med kontrollgrupp. Inom individer med FAI är den affekterade sidan svagare vid isometrisk höftstyrka i flexion, extension, adduktion och inåtrotation. Avseende isokinetisk höftstyrka är individer med FAI svagare i koncentrisk/excentrisk flexion, koncentrisk/excentrisk extension, inåtrotation och utåtrotation jämfört med kontrollgrupp. Inom individer med FAI är den affekterade sidan svagare vid isokinetisk höftstyrka i koncentrisk/excentrisk flexion och i koncentrisk extension, men starkare i excentrisk extension. Konklusion Individer med FAI uppvisar lägre höftstyrka jämfört med asymtomatisk kontralateralsida och med kontrollgrupp både vid isometriska och isokinetiska mätningar av höftstyrka. Graden av patofysiologi och ålder på forskningspersonerna påverkar resultatet vid mätning av muskelstyrka inom denna population.

<p>Bakgrund: Cerebral pares är ett samlingsnamn för ett följdtillstånd efter en skada i den omogna hjärnan med funktionsnedsättning som varierar mycket i symptom och svårighetsgrad som följd. Den motoriska funktionsnedsättningen påverkas bl.a. av avvikande tonus, nedsatt koordination, nedsatt balans och muskelsvaghet. Tidigare har det i Sverige varit en generell uppfattning att styrketräning med vikter m.m. inte är lämpligt för barn. Styrketräning och forcerade rörelser ansågs öka spasticiteten och skulle därför undvikas hos personer med cerebral pares. Syftet med denna litteraturstudie var att undersöka vilken effekt interventionen styrketräning har för barn och ungdomar med cerebral pares med avseende på funktion och aktivitet. Metod: Litteratursökningar genomfördes i databaserna Cinahl, Medline och Amed. Studier med kontrollgrupp granskades enligt PEDro för bedömning av den vetenskapliga kvaliteten. Studier utan kontrollgrupp granskades deskriptivt. Resultat: Litteratursökning gav 11 studier. Fem studier var randomiserade kontrollerade studier, en var experimentell med kontrollgrupp, fyra var experimentella utan kontrollgrupp och en studie hade en single-subject-experimental design. I sex av studierna genomfördes uppföljande mätningar Antalet deltagare i studierna var överlag få. Studiernas PEDro-poäng låg på mellan 3 och 7 av 10 möjliga. Resultaten visar att barn och ungdomar med cerebral pares som styrketränar med belastning 2 till 3 gånger per vecka under mellan 4 till 12 veckor kan öka muskelstyrkan, förbättra gångförmågan, öka den motoriska förmågan samt minska spasticiteten. Endast tre studier undersökte subjektiva variabler som kroppsuppfattning och självuppfattning. Här varierade resultaten då två studier visade på förbättrad kroppsuppfattning medan en fann delvis försämrad självuppfattning. Ingen av studierna visade någon negativ påverkan av styrketräning.</p><p>Slutsatser: Styrketräning är en behandlingsmetod som kan användas för barn med cerebral pares för att öka muskelstyrkan och evidensen kan anses vara medelhög. Resultatet av denna litteraturstudie stärker att styrketräning bör vara en del av sjukgymnastens behandlingsarsenal när syftet med interventionen är att påverka muskelstyrka, gångförmåga, motorisk förmåga eller spasticitet.</p><p>Sökord: cerebral pares, muskelstyrka, styrketräning, rörelse träning</p>