This thesis examines the use of history, historical narratives and the relation to Venezuelan historical consciousness in Libro Rojo, a publication of The Unified Socialist Party of Venezuela (PSUV). It consists of four parts: an introduction, a declaration of principles, statutes and finally what is called the programmatical bases (bases programaticas) of the party. A starting point for this thesis is that this is an under prioritized area of research about the Bolivarian revolution in Venezuela. It aims to show the centrality of history in these fundamental documents of the biggest left-wing party in Latin America. The thesis finds that symbolically charged historical figures – mainly national icons of Venezuela´s struggle for national liberation - are mobilized to back up contemporary aspirations and influence public perception of what kind of future is possible and desirable. Libro Rojo structures the relationship between past, present and future in order to influence historical consciousness. It also finds that Libro Rojo constructs a vision of socialism which aims to show that the ideas and actions of Venezuela´s symbolically charged historical figures are compatible with the ideas of 19th and 20th century western Marxism. An illustration of this is the reference to Peruvian Marxist José Carlos Mariáteguí and his saying that socialism on the American continent can neither be an imitation nor a copy of foreign models, but a heroic creation of the people. Furthermore in Libro Rojo, the ideas of liberation theology, Christianity as well as "all universal and humanist thought" are evoked as foundations for the contemporary aspirations of the PSUV. The present is situated within a context of contemporary history in which themes such as the struggle of the peoples against neoliberalism and the threats to the survival of humanity due to climate changes, economic crisis and war are central. It describes a near future in which humanity will have a choice: between its salvation and flourishing through socialism, or its extinction through world capitalism.

År 1935 invaderar Italien under ledning av Benito Mussolini Etiopien, på den tiden kallat Abessinien. Kriget föregicks av en lång tids mobilisering och debatt, både i omvärlden och i Sverige. Den här uppsatsen handlar om hur tidningarna Ny Dag och Folkets Dagblad påverkades av Sovjetunionens politik gentemot Abessinienkrisen 1935 i deras egna ställningstaganden i Abessinienkrisen, samt hur det påverkade deras syn på antikrigsdemonstrationer i Sverige. Ny Dag var partitidning för Sveriges Kommunistiska Parti och Folkets Dagblad för Socialistiska Partiet. Källmaterialet i denna uppsats består av bevarade upplagor ifrån Ny Dag och Folkets Dagblad som finns i Kungliga bibliotekets mediearkiv. Undersökningen är uppdelad i två tidsperioder, mellan januari-juli 1935 samt juli-oktober 1935. Detta för att Kominterns kongress äger rum i augusti 1935 samt att kriget bryter ut i oktober. Även om båda tidningarna var motståndare till Italiens invasion av Abessinien visar resultatet av denna undersökning på att det rådde stora motsättningar mellan tidningarna om hur antikrigsarbetet skulle föras, samt att tidningarnas relationer till Sovjetunionen i hög grad präglade tidningarnas ställningstaganden. Detta var extra tydligt efter Kominterns 7:e kongress i augusti 1935, då tidningarna upptog en bitter och intensiv rivalitet gentemot varandra kring Abessinienfrågan. Medan Ny Dag i stort sett var helt eniga med Kominterns riktlinjer gällande Abessinienkrisen och på vilket sätt antikrigsarbetet skulle föras, ställde sig Folkets Dagblad skarpt kritiskt till Komintern och Ny Dag i dessa frågor. Ämnen som tidningarna kom att vara oense om var Sovjetunionens roll i Abessinienkrisen, Nationernas Förbunds roll samt Sveriges roll och hur antikrigsrörelsen i Sverige skulle mobiliseras.