En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dialogprocesser för att identifiera kulturarv och lokala värden samt i högre grad se på kulturarv som någonting föränderligt över tid. Arbetet visar även på betydelsen av att se kulturarv som en del av en stadsstruktur som behöver hanteras i sin helhet samt att en objektorienterad kulturarvsdiskurs som i första hand ser till enskilda objekt, utpekade av experter i offentliga institutioner, riskerar att leda till att en del av kulturarvet planeras bort.