Mötet mellan staden och vattnet spelar en stor roll i klimatanpassningen av städer. Vi står inför ettförändrat klimat med högre havsnivåer och mer frekventa nederbörd. Detta ställer krav på att vårastäder klimatanpassas för att klara framtida förhållanden. Områden där denna anpassning ofta sker ärhamnomvandlingsområden, där nya stadsdelar behöver skyddas mot framtida vattennivåer. Ihamnomvandlingsområdens klimatanpassning är det av yttersta vikt att ett skydd mot översvämningbåde skyddar och tillför en god bebyggd miljö till staden. Syftet med arbetet är att undersöka hur skydd mot översvämningar kan utformas för att hanteraframtida vattennivåer. I arbetet undersöks vilka metoder inom klimatanpassning går att översätta tillett gestaltningsprogram för skydd mot översvämning och hur de kan appliceras vid gestaltning avhamnomvandlingsområden. Genom en kvalitativ textanalys och en platsanalys av de två städernaEnköping och Uddevalla har fyra strategier för klimatanpassning tagits fram i ett gestaltningsprogram,Adaptivitet, Multifunktionalitet, Skalbarhet och Anpassning till lokal kontext. Dessa strategiergenomsyras sedan av målet om en god bebyggd miljö. Strategierna redovisas sedan i tvågestaltningsförslag som visar på hur strategierna kan tillämpas vid gestaltning av hamnområden.Arbetets slutsats visar på att det inte finns några enskilda metoder för skydd mot översvämning sompassar alla platser. Det är genom övergripande och flexibla strategier för klimatanpassning som etteffektivt och attraktivt skydd mot översvämning kan utformas.

En av de viktigaste uppgifterna för samtida stadsplanering är omvandlingen av 1900-talets industri- och hamnområden. När hamnområden omvandlas från platser för produktion till moderna bostadsområden förändras platsens karaktär och struktur drastiskt. Vad innebär det för hamnområdets kulturarv? Studier har visat att många hamnområden utvecklas efter samma generiska mall oavsett områdets unika geografiska förutsättningar och kvalitéer. Det innebär samtidigt att det finns stora risker att iallafall delar av det kulturella arvet i hamnområden går förlorat. Det här arbetet tar sin utgångspunkt i den postindustriella utveckling i Malmös äldsta hamnområde; Nyhamnen. I slutet av 2019 antog Malmö Stad en fördjupad översiktsplan för Nyhamnen. Det är en ambitiös plan som syftar till att utveckla och utvidga Malmös stadskärna mot vattnet. Genom en dokumentstudie som granskar både kulturhistorisk utredning och den nyligen antagna fördjupade översiktsplanen, undersöker arbetet hur kulturarvet har kartlagts och beaktats i planeringsprocessen. Arbetet inkluderar även en kulturmiljöanalys som syftat till att undersöka hur Nyhamnen kan omvandlas och återskapas med hänsyn till befintlig bebyggelse, identitet och kulturarv. Arbetet grundas på ett socialkonstruktivistiskt perspektiv på kulturarv som en process som ständigt omformas och reproduceras genom kulturella och sociala processer och diskursiva praktiker. Utifrån det teoretiska ramverket syftar arbetet till att formulera ett alternativt narrativ till planeringens kulturarvsdiskurs genom att hävda att konstruktionen av kulturarv spelar en avgörande roll för hur historiska spår behandlas i den byggda miljön. Arbetet visar att trots att det i den fördjupade översiktsplanen uttrycks en tydlig ambition att bevara hamnens unika karaktär och identitet finns en risk att iallafall delar av det kulturella arvet i Nyhamnen går förlorat. Den primära slutsatsen för arbetet är att planeringen i Nyhamnen i större utsträckning bör arbeta med dialogprocesser för att identifiera kulturarv och lokala värden samt i högre grad se på kulturarv som någonting föränderligt över tid. Arbetet visar även på betydelsen av att se kulturarv som en del av en stadsstruktur som behöver hanteras i sin helhet samt att en objektorienterad kulturarvsdiskurs som i första hand ser till enskilda objekt, utpekade av experter i offentliga institutioner, riskerar att leda till att en del av kulturarvet planeras bort.

En studie av Riksantikvarieämbetet synliggör att två av tre svenska kommuner saknar förutsättningar för att ta hänsyn till kulturmiljövärden i den fysiska planeringen. Samtidigt ställs krav på kommunerna att öka bostadsbyggandet i ljuset av den rådande bostadsbristen. Således synliggörs en problematik där förtätning som utgör en samtida planeringsnorm behöver kunna genomföras utan att kulturmiljöer påverkas negativt. Omvandling av äldre hamn- och industriområden har präglat stadsutvecklingen i Europa sedan 1980-talet och i dessa omvandlingar finns ofta en strävan att bevara spår från de gamla verksamheterna. I den ovan beskrivna problematiken tar uppsatsen sitt avstamp.   Uppsatsen genomförs som en fallstudie om hur expansiva kommuner hanterar kravet att tillgodose kulturmiljöer inom ramen för hamn- och industriomvandlingar. Genom en kvalitativ textanalys studeras empirin som utgörs av kommunala plandokument såsom översiktsplaner, detaljplaner, planprogram samt kommunala kulturmiljöprogram. Studieobjekten är Malmö, Nacka och Göteborgs kommun, där den sistnämnda används i syfte att belysa en eventuell skillnad över tid i hantering av kulturmiljöer. För att besvara frågeställningarna tolkas sedan empirin utifrån teorierna “kreativa klassen” och “platsmarknadsföring” samt ställs mot forskning inom ämnesfältet.   Ur empirin har det kunnat skönjas att kommunerna uppvisar liknande tillvägagångssätt i hur kulturmiljöer ska tillgodoses, där en integrering av kulturmiljöerna i den nya bebyggelsen förefaller vara det vedertagna angreppssättet i hanteringen av att tillgodose kulturmiljöer. Denna strategi går även i linje med vad som föreskrivs av forskning. Genom att sätta detta i ljuset av de valda teorierna, kan tolkningar göras att ekonomiska motiv är en stark drivkraft i bevarandet av kulturmiljöerna. I uppsatsens diskussionsdel förs en diskussion kring vad som framkommit på på varje frågeställning, genom att väva in exempel från de studerade kommunerna.