Socialtjänsten har ett ansvar för att barn ska växa upp under trygga och goda förhållanden och en skyldighet att erbjuda det hjälp och stöd som familjer och barn behöver. Syftet med vår litteraturstudie är att belysa både barns och socialsekreterares perspektiv av en utredningsprocess då barnen har varit aktuella hos socialtjänsten för misstanke om våld i hemmet. Genom att integrera två separata perspektiv syftar vi att uppnå en belysande del i arbetet med upptäckten av våldsutsatta barn samt hur arbetet kan vidareutvecklas och förbättras. I empirin framkommer flera gemensamma teman som barnen betonade var av stor vikt; processen innan avslöjandet, relation, maktlöshet och deltagande. Socialsekreterarna belyste ur sitt perspektiv komplexiteten kopplat till organisatoriska aspekter och överväganden, samt maktförhållande och rättigheter. Vidare har vi applicerat barnkonventionen samt en operationalisering av begreppet barnets bästa vid analysen, där vi ser att delaktighet, individuella bedömningar av barnet samt kompetens i bemötandet gentemot barn är av särskild vikt. Trots att principen om barnets bästa är lagstadgad i socialtjänstlagen samt i barnkonventionen framkommer en problematik kring hur principen ska tolkas och implementeras i det praktiska arbetet med barn. Barnen upplever till stor del ett bristande bemötande av socialsekreterarna, där de inte ges möjlighet till delaktighet. Ur socialsekreterarnas perspektiv framkommer en komplexitet kring att sammanföra de organisatoriska aspekterna med en individuell bedömning av barnen. Socialsekreterarna önskar en vidare kunskap inom området och vi kan se att barnen besitter mycket kunskap att ta hänsyn till, vilket visar på vikten av integreringen av de två olika perspektiven.