För att uppnå god kvalitet i socialtjänstens arbete ska brukare få möjlighet till inflytande i sin egen planering. Då det på många platser saknas utarbetade metoder för att främja brukarinflytande kan socialsekreteraren bli utelämnad att själv försöka främja detta. Denna studie syftar således till att undersöka hur socialsekreterare förhåller sig till brukarinflytande i deras arbete med missbruk, då detta i slutändan kan påverka den enskildes möjligheter till inflytande. Därför är det viktigt att belysa hur socialsekreterare resonerar kring brukarinflytandets utformning samt upplevda möjligheter och hinder med detta. I denna studie belyses socialsekreterarnas upplevelser om vad som är viktigt för att en person ska bli fri från ett missbruk, samt organisatoriska förutsättningar för att främja brukarinflytande. För att nå socialsekreterares subjektiva upplevelser har en kvalitativ metod använts i form av intervjuer med sex socialsekreterare som arbetar med missbruk inom fem olika kommuner. Det empiriska materialet analyserades med hjälp av en tematisk analys utifrån teorierna: empowerment, gräsrotsbyråkrati samt handlingsutrymme. Studien visar att socialsekreterare upplevde sin främsta uppgift som att motivera brukare till att själva definiera sin livssituation och sin problembild, vilket de upplevde som en betydande del i att göra brukare delaktiga. Studien visar också på att socialsekreterare till stor del saknade utarbetade metoder för att ta tillvara på brukares erfarenheter och upplevelser. Den enskilda socialsekreteraren upplevde därmed att flera olika förutsättningar för brukarinflytande blev beroende av dennes personliga erfarenheter i form av kunskap och etablerat professionellt nätverk. Vidare framgår att socialsekreterarna upplevde sig inneha ett omfattande handlingsutrymme samtidigt som den övergripande organisatoriska strukturen stundvis upplevdes som begränsande. Det framgår till exempel att flera socialsekreterare upplevde brister i samverkan både mellan socialtjänstens olika enheter samt mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvård, vilket upplevdes som begränsande för att främja brukarinflytande i just arbetet med personer i missbruk. Detta då personer i ett missbruk beskrevs som beroende av hjälp och stöd från flera olika instanser.