Den här uppsatsen behandlar attityden till och användningen av den egna dialekten hos högstadieelever på en skola i Lycksele i södra Lappland, Västerbottens län. Eleverna fick svara på en enkät och ett antal blev därefter inspelade. Inspelningarna transkriberades och analyserades med hänsyn till dialektala drag.   Resultatet blev att det fanns skillnader mellan pojkars och flickors användning av dialekt, och även mellan elever som sökt ett teoretiskt och elever som sökt ett praktiskt program på gymnasiet. Av de inspelade eleverna var det en som sa sig tala dialekt utan att göra det, och en som talade väldigt mycket dialekt men som ville sluta.   Mina slutsatser är att ungdomarnas framtidsplaner påverkar användningen av dialekt, och framtidsplaner mättes i val av gymnasieprogram och om det fanns en önskan att stanna på eller lämna orten. I slutänden är det individerna själva som avgör om de vill fortsätta tala dialekt eller inte. Det handlar om vilken grupp man vill tillhöra, om man vill betraktas som Lyckselebo i resten av livet eller om man vill bli något annat.