Syftet med denna studie är dels att undersöka läsares förmåga att detektera dialekt i skönlitterär prosa när det inte går att utläsa genom brödtext och kontext att det rör sig om just dialekt, samt om läsare främst associerar dialektala variabler i skrift till en geografisk region, samhällsklass, tidsera/generation eller standardspråk. Denna studie ligger inom ramen för folkdialektologin, som innebär forskning om icke-lingvisters medvetenhet om och attityder till språklig variation. För att besvara frågeställningarna baserar sig studien på kvantitativ undersökningsmetod med två olika enkätundersökningar, konstruerade med hjälp av textstycken med dialektala språkvariabler som hämtats från skönlitterär prosa. I den första enkäten ombes informanterna säga om textstyckena innehåller språkvariabler som för dem utmärker en dialekt, sociolekt, kronolekt eller standardspråk, och i den andra enkäten ombes informanterna identifiera vilken dialekt som finns representerad i de olika textstyckena.   Resultaten visar att läsare förlitar sig på kontextuella markörer när de ställs inför dialekt i skrift, och att det är ytterst svårt för dem att enbart genom dialektala språkvariabler identifiera vilken dialekt det rör sig om. Förtydliganden, platsbeskrivningar o.s.v. bidrar alla till ökad förståelse och att läsare situerar karaktärerna i rätt geografisk kontext. Högre frekvens av dialektala variabler bidrar även till att läsare tolkar språket som föråldrat istället för samtida, främst om texten inte heller innehåller några kontextuella markörer som situerar dem i modern tid. Slutligen, kan det hävdas att språkliga ljudegenskaper i talstimuli förenklar detekteringen av dialekt, i jämförelse med tidigare studier inom folkdialektologi som genom talstimuli registrerade högre antal korrekta svar.

I denna studie undersöks den dialektala situationen i en del av Stockholms skärgård, nämligen på Möja och Blidö. Syftet med undersökningen är tudelat: dels ta reda på om en eller flera dialekter talades i området fram till mitten av 1900-talet och, i sådana fall, i vilken utsträckning de har utjämnats idag; dels försöka förstå utjämningsprocessens bakomliggande faktorer. Material och metod speglar studiens tudelade syfte. Materialet består av ett urval arkivinspelningar som spelades in år 1949–1966 (Möja distrikt) och 1948 (Blidö distrikt), samt nya, av mig genomförda intervjuer (2021) med fyra informanter från Möja distrikt och fem informanter från Blidö distrikt. Den dialektologiska metoden består av en komparativ analys av bruket av åtta dialektdrag i arkiv- och intervjuinspelningarna. Den folkdialektologiska delen utgörs däremot av en kvalitativ analys av det nya intervjumaterialet, med fokus på skärgårdsbornas uppfattningar och attityder gentemot skärgårdsdialekt(er) och standardspråk, som i sin tur kompletteras med analysen av en kartritningsuppgift som informanterna genomförde under intervjun.  Resultaten visar att dialekterna på Möja och Blidö har utjämnats markant under de senaste 60 åren. Orsakerna bakom processen kan vara både språkexterna och/eller språkinterna. Svaren från intervjuerna pekar på att dialekterna har utjämnats under en period präglad av sociala och ekonomiska förändringar, då de som föddes på 40- till 60-talen levde under en brytpunkt mellan skärgårdens verklighet (rötter och familj) och verkligheten på fastlandet och storstaden (studier och arbete). Kombinationen av de olika faktorerna resulterade i en progressiv anpassning, som ledde till dialektutjämningen. Framtiden uppfattades befinna sig utanför deras ö, vilket resulterade i en fysisk och språklig konvergens mot fastlandet. Det finns dock anledning att tro att vissa dialektala aspekter, bl.a. ortnamn samt det specifika ordförrådet som gäller för djur och redskap, kommer att överleva längre.

I föreliggande studie undersöks dialektuppfattningar och dialektrealisation i Sävsjö och Rörvik i Småland. Undersökningens syfte är att från en folkdialektologisk utgångspunkt undersöka dialektrns sociala och geografiska betydelse hos unga vuxna på landsbygdsorter. Syftet inkluderar dessutom att undersöka sambandet mellan informanternas dialektuppfattningar och faktiska språkbruk. Undersöknimgsmetoderna består av både semi-strukturella intervjuer med samt kartritningar av 12 unga vuxna informanter i åldern 20-30 år, uppväxta och bosatta i Sävsjö och Rörvik. Materialet analyserades främst kvalitativt, där intervjusvaren och kartritningarna tematiserades baserat på deltagarnas dialektuppfattningar. Dock tillämpades även en kvantitativ analys av hur realisationen av ett på förhand utvalda dialektdrag såg ut hos dem. Resultatet visar att dialekten både fungerar som ett medel för konstruktion av en lantlig identitet, samt ett verktyg för socialisation inom den egna gruppen. Det pekar även på att det finns en särskild varietet registrerad för Sävsjö kommun, dock med oklara geografiska avgränsningar. Vidare visar resultatet att deltagarna i Rörvik både uppfattas som samt i verkligheten är mer dialektala än de i Sävsjö, samt att både kontinuitet och dialektutjämning utmärker talspråket på båda orterna. Slutligen finns tydliga kopplingar mellan informanternas dialektuppfattningar och talspråk, varpå kombinationsstudien också bidrar till ökad förståelse för de båda.