Barnböcker anklagas ibland för att reproducera genusstereotyper. Syftet med denna uppsats är att undersöka på vilket sätt genus framställs i modern svensk barnlitteratur genom en analys av Martin Widmarks populära barnboksserie LasseMajas detektivbyrå. Analysverktyget utgörs av den systemisk-funktionella grammatikens transitivitetsanalys och appliceras på en titel i barnboksserien. Resultatet av analysen uppvisar att framställningen av bokens huvudpersoner Lasse och Maja i huvudsak bryter mot gängse genusstereotyper, medan framställningen av bipersonerna reproducerar dem. Slutsatsen är att författaren tillgriper ett alternativt framställningssätt av huvudpersonerna eftersom det idag ofta förutsätts att unga läsares förebilder inte bör reproducera genusstereotyper. Han tillgriper däremot ett traditionellt framställningssätt av bipersonerna dels för att uppnå en komisk effekt genom att anspela på stereotyper, dels för att belysa samhälleliga problem relaterade till kroppsideal och mobbning.

Syftet med denna studie är dels att undersöka läsares förmåga att detektera dialekt i skönlitterär prosa när det inte går att utläsa genom brödtext och kontext att det rör sig om just dialekt, samt om läsare främst associerar dialektala variabler i skrift till en geografisk region, samhällsklass, tidsera/generation eller standardspråk. Denna studie ligger inom ramen för folkdialektologin, som innebär forskning om icke-lingvisters medvetenhet om och attityder till språklig variation. För att besvara frågeställningarna baserar sig studien på kvantitativ undersökningsmetod med två olika enkätundersökningar, konstruerade med hjälp av textstycken med dialektala språkvariabler som hämtats från skönlitterär prosa. I den första enkäten ombes informanterna säga om textstyckena innehåller språkvariabler som för dem utmärker en dialekt, sociolekt, kronolekt eller standardspråk, och i den andra enkäten ombes informanterna identifiera vilken dialekt som finns representerad i de olika textstyckena.   Resultaten visar att läsare förlitar sig på kontextuella markörer när de ställs inför dialekt i skrift, och att det är ytterst svårt för dem att enbart genom dialektala språkvariabler identifiera vilken dialekt det rör sig om. Förtydliganden, platsbeskrivningar o.s.v. bidrar alla till ökad förståelse och att läsare situerar karaktärerna i rätt geografisk kontext. Högre frekvens av dialektala variabler bidrar även till att läsare tolkar språket som föråldrat istället för samtida, främst om texten inte heller innehåller några kontextuella markörer som situerar dem i modern tid. Slutligen, kan det hävdas att språkliga ljudegenskaper i talstimuli förenklar detekteringen av dialekt, i jämförelse med tidigare studier inom folkdialektologi som genom talstimuli registrerade högre antal korrekta svar.

Denna uppsats är en stilistisk undersökning av Kerstin Ekmans roman Rövarna i Skuleskogen (1988) genomförd med hjälp av systemisk-funktionell lingvistik och dess analysmodeller. Uppsatsens fokus är tudelat: dels undersöks hur Ekman presenterar en bild av döden och hur den varieras, dels studeras hur Ekman använder dialogen för att förmedla att huvudkaraktären blir mer och mer mänsklig. Detta görs genom en transitivitetsanalys och en interpersonell analys.   Uppsatsen visar att döden i Rövarna i Skuleskogen tidvis presenteras som ett fenomen med många mänskliga drag: han är av manligt kön, kan utföra fysiska handlingar och vara mentalt, men inte verbalt, aktiv. Det finns en korrelation mellan dödens frekvens, aktivitet och personifiering. I dialogen märks framför allt karaktärernas inbördes maktrelation tydligt, och resultaten visar att huvudkaraktären Skord tillåts vara mer dominant närmare slutet av romanen.

I den här uppsatsen undersöker jag vilken effekt dialektala inslag har i skönlitteratur. Jag utgår från romanen Jag for ner till bror av Karin Smirnoff (2018) och undersöker vilka dialektala ord och uttryck som finns i romanen samt vilken funktion dessa fyller. Utifrån min analys går det att konstatera att dialektala ord och uttryck finns på olika nivåer av berättelsen, både i dialog mellan karaktärer men också i huvudkaraktärernas egna tankegångar. Det dialektala språket blandas med standardsvenska, vilket gör romanen fullt förståelig även för den som inte har egna erfarenheter av norrländsk dialekt. Det går att konstatera att de dialektala inslagen har flera funktioner i romanen. Bland annat fungerar de dialektala inslagen som gestaltning av karaktärer, föremål och miljöer men de har också viktig funktion som identitetsmarkör. Det dialektala språket som identitetsmarkör syns både i huvudkaraktärens egen identitet och i den kollektiva identitet som skapas bland byborna. För den kollektiva identiteten har dialekten en inkluderande och exkluderande funktion i relationer mellan karaktärer. Ytterligare en viktig språklig identitetsmarkör är det bibliska språket, som förekommer ofta och mycket i romanen, och spelar en viktig roll i huvudkaraktärens sökande efter den egna identiteten.

Mirja Unge is a Swedish author who often writes about young people and the tough situations they face. She writes both plays and short-stories and is acclaimed for her dialogue. The aim of this essay is to examine Unge’s dialogue style and how potential face-threatening situations are portrayed. To reach my aim I pose questions regarding the conversational support in two of Unge’s literary works, the short story Det var igår bara and the play Mariella and compare the result. The dialogues analysed both tackle the sensitive subject of sexual assault, a topic that is potentially face-threatening. The analysis is based on the theoretical and methodical framework of conversation analysis. The conversational support is analysed through “keys” that unlock interesting points in the conversation. The keys in this essay are ‘topic generation’ and ‘topic shifts’. The results show that in the text with the most conversational support (the short story) the subject of assault is avoided and only appear in the characters thoughts. In the play on the other hand there is very little conversational support, but the character tells the whole story in a direct manner. This indicates that the situation in the short story is more face-threatening than in the play. However there are other aspects in the dialogue that makes the conversation difficult for the characters in both stories.