Syftet med denna studie är dels att undersöka läsares förmåga att detektera dialekt i skönlitterär prosa när det inte går att utläsa genom brödtext och kontext att det rör sig om just dialekt, samt om läsare främst associerar dialektala variabler i skrift till en geografisk region, samhällsklass, tidsera/generation eller standardspråk. Denna studie ligger inom ramen för folkdialektologin, som innebär forskning om icke-lingvisters medvetenhet om och attityder till språklig variation. För att besvara frågeställningarna baserar sig studien på kvantitativ undersökningsmetod med två olika enkätundersökningar, konstruerade med hjälp av textstycken med dialektala språkvariabler som hämtats från skönlitterär prosa. I den första enkäten ombes informanterna säga om textstyckena innehåller språkvariabler som för dem utmärker en dialekt, sociolekt, kronolekt eller standardspråk, och i den andra enkäten ombes informanterna identifiera vilken dialekt som finns representerad i de olika textstyckena.   Resultaten visar att läsare förlitar sig på kontextuella markörer när de ställs inför dialekt i skrift, och att det är ytterst svårt för dem att enbart genom dialektala språkvariabler identifiera vilken dialekt det rör sig om. Förtydliganden, platsbeskrivningar o.s.v. bidrar alla till ökad förståelse och att läsare situerar karaktärerna i rätt geografisk kontext. Högre frekvens av dialektala variabler bidrar även till att läsare tolkar språket som föråldrat istället för samtida, främst om texten inte heller innehåller några kontextuella markörer som situerar dem i modern tid. Slutligen, kan det hävdas att språkliga ljudegenskaper i talstimuli förenklar detekteringen av dialekt, i jämförelse med tidigare studier inom folkdialektologi som genom talstimuli registrerade högre antal korrekta svar.