Denna studie syftar till att undersöka hur förskollärare ser på svårigheter och möjligheter för barn inom autsimspektrum, i en förskola respektive en specialförskola. Det blir allt vanligare att yngre barn får en tidig diagnosering i dagens samhälle. I och med detta bemöter förskollärarna allt tidigare dessa barn i arbetet, därför krävs kunskaper och kompetens inom specialpedagogiken. Struktur och rutiner är grundläggande faktorer för en fungerande verksamhet, men det mest omsorgsfulla en förskollärare kan ge är ändå möjligheten till att dessa barn utvecklar en självständighet. Alla barn är olika och har olika behov oavsett diagnos eller inte. Det gäller att som förskollärare se olikheter som en tillgång och inte som ett problem. Vart bemöts då dessa barn bäst? I vilken verksamhet, specialförskola eller förskola? Hur ser de olika verksamheterna på svårigheter och möjligheter? För att få svar på dessa frågor använde vi oss utav kvalitativa intervjuer med ett fenomenologiskt synsätt. Materialet analyserades utifrån studies syfte och frågeställningar med utgångspunkt i Nilholms dilemmaperspektiv. Utifrån studiens resultat fick vi syn på att ett flertal olika faktorer såsom, kompetens, resurser och vilka arbetsformer som anammas påverkar i sin tur vilken verksamhet barnet i behov av särskilt stöd ska placeras inom. Dock bör utgångspunkten utgå ifrån det enskilda barnet och dess behov i val av verksamhet.