I aktuell forskning kring skolfrånvaro framkommer ett behov av perspektivskifte, från att se till individuella orsaker gällande frånvaro mot att se till skolan och dess lärmiljöer i syfte att främja närvaro. Specialpedagogens uppdrag handlar enligt examensförordningen (SFS 2017:1111) om att verka för en lärmiljö som är tillgänglig för alla elever genom att arbeta på både individ-, grupp- och organisationsnivå. Syftet med denna studie är att bidra med kunskap om specialpedagogers arbete med att främja närvaro i grundskolan senare år. Studiens teoretiska utgångspunkt är systemteori vilket bidrar till att en helhetssyn påproblemområdet kan intas, samtidigt som ett främjande och förebyggande arbete inom olika systemnivåer kan undersökas. Studien är kvalitativ och det empiriska underlaget utgörs av svaren från semistrukturerade intervjuer med åtta specialpedagoger verksamma i år 7–9. Ianalysen används en modell som utgår från Bronfenbrenners systemteori. Modellen harbearbetats i denna studie för att även inkludera de specialpedagogiska perspektiven kategoriskt och relationellt perspektiv. Resultatet visar att specialpedagoger inte arbetar med att främja närvaro eller förebygga frånvaro i den utsträckning som kan förväntas. Vidare framstår i resultatet kedjor av relationer som spänner över systemnivåerna och som kan verka både främjande och hindrande för närvaro. Det relationella perspektivet syns främst i arbete kring den sociala lärmiljön och för att eleverna ska mötas av en tillgänglig lärmiljö, både pedagogiskt, socialt och fysiskt, behöver skolans närvarofrämjande arbete genomsyra hela systemet. Studiens slutsatser är att för att främja närvaro behöver skolsystemet vara i balans. För att uppnå balans behöver främjande insatser med salutogen utgångspunkt och utifrån relationellt perspektiv få större utrymme, främst i den pedagogiska lärmiljön. Specialpedagogen har en unik möjlighet att bidra till detta, men behöver inta en mer aktiv och tongivande roll i det närvarofrämjande arbetet.