Studien analyserar statens offentliga utredning SOU 2018:85 om slopad straffrabatt för unga myndiga dels utifrån ett kritiskt kriminologiskt perspektiv på kriminalpolitiken, och dels utifrån problematiken kring den brottsoffer-förövaröverlappning som särskilt unga lagöverträdare sägs pendla mellan. Syftet med studien var således att kvalitativt studera hur lagförslaget kan ses utifrån ett kriminalpolitiskt perspektiv, framförallt utifrån den trend som många kriminalpolitiska forskare observerat och kallar för den straffande vändningen eller the punitive turn. Genom en kvalitativ innehållsanalys, synliggjordes de spänningar och motsättningar där man från politiskt håll är i behov av en snabb lösning på den upplevda krisen med den organiserade brottsligheten, samtidigt som utredarnas uppdrag som experter är att åberopa och luta sig mot forskning för en mer långsiktig och hållbar kriminalpolitik. Vidare var syftet också att utifrån ett kritiskt viktimologiskt synsätt undersöka hur lagförslaget om att slopa straffrabatten för unga myndiga kan ses i ljuset av en brottsoffer- förövaröverlappning. Studien resulterar i att lagförslaget snarare kan ses som en politisk taktik för att visa för allmänheten att något görs i syfte om att vinna fler av allmänhetens röster. Denna slutsats bygger på att utredarna genomgående i utredningen lyfter forskning och argument som talar emot ett slopande av straffrabatten, trots detta ligger ändå lagförslaget kvar idag. I utredningen lyser vidare problematiken kring brottsoffer-förövaröverlappningen med sin frånvaro, något hela rättssystemet verkar ha problem med att hantera där man antingen ses som brottsoffer eller förövare. De unga lagöverträdare som exempelvis är ”offer” för uppväxtförhållanden tenderar därför att falla mellan stolarna.

Intresset för föreliggande uppsatsarbete har varit att analysera synen på unga lagöverträdare som döms till frihetsberövande påföljder. Avstamp har gjorts i propositionen som 1998 föreslog att sluten ungdomsvård skulle införas i påföljdssystemet i en ambition att undvika fängelsestraff för unga (Prop. 1997/98:96) samt i betänkandet som 2023 föreslår att unga lagöverträdare återigen ska verkställa fängelsestraff (SOU 2023:44). Utifrån en diskursanalytisk ansats var syftet att synliggöra hur påföljdssystemet för unga framställs som ett ’problem’, hur dessa problemrepresentationer motiverar respektive förslag om frihetsberövande påföljd samt hur det kan förstås i ljuset av en ’straffande vändning’. Resultatet visar att påföljdssystemet i propositionen framställs som ett rättssäkerhetsproblem där en framträdande juridisk diskurs har ökat såväl samhällets rättsmedvetande som det enskilda barnets rättsstatus. I betänkandet framställs påföljdssystemet i stället som ett trygghetsproblem, baserat på en alarmistisk bild av ökad och grövre brottslighet bland unga vilka samhället behöver skyddas från. En utveckling har skett från att unga lagöverträdare betraktas vara i fara, offer för en social utsatthet, till att de betraktas som farliga barn som skapar otrygghet i samhället. Det är den senaste kategorin av ‘farliga barn’ som betänkandets förslag vilar på. Ett förslag som förväntas bidra till ökade samhällsklyftor och ökad stigmatisering av en redan utsatt grupp unga lagöverträdare. Ett förslag som också får direkta konsekvenser, i huvudsak för de barn som underrepresenteras i betänkandet: De barn som är flickor, och de barn som är i särskilt behov av stöd, vård och behandling. / The interest in the present study has been to analyze the way juvenile offenders, who are sentenced to a custodial sanction, are portrayed. The study draws from the proposition that 1998 suggested the new sanction of youth custody in an aspiration to replace prison for juvenile offenders (Prop. 1997/98:96) and in the deliberation that 2023 suggested that juvenile offenders once again should be sentenced to prison (SOU 2023:44). Drawing from a discourse analysis, this study aims to uncover the way the youth penal system is produced as a ‘problem’, how this problem representation justifies the different suggestions about custodial sanctions and how it could be understood in the light of a ‘punitive turn’. The results show that the penal system in the first document is produced as a problem regarding penal certainty, whereas a prominent juridical discourse has raised a general legal awareness as well as the legal status for the individual child. In the second document the penal policy is produced as a problem regarding public safety, based on the view of an increased and rougher crime scene among youngsters whom society needs to be protected from. A development can be identified from where juvenile offenders are portrayed as being in danger, victims of social circumstances, to that they are portrayed as dangerous kids that constitutes a threat to the society. It is the latter category of ‘dangerous kids’ that the suggestions in the second document lays upon. Suggestions that are expected to contribute to increased stigmatization of an already exposed group of juvenile offenders. Suggestions that also have direct consequences, especially for those who are underrepresented in the second document: Kids who are girls, and kids who need care, treatment, and protection.