Syftet med examensarbetet är att bidra med kunskap om svensk och finsk strandskyddslagstiftning och dess tillämpning. Målet är att kartlägga ländernas praktiska tillämpning av strandskydd, planering och möjlighet till exploatering inom strandområden. Metoden som använts i studien är huvudsakligen en komparativ metod baserad på rättsdogmatik (litteraturstudie) och rättssociologi (intervjustudie).  Det svenska strandskyddet regleras i miljöbalken (1998:808) (MB) och är ett generellt skydd som sträcker sig 100 meter från strandlinjen åt vardera håll med möjlighet att utvidgas till 300 meter. Strandskyddet gäller vid alla vattensamlingar och vattendrag och syftar till att skydda djur- och växtliv samt trygga allmänhetens tillgång till strandområden. Kommunen kan bevilja dispens från strandskyddet med förutsättning att särskilda skäl föreligger samt att åtgärden är förenlig med strandskyddets syfte.  I Finland regleras möjligheten till bebyggelse genom planläggningskravet för strandområden i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) (MBL). Planläggningskravet innebär att vid uppförande av byggnader inom strandzon- och strandområden krävs en gällande generalplan med rättsverkningar, alternativt en stranddetaljplan. Bredden av strandzonen- och strandområden bedöms oftast till 100–200 meter från strandlinjen. Undantagslov kan beviljas från planläggningskravet med förutsättning att den planerade åtgärden följer angivna bestämmelser i byggnadsordningen gällande byggnadens avstånd, placering och dimensionering. Resultatet visar att Sverige och Finlands lagstiftning har liknande syften. I lagstiftningen finns liknande förbud mot uppförande av byggnader inom strandområden med undantag för byggnationer uppförda i syfte för skogs- och jordbruksverksamhet samt för yrkesfisket. De båda länderna ger även möjlighet att frångå lagstiftningen för nybyggnation samt tillbyggnad inom strandområden. Av intervjustudien har det framkommit att den praktiska tillämpningen beror på olika faktorer, men trots kommunala skillnader har Sverige ett mer restriktivt förhållningssätt gällande dispensgivning och beviljande av bygglov inom strandområden.  Just nu pågår utredningar för både svensk och finsk lagändring. Det finns svårigheter i att bedöma hur de slutliga lagförslagen kommer se ut och därför kan ingen konkret slutsats dras till om ländernas lagstiftning rör sig mot varandra. / The purpose of the degree project is to contribute knowledge of Swedish and Finnish shoreland protection legislation and its application. The aim is to map the countries practical application of shoreland protection, planning and opportunities for land development. The method used in the study is mainly a comparative method based on legal dogmatics (literature study) and sociology of law (interview study). The Swedish shoreland protection is regulated in the Swedish Environmental Code (1998:808) and is a general protection that extends 100 meters from the shoreline in each direction with the possibility of extending to 300 meters. The protection applies to all watercourses and waterbodies and aims to protect animal- and plant life and ensure the publics’ access to the riparian area. The municipality may grant an exemption from the shoreland protection if there are special reasons and that the measure is compatible with the purpose of shoreland protection. In Finland, the possibility of development is regulated by the planning requirement for the riparian zone and the riparian area in the Land Use- and Building Act (132/1999). The planning requirement means that when constructing buildings within the riparian zone, a valid master development plan with legal effects is required, or alternatively a shoreland detailed development plan. The width of the riparian zone and the riparian area usually estimated at 100–200 meters from the shoreline. Exemption permits may be granted from the planning requirement, provided that the planned measure complies with the specified provisions in the building regulations regarding the building's distance, location, and dimensioning. The results show that Swedish and Finnish legislations have similar purposes. The legislations contain a similar ban on the construction of buildings in the riparian zone, except for buildings erected for the purpose of forestry- and agricultural activities and for commercial fishing. The two countries also provide an opportunity to deviate from the legislation for new construction and extension of a building within the waterfront area. The interview study has shown that the practical application depends on various factors, but despite municipal differences, Sweden has a more restrictive approach regarding granting exemptions and granting building permits in riparian areas.