No description available.

No description available.

Clinical wisdom suggests that adults with histories of childhood trauma will have difficulty engaging in psychotherapy. I examined the relationship between early childhood trauma and treatment response in the form of rate of symptom decline among a group of 202 adults recruited into the longitudinal Austen Riggs Center Follow-Along Study. Participants were recruited at admission to the hospital and provided extensive demographic and clinical data at baseline, including retrospective recall of childhood traumatic experiences using the Traumatic Antecedents Interview (TAI) and narrative responses to the Relationship Anecdote Paradigm (RAP) used to generate ratings on the Social Cognition and Object Relations Scale (SCORS). Participant symptoms were assessed at baseline and again every six to eight months for up to four years using the Symptom Checklist-90-Revised (SCL-90-R). Hierarchical Linear Modeling (HLM) was used to perform growth curve modeling of the symptom change data, which demonstrated an overall linear rate of decline and significant unexplained variability. The hypothesis that degree of childhood trauma would predict rates of symptom change failed to receive support, as did other related hypotheses. Only participant age predicted differences in rates of symptom decline, with younger participants' symptoms declining more rapidly than those of older participants. The findings indicate the following: (1) symptom severity tends to decline linearly after hospital admission, (2) individual rates of symptom change vary considerably, and (3) rates of symptom decline may slow as people age. Implications for clinical research and practice are discussed.

No description available.

Inledning: Syftet med undersökningen är att få en bild av självskattade symptomförändringar hos de unga vuxna som genomfört en psykodynamisk psykoterapi på Stadsmissionens Terapicenter för Unga, under perioden 2008-september 2013. Frågeställningar: Den övergripande frågeställningen var om och i vilken grad patienternas självskattade symptom förändrats under behandlingstiden. Utgångshypotesen för undersökningen var att den skulle visa en signifikant förbättrad självupplevd psykisk hälsa hos de unga vuxna som ingår i studien. Metod: Studien har genomförts genom att en statistisk analys gjorts av insamlat självskattningsmaterial i SCL-90, för perioden 2008 - september 2013, från Stadsmissionens Terapicenter för unga. Materialet består av enkätsvar från 209 personer. Resultat: Resultaten visar att det sker en positivt signifikant symptomförändring under behandlingstiden. Störst är den positiva symptomförändringen i det generella genomsnittsvärdet, GSI, samt vad gäller depression, ångest, interpersonell känslighet och tvång. Resultaten visar också att det finns ett betydande bortfall som inte är slumpmässigt, då bortfallet tenderar att överrepresenteras av personer med en högre nivå av psykiska besvär. Diskussion: De positiva behandlingsresultaten går tyvärr inte att generalisera på grund av ett betydande bortfall, dessutom saknades i hög utsträckning persondata i databasen vilket bidrar till en brist i resultatdiskussionen. En bredare och mer kontrollerad bortfallsinformation, såväl som ytterligare persondata, skulle vara till gagn för framtida utvärderingar.