Syfte: Syftet med denna studie var att värdera användningen av lågkontrast-optotyper, jämfört med traditionella högkontrast-optotyper, vid subjektiv refraktionering hos individer med åldersrelaterad makuladegeneration. Samt att undersöka om detta ger ett mer exakt refraktionsvärde och därmed bättre syn. Metod: Subjektiv refraktion utfördes mot hög (100 %) och låg (10 eller 25 %) kontrast hos 15 patienter med åldersrelaterad makuladegeneration. Ett objektivt värde i form av ett autorefraktorvärde eller habituell korrektion användes som utgångsläge. Bracketing-teknik, specialbeställda flipprar från Multilens, provbåge, provglas och 3 olika starka korscylindrar (±0,25 DC, ±0,50 DC och ±1,00 DC) användes till refraktionen. Visus mättes i fyra olika kombinationer: korrektionen man fann vid högkontrast-refraktionen mättes mot hög och låg kontrast; och korrektionen man fann vid lågkontrast-refraktionen mättes mot hög och låg kontrast. Resultat: Vektors analys användes för att analysera skillnaderna i refraktionsvärden mellan hög och låg kontrast. T-test visar att det inte finns någon statistiskt signifikant skillnad (p > 0,05) i refraktion mellan de olika kontrasterna. Analys av visusvärden visar att det blir en statistiskt signifikant förbättring (p < 0,05) när visus mäts mot hög i stället för låg kontrast. Dock fann man ingen statistiskt sigifikant skillnad (p > 0,05) då visus mättes mot optotyper med hög/låg kontrast med lågkontrast-refraktionen jämfört med högkontrast-refraktionen. Slutsats: Subjektiv refraktion mot optotyper med låg kontrast kan hos vissa individer med åldersrelaterad makuladegeneration ge något bättre visus. Dock var inte förbättringen av klinisk signifikans och därför ger inte resultaten i denna studie något stöd för att det skulle vara användbart att inkludera lågkontrast-refraktion hos alla individer med AMD.

Bakgrund: Diabetes är en av de främsta orsakerna till synnedsättning och blindhet. Dåförekomsten av diabetes ökar utgör de synrelaterade komplikationerna ett växande globalt hälsoproblem. En ökad förståelse för hur personer med diabetesretinopati upplever att synnedsättning påverkar deras dagliga kan vara till stor hjälp i mötet med dessa personer. Syfte:Syftet med studien var att beskriva personers upplevelser av att leva med diabetesretinopati. Metod: Studien genomfördes som en allmän litteraturstudie. Vetenskapliga, empiriska studier med kvalitativ och kvantitativ ansats ligger till grund för studien. Resultat: Studiens resultat redovisas utifrån tre olika teman: känsla av delaktighet, känsla av begränsningar och känsla av otillräcklighet. Diskussion: Sjuksköterskan bör vara professionell i mötet med patienten. Kommunikation, undervisning och en helhetssyn av personens upplevelse av sin livssituation ligger till grund för personens vård och behandling. Det är viktigt med hälsofrämjande insatser för att kunna förebygga komplikationer. / Background: Diabetes is one of the leading causes of vision loss and blindness. Since the prevalence of diabetes is increasing, the sight-related complications are a growing global health problem. A better understanding of how people with diabetic retinopathy are experiencing vision loss that affects their daily may be helpful in meeting with these people. Purpose: The purpose of this study was to describe people's experiences of living with diabetic retinopathy. Method: The study was conducted as a general literature review. Scientific, empirical studies using qualitative and quantitative approach is the basis for the study. Results: The results are reported from three different themes: sense of ownership, sense of limitations and feelings of inadequacy. Discussions: Nurse should be professional in the meeting with the patient. Communication, education and a holistic view of the person's experience of their lives is the basis for the person's care and treatment. It is important with health promotion efforts to prevent complications.