Following the global financial crisis in 2007-2009, there has been a rapid regulatory development of the international financial market. Arguably, the magnitude of the costs resulting from this crisis was caused by the fact that banks and other financial institutions, due to inadequate regulation, did not have sufficient capital to handle the unpredicted disturbances in the financial market. Hence, a number of new international standards have been introduced to enhance the stability of both the financial system as a whole and individual financial market players. One of the most important new standards concerns additional capital buffers for financial institutions. The capital buffer requirements, which originally were adopted through international agreements, have now been introduced in Sweden due to EU-law. The purpose of this thesis is to examine the constitutional legality of capital buffer requirements in relation to the Swedish distribution of normative competence. As a separate and independent part of this legality test, the thesis also answers the question of whether decisions regarding the capital buffer requirements are categorized as norm decisions or administrative decisions. In order to be able to examine the constitutional legality of the capital buffers, the regulation that governs the capital buffer requirements must be thoroughly examined. Therefore, the thesis also explores the detailed and technically complex regulations that regulate the capital buffer requirements. Within the framework of this investigation the origin of the buffers, the Swedish implementation process and the application of the buffer requirements by the Swedish Financial Supervisory Authority is examined. The examination of the capital buffer requirement's compatibility with the Swedish distribution of normative competence shows that the use of delegation to implement the buffer requirements into Swedish regulation is legal. However, it is questionable if the legal technique used is appropriate. The categorization of decisions regarding the capital buffer requirements shows that all the capital buffer requirements cannot be attributed to one single category. This lack of coherence makes the Swedish implementation of the capital buffers questionable. / Efter den globala finanskrisen 2007-2009 har det skett en kraftig regulatorisk utveckling av den internationella finansmarknaden. Krisen ansågs till stor del orsakad av att banker och andra finansiella institut, till följd av bristfällig reglering, hade för lite kapital för att hantera det uppkomna störningarna på marknaden på ett tillfredsställande sätt. Med detta narrativa som utgångspunkt har en rad nya internationella standarder har arbetats fram i syfte att öka stabiliteten av såväl enskilda aktörer på finansmarknaden som det finansiella systemet i helhet. Ett resultat av denna utveckling är införandet av kapitalbuffertkrav för finansiella institut. Kapitalbuffertkraven, vilka har sitt ursprung i internationella överenskommelser, tillämpas numera i Sverige till följd av en EU-förordning och ett direktiv. Uppsatsen syfte är att pröva kapitalbuffertkravens konstitutionella lagenlighet i förhållande till den svenska fördelningen av normgivningskompetens som den uttrycks i 8 kap. regeringsformen (kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform) (RF). Som en separat och fristående del av denna laglighetsprövning besvarar även uppsatsen frågan om beslut rörande kapitalbuffertkraven kategoriseras som antingen normbeslut eller förvaltningsbeslut. En laglighetsprövning av detta slag förutsätter att regleringen av kapitalbuffertkraven studeras ingående. Därför utreder uppsatsen även de detaljerade och tekniskt komplicerade regelkomplex som styr kapitalbuffertkraven. Denna utredning görs genom att undersöka buffertkravens ursprung, den process som föranlett den svenska implementeringen av kraven, samt hur de tillämpas av Finansinspektionen (FI) i Sverige. Prövningen av kapitalbuffertkravens förenlighet med den svenska normgivningsfördelningen visar att den delegation och subdelegation som använts för att reglera buffertkraven är lagenlig. Emellertid ifrågasätts, trots att bemyndiganden är lagenliga, om den lagstiftningsteknik som använts för att implementera buffertkraven är lämpliga. Kategoriseringen av beslut rörande kapitalbuffertkraven visar att samtliga kapitalbuffertkrav inte kan hänföras till en kategori. Uppsatsen ifrågasätter lämpligheten av denna ordning på grund av bristande systematik och enhetlighet.