Skollagen påbjuder att vårdnadshavare och personal på varje förskola minst en gång per år ska genomföra ett samtal om barnets utveckling och lärande, ett utvecklingssamtal. Samtalet ska bygga på en bred och nyanserad bild av barnets utveckling och lärande, om barnet trivs, har roligt och fungerar socialt. Utvecklingssamtal i förskolan genomförs i de allra flesta fall utan barn. Efter nya direktiv i den kommun jag undersöker vill man att barnen ska delta. Frågor väcks kring etik, integritet och kring vilket värde ett utvecklingssamtal för barn mellan ett till fem år har. Undersökningens syfte är att på ett djupare plan ta reda på hur utvecklingssamtal med pedagoger, förskolebarn och deras föräldrar fungerar i praktiken. Utgångspunkten är tre huvudfrågor, hur fungerar den praktiska användningen av utvecklingssamtalsdokumenten? Vilken roll får vårdnadshavare, pedagoger och barn i de nya utvecklingssamtalen? Hur samarbetar förskolan med vårdnadshavare kring barnens utveckling och lärande? Undersökningen är skriven i essäform, en form som på samma gång bildar både metod och innehåll genom narrativa och reflexiva nedslag i praktiken, samt intervjuer med förskollärare på tre olika förskolor. Undersökningen visar att det finns en reell motsättning mellan skollagens och kommunens direktiv gällande form och innehåll för utvecklingssamtal. Den pekar både på utvecklingssamtalets betydelse och dess komplexa plats i en föränderlig förskola. Intervjustudien visar att utvecklingssamtal där barn deltar smalnar in perspektiven på barnets hela vistelse och vara på förskolan i riktning mot en starkare betoning på barnets lärande inom läroplanens kunskapsmål. Genom att integrera teoretiska perspektiv med reflektioner över min egen praktik samt empiri från intervjuer framkommer aspekter i förskolans omvandling mot en starkare betoning av lärandeperspektivet.