År 1998 tillkallades en kommission för att utreda giftskandalen i Hallandsåsen som inträffat ett år tidigare, projektet präglades tidigt av såväl organisatoriska som tekniska motgångar och slutade i en miljöskandal. Kommissionens främsta uppgift blev att kartlägga händelsen och ta fram både orsaker för de inträffade och åtgärder för att det inte skulle kunna ske igen, arbetet resulterade i två statliga utredningar. Mängden tillsatta kommissioner hade ökat stadigt under 1900-talet och stor tillit tillskrevs utredningsväsendet som en arena för samhällsforskning. Denna rapport undersöker hur kommissionens syn på teknik och tekniska misslyckanden uttrycks i de statliga utredningarna om händelserna i Hallandsåsen. Undersökningen belyser hur tekniksyn kan påverka vad som blir samhällsforskning och hur detta i sin tur kan användas som politisk resurs. Statliga utredningar är ett slags gränsland mellan politik och vetenskap och ses ofta som en frizon för kunskapsproduktion. Det blir på så vis högst relevant att undersöka de omständigheter som råder när en statlig utredning blir till, både för att förstå dess roll som gränsorganisation men även för att nyansera bilden av vad en SOU är.