Andelen flerspråkiga barn i Sverige ökar och följdaktligen så även behovet av kunskap om deras språkutveckling. Flerspråkiga barns språkutveckling har visat sig skilja sig i viss mån från den hos enspråkiga barn och då normer för flerspråkiga barns språkutveckling saknas i logopedisk verksamhet idag finns en osäkerhet kring hur deras språkutveckling bör bedömas. Föreliggande studie ingår i det internationella forskningsnätverket COST Action IS0804 och ämnar utgöra ett litet bidrag till en växande databank om flerspråkiga barns språkutveckling, i detta fall i jämförelse med enspråkiga barns språkutveckling. Studien utgår från 100 narrativer berättade av sex- och sjuåriga enspråkiga svensktalande och flerspråkiga engelsk-svensktalande barn. Narrativerna eliciterades med hjälp av två bildsekvenser från bedömningsmaterialet MAIN och samlades in inom ramen för tre tidigare magisteruppsatser i logopedi från Uppsala universitet. Resultaten visar att de flesta deltagare förankrade sina narrativer i dåtiden, att de enspråkiga deltagarna förankrade sina narrativer mer konsekvent i ett tempussystem än de flerspråkiga deltagarna, samt att de flerspråkiga deltagarna oftare skiftade tempussystem i sina engelska narrativer. Vidare gjorde alla grupper av deltagare 75-78% av sina referentintroduktioner och 80-82% av sina referentupprätthållanden på samma sätt som förväntas av vuxna. Behärskning av temporal förankring visade sig således variera beroende på språkval och en-/flerspråkighet, medan behärskning av referentiell kohesion visade sig vara mindre beroende av språkval eller en-/flerspråkighet hos svensk- och engelsk-svensktalande barn i tidig skolålder. / The number of bilingual children in Sweden is ever-increasing, and consequently the need for research into their language development is also growing. The language development of bilingual children differs to some extent from that of monolingual children, and as no norms have yet been established within speech and language pathology for bilingual children’s language development, assessment of their language skills is problematic. This study is part of the international research network COST Action IS0804 and aims to make a small contribution to its growing stock of studies on bilingual children’s language development, in this case in comparison with that of monolingual children. The study is based on 100 narratives told by six and seven-year-old monolingual Swedish-speaking children and bilingual English-Swedish-speaking children. The narratives were elicited using two sets of pictures from the assessment material MAIN and were transcribed by the authors of three earlier Master’s theses in Speech and Language Pathology from Uppsala University. The results of this study show that most of the participants anchored their narratives in the past tense, that the monolingual participants anchored their narratives more consistently in one tense than the bilingual participants, and that the bilingual participants mixed tenses more often in their English narratives. Furthermore, all the groups of participants produced 75-78% adequate referent introductions and 80-82% adequate referent maintenance. Thus, temporal anchoring varied according to the choice of language and monolingualism/bilingualism, while referential cohesion was less dependent on the choice of language or monolingualism/bilingualism among Swedish-speaking and English-Swedish-speaking children of six to seven years of age.