Nutida forskning har beskrivit medvetandet som förkroppsligat, i motsats till dualismen inom västerländsk kultur som nedvärderat kroppen och separerat den från själen. Genom fokuserade intervjuer med terapeuter från olika inriktningar har tydligt integrativa perspektiv på kropp och själ, samt en mängd förhållningssätt till klientens och terapeutens egen kropp framträtt. Kroppen har beskrivits som sanningsbärare och rik informationskälla. Terapeutens uppgift att facilitera affektivt laddade upplevelser har framlyfts, liksom vikten av ett öppet förhållningssätt till beröring och benämnandets centrala roll som brygga mellan kropp och själ. En relationell modell byggd på kroppslig interaktion för hur terapeuter kan hjälpa klienter att närma sig andra och sig själva har utformats. Uppsatsen ger stöd för att terapiarbete och utbildning kan utvecklas genom medvetna och aktiva förhållningssätt till kroppen.