Inledning: Anknytningsbaserad familjeterapi (ABFT) syftar till att stärka relationen mellan ungdomar och föräldrar genom att bearbeta ungdomens känslor kopplade till anknytningsbrott i relationen. Denna studie fokuserar på det terapeutiska arbetet med känslor. Frågeställning: Vilka terapeutinterventioner kan man urskilja som bidrar till att ungdomar uttrycker känslor i ABFT? Metod: I denna kvalitativa fallstudie har ett urval sessioner av en videofilmad ABFT observerats och analyserats med avseende på hur ungdomens känslomässiga nivå förändras och vilka terapeutinterventioner som föregår förändringen. Resultat: Då terapeuten frågar eller uppmanar ungdomen att berätta om förberedda sårbara teman för föräldrar och samtidigt uppmanar föräldrarna att fråga och spegla empatiskt, stiger den känslomässiga nivån förutsatt att uppmaningarna är kopplade till ungdomens mer eller mindre implicita känslor. Känslor uttrycks i lägre grad vid individuella samtal med ungdomen. Diskussion: De enskilda interventionerna uppfattades inte vara det viktigaste för arbetet med fördjupning av känslor i denna terapi. Snarare var det att skapa ett gemensamt mål för arbete kring de känsloladdade teman som formulerats i terapin vilket är i linje med terapins intentioner. Studiens resultat kan sägas understryka vikten av väl genomarbetade allianssamtal med såväl ungdom som föräldrar för att möjliggöra känslomässiga uttryck hos ungdomen tillsammans med föräldrar. / Introduction: The goal of Attachment-based family therapy (ABFT) is to create a stronger attachment between adolescents and their parents through youth disclosure of emotions related to attachment failures. The focus of this study is on the therapeutic work with emotions. Research question: Which therapist interventions contribute to the emotional expression of the adolescent in ABFT? Method: In this qualitative case-study a number of videotaped sessions of an ABFT have been observed and analyzed in order to determine which therapist interventions precede emotional arousal. Results: When the therapist asks or encourages the adolescent disclosure of the well prepared core conflict themes, and at the same time supports the parents in empathic responses and questions, it is possible to see an increase in youth emotional arousal as long as the interventions involves the adolescents more or less implicit emotions. There was almost no emotional arousal in the sessions where the adolescent was alone without parents. Discussion: Most important for an increase in emotional arousal was not single therapist interventions, but instead the collaborative work with the family to create a shared goal for the therapy centered on the emotionally loaded core conflicts. The results seem to underline the importance of thoroughly worked throw alliance sessions with both parents and adolescent.