Privat konsumtion utgör omkring 50% av Sveriges samlade BNP och har ett stort inflytande på ekonomin. En kanal genom vilken privat konsumtion påverkar den ekonomiska aktiviteten är den så kallade förmögenhetseffekten. Förmögenhetseffekten definieras som den kausala effekten av exogena förändringar i förmögenhet på konsumtionsbeteendet. Vi ämnar med denna studie empiriskt undersöka förmögenhetseffekten i Sverige under perioden 1990-2014. Enligt modern konsumtionsteori antas disponibel inkomst och förmögenhet vara endogena i konsumtionsfunktionen. Vi använder oss därför av instrumentvariabler för att introducera exogenitet i modellen i ett försök att skatta det kausala sambandet mellan förmögenhet och konsumtion. Vi finner ett statistisk säkerställt samband mellan finansiell förmögenhet och konsumtion, där en procentenhets ökning av den finansiella förmögenheten implicerar en ökning av konsumtionen med ungefär 0,10%. Vi kan däremot inte påvisa existensen av en signifikant förmögenhetseffekt ur real förmögenhet.

<p>Från år 1996 och fram till 2006 ökade huspriserna med ca 130 procent, fritidshuspriserna med ca 141 procent, hyreshuspriserna med ca 90 procent, bostadsrättspriserna med ca 260 procent och aktieprisindexet AFGX (affärsvärldens generalindex) med ca 200 procent. Det har således skett en värdestegring på tillgångar i Sverige med i genomsnitt närmare 165 procent på 10 år.</p><p>Vår frågeställning är: Bör Riksbanken motverka dessa tillgångsprisökningar eller ej? Riksbanken har kortfattat två explicita mål där den ena är att upprätthålla stabilt penningvärde, och det andra att upprätthålla finansiell stabilitet. Tillgångsprisökningar kan påverka möjligheten att klara båda dessa mål. Det första målet genom att KPI (inflationen) påverkas direkt via ökad konsumtion på grund av förmögenhetseffekter. Då hushållen och företagen ökar sin förmögenhet genom att värdet på deras tillgångar har ökat, så kan de därmed öka sin konsumtion. Det andra målet, att upprätthålla finansiell stabilitet kan komma att påverkas om tillgångspriserna först ökar mycket, för att sedan sjunka. Om finansiella bubblor uppstår och sedan spricker så kan långivarna – det vill säga bankerna – hamna på obestånd, på grund av att låntagarna inte klarar att betala sina räntor och skulder. Även vid mindre kraftig ökning av tillgångspriser kan låntagarna få svårt att betala sina långivare.</p><p>Vår slutsats är att i rådande stund inte är nödvändigt för Riksbanken att genom stramare penningpolitik dämpa tillgångsprisökningarna, då hushållen är betalningsstarka. De hushåll vars lån innebär en hög risk för bankerna är en relativt liten del av de skuldsatta i samhället. Vi har även funnit att om Riksbanken skulle dämpa tillgångspriserna genom restriktiv penningpolitik, så skulle detta samtidigt kunna äventyra inflationsmålet, vilket även det talar för att inte påverka tillgångsprisökningar. Om Riksbanken skulle sätta upp mål för tillgångspriser så kan Riksbankens trovärdighet komma att urholkas.</p>

Från år 1996 och fram till 2006 ökade huspriserna med ca 130 procent, fritidshuspriserna med ca 141 procent, hyreshuspriserna med ca 90 procent, bostadsrättspriserna med ca 260 procent och aktieprisindexet AFGX (affärsvärldens generalindex) med ca 200 procent. Det har således skett en värdestegring på tillgångar i Sverige med i genomsnitt närmare 165 procent på 10 år. Vår frågeställning är: Bör Riksbanken motverka dessa tillgångsprisökningar eller ej? Riksbanken har kortfattat två explicita mål där den ena är att upprätthålla stabilt penningvärde, och det andra att upprätthålla finansiell stabilitet. Tillgångsprisökningar kan påverka möjligheten att klara båda dessa mål. Det första målet genom att KPI (inflationen) påverkas direkt via ökad konsumtion på grund av förmögenhetseffekter. Då hushållen och företagen ökar sin förmögenhet genom att värdet på deras tillgångar har ökat, så kan de därmed öka sin konsumtion. Det andra målet, att upprätthålla finansiell stabilitet kan komma att påverkas om tillgångspriserna först ökar mycket, för att sedan sjunka. Om finansiella bubblor uppstår och sedan spricker så kan långivarna – det vill säga bankerna – hamna på obestånd, på grund av att låntagarna inte klarar att betala sina räntor och skulder. Även vid mindre kraftig ökning av tillgångspriser kan låntagarna få svårt att betala sina långivare. Vår slutsats är att i rådande stund inte är nödvändigt för Riksbanken att genom stramare penningpolitik dämpa tillgångsprisökningarna, då hushållen är betalningsstarka. De hushåll vars lån innebär en hög risk för bankerna är en relativt liten del av de skuldsatta i samhället. Vi har även funnit att om Riksbanken skulle dämpa tillgångspriserna genom restriktiv penningpolitik, så skulle detta samtidigt kunna äventyra inflationsmålet, vilket även det talar för att inte påverka tillgångsprisökningar. Om Riksbanken skulle sätta upp mål för tillgångspriser så kan Riksbankens trovärdighet komma att urholkas.

Syftet med denna rapport är att undersöka de medelvärdesåtervändande egenskaperna i aktiekursen för noterade fastighetsbolag med utgångspunkt för bolagets extraordinära substansvärde, samt hur väl information kan användas för investeringsbeslut.Resultatet av den empiriska utfallsstudien som utförts visar på att det finns ett samband mellan aktiekurs och substansvärden, samt att en investeringsstrategi baserat på medelvärdesåtervändande egenskaper i dessa variabler fungerar. Av de tre dynamiska portföljerna som tagits fram och som strävat efter att allokera störst vikt till de bolag som fundamentalt framstått som billigast jämfört med sitt genomsnittliga substansvärde, överträffar samtliga portföljer ett aktieindex av samma bolag. / This study investigates mean reversion in publicly traded property stocks with respect to the company’s extraordinary discounts to the net asset value; furthermore, to what extent this knowledge can be applied to investment strategies.The result of the empirical survey shows that there is a relationship between the stock prices and the net asset value, also, that an investment strategy utilizing mean reversion in these two variables works. Of the three dynamic portfolios, aiming to allocate the largest portfolio weight to the fundamentally cheapest stocks, based on their current discounts and premiums to the net asset value with respect to the company average, all three outperform an index of the same companies.