Det saknas utförlig lagstiftning för hur konkursförvaltare utses och entledigas. Detta har resulterat i att domstolar och myndigheter tar till hjälpmedel utanför lagstiftningen. Syftet med uppsatsen är att belysa den problematik som finns i konkurslagen samt ge förslag på förbättringar av lagen rörande utseende och entledigande av konkursförvaltare. Detta görs genom att en granskning av hur lagstiftningen på området tillämpas i praktiken. Genom 15 intervjuer med aktörer på området har följande frågeställningar kunna besvaras; Hur fungerar utseendet av en konkursförvaltare - vilken rättsverkan har förvaltarlistorna?, Entledigas konkursförvaltare enligt 7 kap. 5 § 2 st. KonkL om de inte uppfyller kraven enligt 7 kap. 1 § KonkL eller brister i sina skyldigheter enligt 7 kap. 8 § KonkL?, Hur ska lagstiftningen utformas för att utseendet och entledigandet av konkursförvaltare ska bli mer rättssäkert? Gällande rätt på området presenteras för att redogöra hur konkursförvaltare utses samt vilka uppgifter dessa har. Det ställs krav på att konkursförvaltaren ska vara lämplig för uppdraget, men någon närmare vägledning ges inte. I praktiken förordnas förvaltare genom att de väljs från de så kallade förvaltarlistor som finns vid tingsrätter. Listorna är informella och saknar stöd i lag. De har skapats för att rätten snabbt ska kunna utse en förvaltare utan att behöva höra TSM eftersom att de förvaltare som finns upptagna på listorna redan på förhand är godkända av TSM. Det som blir viktigt för de förvaltare som inte finns upptagna på listorna är de förvaltarförslag som ges in till rätten av borgenär och gäldenär. Det läggs ofta inte stor vikt vid de förslag som ges in gällande val av konkursförvaltare. Detta gör det svårt för de förvaltare som vill komma ifråga för förvaltaruppdrag, men som inte finns upptagna på listorna. När en förvaltare handlat olämpligt bör denne entledigas men i praktiken sker detta i mycket liten utsträckning. Det finns inte någon tydlig reglering gällande när en förvaltare är lämplig eller olämplig vilket resulterar i att det blir svårt att avgöra på vilka grunder en förvaltare ska utses och entledigas. Lösningar till den bristande lagstiftningen ges i fyra olika former, vilka framkommit under intervjuerna. För det första föreslås en lösning där TSM får större befogenheter att ingripa när någon är olämplig. De andra lösningarna handlar om att inrätta en specialdomstol eller en konkursombudsman för att få specialiserade organ. Tills sist föreslås en auktorisation på området för att lösa problematiken. Slutligen presenteras svar på de frågeställningar arbetet haft. Där diskuteras att förvaltarlistorna inte har någon betydelse för HD och JK, men en stor betydelse för konkursförvaltare, TSM och tingsrätter. Lagstiftningen behöver en förändring vad gäller utseende och entledigande av förvaltare. Det föreslås att en auktorisation inrättas och att en specialdomstol tillsätts för att få specialiserad kompetens på området. Uppsatsen har även öppnat upp för andra frågor och belyst ytterligare problem. Bland annat har problematiken diskuterats kring att insolvensrätten inte har en sådan betydande plats bland lagstiftare och jurister. Det resulterar i att lite resurser läggs på området. Detta kan bland annat exemplifieras genom att insolvensrätten tillhör enheten för familjerätt och förmögenhetsrätt på justitiedepartementet i Regeringskansliet vilket gör att ämnet prioriteras i andra hand många gånger.