• Refine Query
  • Source
  • Publication year
  • to
  • Language
  • 12
  • Tagged with
  • 12
  • 8
  • 8
  • 7
  • 3
  • 3
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • 2
  • About
  • The Global ETD Search service is a free service for researchers to find electronic theses and dissertations. This service is provided by the Networked Digital Library of Theses and Dissertations.
    Our metadata is collected from universities around the world. If you manage a university/consortium/country archive and want to be added, details can be found on the NDLTD website.
1

Jäv för konkursförvaltare : Behövs en reformation av jävsreglerna? / Challengeable trustees : Is a revision of the rules necessary?

Myrén, Josefine January 2018 (has links)
Sammanfattning År 1987 reformerades konkurslagen (1987:672) och de uttryckliga bestämmelserna kring jäv infördes. Den uttryckliga jävsbestämmelsen regleras idag i 7 kap. 1 § 3 st. konkurslagen och stadgar att en person som står i ett förhållande till en gäldenär, en borgenär eller någon annan som är ägnat att rubba förtroendet för opartiskheten inte får utses till förvaltare. Detsamma gäller även för andra omständigheter som är ägnade att rubba opartiskheten. Enligt förarbetena var avsikten med jävsbestämmelsen inte att den skulle vara absolut. Syftet med införandet av reglerna var att ge garantier för att en förvaltare inte skulle vara bunden av personliga eller ekonomiska intressen och jävsregeln skulle därmed fånga upp alla förhållanden som skulle kunna leda till misstankar om jäv. Jävsbestämmelserna fick dock en ganska allmän utformning vilket kan leda till tolkningssvårigheter. Vad gäller jävsfrågan och bedömningen av jävssituationer innebär de allmänt formulerade reglerna att en bedömning måste göras i varje enskilt fall. Många olika situationer kan uppstå och bestämmelserna i konkurslagen ger dessvärre ingen större vägledning vad gäller jävsbedömningen. Därmed måste en bedömning göras i varje enskilt fall och ingen enhetlig bedömningsmall har framkommit av varken förarbeten, praxis eller doktrin. Syftet med denna uppsats är därför att undersöka hur konkursförvaltare, domstol samt tillsynsmyndigheten ser på jävsfrågan. Det finns idag inget klart underlag för jävsbedömningen och olika uppfattningar uppstår kring vad som ska anses utgöra jäv. Syftet är därmed att se till konkursförvaltare, domstol och tillsynsmyndighet och dess åsikter för att undersöka om jävsbedömningen i framtiden behöver förändras och underlättas.
2

Konkurslagens brister avseende utseende och entledigande av konkursförvaltare

Lind, Maria, Ivarsson, Emma January 2018 (has links)
Det saknas utförlig lagstiftning för hur konkursförvaltare utses och entledigas. Detta har resulterat i att domstolar och myndigheter tar till hjälpmedel utanför lagstiftningen. Syftet med uppsatsen är att belysa den problematik som finns i konkurslagen samt ge förslag på förbättringar av lagen rörande utseende och entledigande av konkursförvaltare. Detta görs genom att en granskning av hur lagstiftningen på området tillämpas i praktiken. Genom 15 intervjuer med aktörer på området har följande frågeställningar kunna besvaras; Hur fungerar utseendet av en konkursförvaltare - vilken rättsverkan har förvaltarlistorna?, Entledigas konkursförvaltare enligt 7 kap. 5 § 2 st. KonkL om de inte uppfyller kraven enligt 7 kap. 1 § KonkL eller brister i sina skyldigheter enligt 7 kap. 8 § KonkL?, Hur ska lagstiftningen utformas för att utseendet och entledigandet av konkursförvaltare ska bli mer rättssäkert? Gällande rätt på området presenteras för att redogöra hur konkursförvaltare utses samt vilka uppgifter dessa har. Det ställs krav på att konkursförvaltaren ska vara lämplig för uppdraget, men någon närmare vägledning ges inte. I praktiken förordnas förvaltare genom att de väljs från de så kallade förvaltarlistor som finns vid tingsrätter. Listorna är informella och saknar stöd i lag. De har skapats för att rätten snabbt ska kunna utse en förvaltare utan att behöva höra TSM eftersom att de förvaltare som finns upptagna på listorna redan på förhand är godkända av TSM. Det som blir viktigt för de förvaltare som inte finns upptagna på listorna är de förvaltarförslag som ges in till rätten av borgenär och gäldenär. Det läggs ofta inte stor vikt vid de förslag som ges in gällande val av konkursförvaltare. Detta gör det svårt för de förvaltare som vill komma ifråga för förvaltaruppdrag, men som inte finns upptagna på listorna. När en förvaltare handlat olämpligt bör denne entledigas men i praktiken sker detta i mycket liten utsträckning. Det finns inte någon tydlig reglering gällande när en förvaltare är lämplig eller olämplig vilket resulterar i att det blir svårt att avgöra på vilka grunder en förvaltare ska utses och entledigas. Lösningar till den bristande lagstiftningen ges i fyra olika former, vilka framkommit under intervjuerna. För det första föreslås en lösning där TSM får större befogenheter att ingripa när någon är olämplig. De andra lösningarna handlar om att inrätta en specialdomstol eller en konkursombudsman för att få specialiserade organ. Tills sist föreslås en auktorisation på området för att lösa problematiken. Slutligen presenteras svar på de frågeställningar arbetet haft. Där diskuteras att förvaltarlistorna inte har någon betydelse för HD och JK, men en stor betydelse för konkursförvaltare, TSM och tingsrätter. Lagstiftningen behöver en förändring vad gäller utseende och entledigande av förvaltare. Det föreslås att en auktorisation inrättas och att en specialdomstol tillsätts för att få specialiserad kompetens på området. Uppsatsen har även öppnat upp för andra frågor och belyst ytterligare problem. Bland annat har problematiken diskuterats kring att insolvensrätten inte har en sådan betydande plats bland lagstiftare och jurister. Det resulterar i att lite resurser läggs på området. Detta kan bland annat exemplifieras genom att insolvensrätten tillhör enheten för familjerätt och förmögenhetsrätt på justitiedepartementet i Regeringskansliet vilket gör att ämnet prioriteras i andra hand många gånger.
3

Konkursförvaltarens granskning av ekobrott : styrs resultatet av ambitionsnivån? / The Bankruptcy Administrators Review : What Effect the Result?

Lantoft, Anna, Larsson, Victoria January 2008 (has links)
Denna rapport berör ekonomisk brottslighet, vilket kan sägas vara brott som begås i sambandmed näringsverksamhet i syfte att uppnå ekonomisk vinning. Exempel på sådana brott ärbokföringsbrott och olika typer av skattebrott. Närmare bestämt har vi inriktat oss på denekobrottsgranskning som sker vid konkurser. Enligt lag har en konkursförvaltare nämligen iuppgift att granska om det finns misstanke om brott, exempelvis genom att se över deaffärshändelser som skett före en konkurs. Om brottsmisstanke finns har förvaltaren även enskyldighet att anmäla detta till en åklagare.Enligt Brottsförebyggande rådet, BRÅ, finns en stor variation i de anmälningar sominkommer från olika konkursförvaltare. Vissa förvaltare genomför mycket omfattandeutredningar, medan andra lämnar in anmälningar som är betydligt mer kortfattade. EnligtBRÅ är det en fördel om anmälningarna är av god kvalitet, eftersom det underlättar föråklagaren att bedriva en snabb utredning som dessutom ger ett bra resultat. Mot dennabakgrund har vi valt att undersöka följande forskningsfrågor:1. På vilket sätt skiljer det sig mellan olika konkursförvaltares sätt att granska ochanmäla misstanke om ekonomisk brottslighet?2. Påverkar denna skillnad det slutliga resultatet och i sådana fall hur?Syftet är att beskriva hur granskning av ekobrottsmisstankar skiljer sig åt bland olikakonkursförvaltare och vad denna skillnad ger för resultat vad gäller åtal.Uppsatsen är skriven utifrån ett hermeneutiskt synsätt och med en kvalitativ ansats. Skälet tilldet är att vi önskat få en djupare förståelse för den problematik som beskrivs ovan, genom attutföra djupa intervjuer med ett fåtal respondenter. För att dra slutsatser har vi tillämpat eninduktiv ansats, detta då vi främst valt att utgå från empiriskt material i syfte att generera nykunskap. Det empiriska materialet har insamlats genom totalt fem intervjuer med olikakonkursförvaltare och konkurshandläggare samt en ekoåklagare från Ekobrottsmyndigheten,EBM. Majoriteten av dessa har ägt rum genom personliga intervjuer, men i två fall har vigenomfört telefonintervjuer.Slutsatsen av vår undersökning är att det inte tycks finnas så stora skillnader igranskningsarbetet som BRÅ vill påstå. Alla respondenter verkar lägga ned ungefär likamycket tid på granskning och genomför dessutom liknande utredningar. Vad gälleranmälningarna råder däremot en viss skillnad, då vissa anmälningar är standardiserade medanandra är fritt skrivna vilket därmed ger utrymme för en viss variation. En annan slutsats vikommit fram till är att det skulle bli fler åtal om alla anmälningar upprätthöll en god kvalitet. / Uppsatsnivå: D
4

Konkursförvaltarens vårdplikt : En uppsats om vårdpliktens existens och beskaffenhet avseende separationsegendom inom konkursförfaranden

Keilor, Klaralee January 2019 (has links)
No description available.
5

Tillfällig vårdplikt för tredje mans egendom vid konkursutbrottet : En jämförelse med bl.a. ärvdabalken och allmänna rättsgrundsatser / Temporary duty of care for a third party’s property in insolvency proceedings : A comparison with the Swedish Inheritance Code and general legal principles

Andersson, Carl Oscar January 2019 (has links)
Konkursförfarandet är ett komplext förfarande som regleras av omfattande och relativt avancerad lagstiftning. Syftet med förfarandet är att under ordnade former avveckla en insolvent konkursgäldenärs verksamhet samtidigt som konkursborgenärers fordringar tillgodoses och regleras.   Även andra parter kan beröras av konkursen. En sådan part är den som intar ställningen som tredje man, dvs. den som inte är i ett direkt avtalsreglerat förhållande med konkursboet. Det kan finnas egendom i boet som tillhör tredje man och inte ska ingå i konkursen. Boet och förvaltaren är skyldiga att omhänderta och vårda den egendom som ska ingå i konkursen, men finns det en motsvarande skyldighet för sådan egendom som ägs av tredje man? I konkurslagen finns regler till skydd för tredje mans redovisningsmedel, men det finns inga uttryckliga bestämmelser till skydd för tredje mans lösöre, s.k. ”separationsgods”.   För att försöka besvara frågan om vilket vårdansvar bo respektive förvaltare har för separationsgods har jag studerat och analyserat olika svenska rättskällor. Det framkom vid en genomgång av förarbeten till konkurslagen, underrättspraxis, doktrin och allmänna rättsprinciper att det föreligger en plikt att vårda separationsgods. Frågan om denna vårdplikt ska belasta boet, förvaltaren eller båda har dock varit svårare att besvara. Svårigheten bakom den senare frågeställningen tycks grunda sig i att en ansvarsmässig likhet mellan bo och förvaltare har presumerats i de flesta av rättskällorna när separationsgods har behandlats. Denna presumtion har bidragit till att rättssubjektens vårdplikt för separationsgods inte har behandlats separat.   I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse som förpliktigar förvaltaren att vårda separationsgods faller vårdansvaret på boet, i egenskap av besittare. Förvaltaren har dock en indirekt vårdplikt i och med att denne är den primära fysiska aktören i förfarandet och agerar för boets räkning. Lagstiftaren borde dock enligt min mening införa en vårdplikt avseende separationsgods för förvaltaren, förslagsvis med hjälp av inspiration från den tillfälliga vårdplikt för dödsbodelägare som föreskrivs i ärvdabalken.
6

Konkursförvaltarjäv : Reformbehov? / Conflicts of interest for insolvency practitioners : Need for reform?

Melin, Sophie January 2014 (has links)
På senare tid har fråga om jäv vid konkursförvaltaruppdrag uppkommit i samband med flera större konkurser. Konkursförvaltarnas uppgifter blir allt mer avancerade och idag tar förvaltarna många viktiga beslut i sin förvaltning. Det är givetvis väldigt viktigt att en konkursförvaltare är oberoende vid sin handläggning av en konkurs. Att någon i en maktposition med behörighet att ta beslut som kan påverka någon annan negativt om den i maktpositionen är jävig strider mot grundregeln för en objektiv och opartisk rättsskipning. Det stipuleras i lag att en konkursförvaltare inte får anta ett förvaltaruppdrag om han står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Utöver regleringen i lagen finns rekommendationer om god förvaltarsed. Oaktat bestämmelserna antar vissa konkursförvaltare uppdrag trots att en beaktansvärd risk för jäv föreligger. Systemet bygger på självgranskning och någon strängare påföljd saknas. Konkursförvaltarna följer inte alltid rekommendationerna, utseendeprocessen av förvaltarna är oreglerad och systemet med att en person kan föreslå en förvaltare leder ofta till att en osund relation uppstår. I förarbeten, utredningar och artiklar har jävsproblematiken diskuterats och det har under åren givits alternativ på förbättringar av systemet. Förslag som har uppkommit har exempelvis varit att en auktorisation av konkursförvaltarna ska införas, att en ny tillsynsmyndighet ska inrättas och/eller att en ny lag för konkursförvaltarna ska konstrueras. Genom införandet av en auktorisation skulle utseendeprocessen för det första bli reglerad samt skulle kunskapsnivån för förvaltarna förbättras och lättare kunna upprätthållas. Dessutom skulle en konkursförvaltare om han missköter sitt uppdrag kunna fråntas sin auktorisation, med rätt att överklaga beslutet. En ny tillsynsmyndighet skulle innebära att en specialiserad myndighet infördes. Myndigheten skulle kunna handha auktorisationen, utseendet av förvaltarna samt utöva tillsyn över förvaltarna. Ett sådant system används idag för revisorerna, där det är Revisorsnämnden som auktoriserar och granskar revisorerna. Eftersom dagens reglering i frågan om konkursförvaltarjäv är undermålig är resultatet av uppsatsens utredning att en reform är nödvändig.
7

Bokföringsbrott : Ett resultat av oaktsamhet i bokföring?

Abdlwafa, Lezan, Balci, Anita, Safari, Awat January 2013 (has links)
Datum: 29 maj, 2013 Nivå: Kandidatuppsats i företagsekonomi, 15 hp Institution: Akademin för ekonomi, samhälle och teknik, ESTMälardalens Högskola Författare: Lezan Abdlwafa, Anita Balci & Awat Safari Titel: Bokföringsbrott – Ett resultat av oaktsamhet i bokföring? Handledare: Ulla Pettersson Nyckelord: Bokföringsbrott, oaktsamhet, bokföringsskyldighet, god redovisningssed, Ekobrottsmyndigheten, Skatteverket, konkursförvaltare Frågeställning: På vilket sätt leder näringsidkarens oaktsamhet i bokföring till bokföringsbrott? Vilka faktorer bidrar till detta? Syfte: Att undersöka hur näringsidkarens oaktsamhet i bokföringen kan vara en av orsakerna till bokföringsbrott. Metod: För att uppnå syftet så använde vi oss av en kvalitativ metod för att få en djupare förståelse av ämnet. Vi inhämtade vårt material till referensramen från litteratur samt lagar såsom bokföringslagen, årsredovisningslagen och brottsbalken. Material till empirin var hämtad från tre intervjuer med personer som besitter relevant kunskap, en skattebrottsutredare, en konkursförvaltare och en åklagare. Slutsats: Det vi har kommit fram till i vår uppsats är att oaktsamhet i bokföring är en orsak till bokföringsbrott, främst i mindre företag som inte har resurser till att upprätta bokföring på ett sätt som ger en rättvisande bild av företagets ekonomiska ställning.
8

Tillsynen för konkurs- och likvidationsförfarandet : En problematisering av den avsaknade statliga tillsynen för likvidationsförfarandet / The supervision of the bankruptcy and liquidation proceedings : A problematization of the absence of state supervision for the liquidation proceedings

Thörnroos, Caroline January 2018 (has links)
I takt med att nya företag startas, avslutas olönsamma verksamheter genom konkurs och verksamheter vilka ägarna inte längre vill bedriva avslutas genom likvidation. Ett fungerande och ändamålsenligt konkurs- och likvidationsförfarande är således ett nödvändigt element i en marknadsekonomi där det inte finns någon plats för förlustbringande verksamheter.   I den här uppsatsen får läsaren bekanta sig med konkurs- och likvidationsförfarandet och den tillsyn som existerar för båda. En översiktlig bild av hur båda förfaranden är utformade för att synliggöra likheterna och olikheterna, och således åskådliggöra hur jämförbara de är, presenteras. Syftet med uppsatsen är att problematisera avsaknaden av en statlig tillsyn för likvidationsförfarandet, jämfört med den tillsyn som är utformad för konkursförfarandet, och besvara frågan om huruvida det finns ett behov av tillsyn för likvidationsförfarandet. Diskussion om avsaknaden av en statlig tillsyn för likvidationer och jämförelse mellan konkurser och likvidationer är av sporadisk omfattning i den svenska rättsvetenskapliga litteraturen. I uppsatsen presenteras därför praxis, en rapport om tillsyn från Statskontoret samt en sammanfattning av de finska tillsynsreglerna.    I uppsatsens undersöks även de olika bakomliggande intressena för tillsyn och särskilt tillsyn vid konkurs. På vilket sätt bidrar tillsyn till ändamålsenlig tillämpning av lagstiftning? Av Statskontorets rapport går det att konstatera att det främsta syftet med tillsyn är att säkerställa att lagars syfte upprätthålls och att det i stor omfattning saknas relevanta uppgifter om tillsynens effekter. En slutsats av det är att det är svårt att argumentera för att det finns ett behov av en tillsyn med likartad utformning som de tillsynsverksamheter som har undersökts i rapporten. Av doktrin framgår vidare att den allmängiltiga orsaken till att likvidationer inte står under en tillsynsmyndighet är för att förfarandet främst anses ligga i de privata aktieägarnas intresse. Av de informationskällor som presenteras i uppsatsen går det dock att dra slutsatsen att det finns fler intressenter i en likvidation än bara aktieägarna, bl.a. uppmärksammas borgenärernas och det allmännas intressen. I uppsatsens diskuteras vidare den kritik av konkursförvaltningens tillsyn som framhålls i doktrin. Har utformningen förbättringspotential? Finns det ett större behov av tillsyn för konkursförfarandet än för likvidationsförfarandet? I analyskapitlet dras slutsatsen att behovet av tillsyn för konkursförfarandet initialt är större än behovet av tillsyn för likvidationer, avseendet det allmännas intresse. I slutsatsen konstateras till syvende och sist att den information som har presenterats i referensramen inte framställer ett egentligt behov av en statlig tillsyn för likvidationsförfarandet.
9

Konkursborgenärers rätt och bästa : Hur långtgående är konkursförvaltarens åligganden enligt 7 kap. 8 § konkurslagen? / Bankruptcy creditors’ rights and best interests : How far-reaching are the bankruptcy trustee’s obliga-tions according to Chapter 7, Section 8 of the Bank-ruptcy Act?

Sparrnäs, Henrik January 2021 (has links)
När en konkursförvaltare förvaltar ett konkursbo, måste han välja vilka frågor i konkursen som är värda att driva och vilka frågor som riskerar att kosta mer än den potentiella nyttan av en framgångsrikt driven fråga. Alla beslut som förvaltaren ställs inför, ska fattas med beaktande av den allmänt formulerade bestämmelsen i 7 kap. 8 § konkurslagen (1987:672) om att tillvarata borgenärernas gemensamma rätt och bästa. Utifrån den bestämmelsen finns det olika åsikter inom doktrinen avseende vilken metod förvaltaren ska tillämpa för att uppnå bestämmelsens ändamål. Förespråkare för metoden tillgångsmaximering menar att vissa frågor som förvaltaren ställs inför, ska beslutas av konkursborgenärerna och inte av konkursförvaltaren. Dessa frågor betecknas medlemsfrågor och avser i regel åtgärder som inte tillför konkursboet ökade till-gångar, men som likväl kan gynna borgenärerna. Förespråkare för metoden utdelningsmaxime-ring menar att det ingår i förvaltarens åligganden att ta beslut även i dessa medlemsfrågor. Rättsutvecklingen inom konkursrätten har medfört dels att konkursboet numer ses som en juri-disk person och inte enbart en förmögenhetsmassa, dels att konkursförvaltarens koppling till borgenärerna har försvagats och numer är indirekt. Rättsutvecklingen talar därför för att förval-taren ska agera som konkursboets företrädare och tillvarata borgenärernas intressen indirekt, genom att tillgångsmaximera konkursboet. Metoden gynnar främst resursstarka borgenärer med kunskap inom konkursrätt. Det faktum att förvaltaren har fått en mer självständig roll och med ett vidgat ansvarsområde utöver de strikt borgenärsorienterade frågorna, talar däremot för att metoden utdelningsmaximering bör tillämpas. Ytterligare stöd för utdelningsmaximering är att kraven för vem som får vara konkursförvaltare har skärpts, vilket innebär att förvaltaren kan anses lämplig att fatta adekvata beslut även i medlemsfrågor, samt att metoden ger förvaltaren större möjligheter att påverka borgenärernas utdelning positivt. Metoden gynnar främst resurs-svaga borgenärer utan kunskap inom konkursrätt och förefaller vara marginellt mer lämpad utifrån ändamålet i 7 kap. 8 § konkurslagen. Att fastställa den ena eller den andra metoden som gällande rätt, vore emellertid att begränsa förvaltaren i sitt uppdrag, eftersom borgenärers behov kan variera. Det finns således ett värde i att kunna välja metod. För att avgöra vad som är en borgenärers rätt och bästa, måste först borgenärens behov fastställas. En resurssvag borgenär kan ha en avsevärd nytta av att låta för-valtaren avgöra medlemsfrågorna, medan en resursstark borgenär kan gynnas av ett större in-flytande i konkursen. Skulle borgenärernas behov krocka, torde förvaltaren vara väl lämpad att fatta beslut även i frågan om vilken metod som ska tillämpas.
10

Företagsrekonstruktörens ansvar : en jämförande studie av företagsrekonstruktörens och konkursförvaltarens ansvar

Löfström, Marie January 2007 (has links)
<p>Företagsrekonstruktion är ett speciellt insolvensrättsligt förfarande som ger en näringsidkare med betalningssvårigheter möjlighet att genom ett särskilt förfarande rekonstruera sin verksamhet. Lagen om företagsrekonstruktion (1996:764), LFR, började tillämpas i september 1996 och har således varit i kraft i över tio år.</p><p>Vid en företagsrekonstruktion ska en utsedd rekonstruktör hjälpa företagets ledning att få företaget på ”fötter igen”. Rekonstruktören tar således inte över ledningen av företaget som en konkursförvaltare tar över och leder ett konkursbo.</p><p>Konkurslagstiftningen bygger på principen att alla tillgångar en skuldsatt gäldenär har tas om hand i ett konkursbo och används för att betala av skulder som gäldenären har. Konkursinstitutets funktion är således att fördela gäldenärens tillgångar bland borgenärerna så att borgenärerna delar den uppkomna förlusten lika och proportionellt med hänsyn till fordringarnas storlek.</p><p>Gäldenären förlorar genom konkursbeslutet rådigheten över sin egendom och sin rättsliga förmåga att förfoga över egendomen genom att ingå förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Istället tar konkursförvaltaren helt över ledningen av företaget under konkursförfarandet. En förvaltare ska enligt lag ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, men det finns även ett krav på att förvaltaren även i övrigt ska vara lämplig för uppdraget.</p><p>Konkursförvaltare står under tillsyn av tillsynsmyndigheten, TSM och som tillsynsmyndighet agerar kronofogdemyndigheten. Det är tillsynsmyndighetens uppgift att opartiskt övervaka förvaltningen och då förvaltarna i konkurser.</p><p>Förvaltaren i en konkurs har även ett skadeståndsrättsligt ansvar. Förvaltaren är skyldig att ersätta de skador han vållat konkursboet, en enskild borgenär, gäldenären men även tredje man. Skadeståndsansvaret bygger på culpaprincipen och gäller både sak- och personskada och ren förmögenhetsskada.</p><p>En företagsrekonstruktör har till uppgift att undersöka om verksamheten i ett gäldenärsföretag kan fortsätta helt eller delvis och hur detta ska ske, vilket ger honom en central roll i förfarandet. I 2:11 LFR stadgas att rekonstruktören ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver. Han ska ha borgenärernas förtroende och även i övrigt vara lämplig för uppdraget.</p><p>Det finns ingen tillsyn över själva förfarandet företagsrekonstruktion och följaktligen ingen kontroll över rekonstruktören på det sätt en förvaltare blir kontrollerad under ett konkursförfarande. Emellertid finns det tillsyn över området utbetalning av lönegaranti vid företagsrekonstruktion enligt Lönegarantilagen (1992:497).</p><p>En tillsyn över rekonstruktörer finns inte i nuläget och inte heller verkar det finnas något intresse i den förestående utredningen (kommittédirektiv (Dir. 2007:29) om ett Samordnat insolvensförfarande) för en utvidgning av tillsynen. Att det finns en väl utarbetad kontroll över förvaltare men inget intresse för motsvarande vid företagsrekonstruktioner är i högsta grad förvånande.</p><p>I LFR regleras inte rekonstruktörens ansvar. Frånvaron av en ansvarsreglering liknande den i konkurslagen, ska emellertid enligt doktrin, inte tolkas som att lagstiftaren tagit ställning i denna fråga. Åsikterna går emellertid isär hur rekonstruktörens ansvar ska bedömas. Viss doktrin säger att det är rättstillämpningen som ska avgöra under vilket ansvar en rekonstruktör handhar en rekonstruktion medan andra menar att en reglering av rekonstruktörens ansvar bör införas i LFR.</p><p>Det är nära till hands att jämföra ett eventuellt ansvar för en rekonstruktör med förvaltarens ansvar i konkurser. En förvaltare har skadeståndsansvar gentemot gäldenären, borgenärerna och konkursboet för den skada han orsakar när han fullgör sitt uppdrag.</p><p>Den stora skillnaden mellan förvaltaren och rekonstruktören är dock, som nämnts, att den senare vid en rekonstruktion ska arbeta för att uppnå rekonstruktionens syfte medan gäldenärsföretaget fortfarande har visst rådrum.</p><p>Vissa författare inom den juridiska litteraturen på området håller inte med om att förvaltarens ansvar ska användas som utgångspunkt vid bedömningen utan anser att förvaltarens och rekonstruktörens roller är väldigt olika och betonar att rekonstruktören endast anses vara en fristående rådgivare. Det anses att eftersom arbetsuppgifterna för en förvaltare respektive en rekonstruktör är så pass artskilda är det fel att anse att de ska ha samma ansvar.</p><p>En fråga som uppkommer i sammanhanget är även hur rekonstruktörens ansvar ska anpassas till det ansvar som gäldenärsföretagets ledning har och i vilken utsträckning de ordinarie bolagsorganen i ett aktiebolag kan undgå ansvar med hänvisning till att de följt en rekonstruktörs råd i en viss situation.</p><p>Vid en eventuell reglering av rekonstruktörers ansvar kommer troligen även andra problem uppstå vid bedömningen av en rekonstruktörs ansvar. Detta beror på att det är svårt att fastställa hur ingripande roll en rekonstruktör har i en rekonstruktion. Rekonstruktörens roll kan skifta från rekonstruktion till rekonstruktion och inte heller sakkunniga på området är eniga i denna fråga.</p><p>Om det inte finns ett uttryckligt stöd för rekonstruktörens ansvar i en paragraf eller en hänvisning till Konkurslagen (1987:672) eller skadeståndslagen (1972:207) kan resultatet bli att gäldenärsföretaget inte känner sig benäget att välja företagsrekonstruktionsförfarandet. Istället väljer kanske företaget att kämpa vidare tills det tvingas gå i konkurs.</p><p>Resultatet kan av allt att döma bli att företaget trots allt känner sig tryggare med ett konkursförfarande då företaget genom konkursen i alla fall omfattas av ett gammalt beprövat förfarande. Detta även om konkursförfarandet gör att både gäldenärsföretaget, borgenärerna och ofta staten förlorar mer genom konkursen än om företaget rekonstrueras.</p><p>Under våren 2007 har det fastställts att en utredning ska tillsättas där utredningen bl.a. har till uppgift att se över rekonstruktörens ansvar. Detta kan möjligtvis göra att en ansvarsreglering för rekonstruktörer blir verklighet inom en inte allt för avlägsen framtid.</p>

Page generated in 0.0566 seconds