Uppsatsen syftar till att utreda möjligheterna för en överlåtare av lösöre att, genom en ogiltighetstalan, åstadkomma separationsrätt till lösöret i förvärvarens konkurs. Därtill syftar uppsatsen till att utreda vilka krav som skall vara uppfyllda för att separationsrätt skall föreligga. Uppsatsen syftar även till att jämföra huruvida utfallen borde bli olika beroende på vilken ogiltighetsgrund som har föranlett ogiltighetsförklaringen av köpavtalet. Vidare syftar uppsatsen till att argumentera om huruvida en säljare borde ha möjlighet att åtnjuta separationsrätt i ovan nämnda situation, genom att väga ogiltighetsgrunden mot borgenärskollektivets intressen, traditionsprincipens ändamål samt det faktum att säljaren har valt att inte göra äganderättsförbehåll.  Den tänkta målgruppen för uppsatsen är juridiskt lärda som redan har goda kunskaper inom sakrätt och obeståndsrätt.

One of the most complicated areas of the law is rem. The reason behind such a statement is the fact that the legislature never completed a collective overhaul of the area. Rem is intended to deal with and clear up third party conflicts where multiple party’s have claims on the same property. Equally legitimate interest collides and it is more or less impossible to in advance determine whose interest is the most worth. It seems there has been a tendency from the legislature to ignore the rem and instead deal with concrete problems as they arise. Lag (1944:181) om redovisningsmedel is one of those phenomenon’s where middleman’s have been given the possibility to separate mixed property for their principals. In the preparatory work to the law multiple requisites has been left open for the courts to determine. The law is not intended to be applied conversely and it is therefore possible to obtain the right to separate property outside of the laws applicability. This bachelor thesis primary focus is to investigate if Lag om redovisningsmedels shape gives satisfying predictability. In addition to this an examination of unique cases has been done where the right to separate mixed property has been given outside of the area of Lag om redovisningsmedels applicability. The method of legal dogmatic is being used to interpret and analyze the compiled material. The research shows that the legal system to which rem belongs to is unclear. Lagen om redovisningsmedels requisites are far from clear and the current state of the preceding judgments are ambiguous. The courts haven’t despite the unique cases NJA 1994 s. 506 and NJA 2009 s. 500 managed to establish a general principle. It’s a necessity for the business life to be able to predict the consequences of their actions and thus dare to entrust others with their property. With a limited amount of legislation about mixed property it is important that preceding judgments can create satisfying predictability. The fact that in multiple of cases the judges divert amongst themselves about the grounds of judgment creates only more uncertainty. It is however possible to recognize that theft and practical reasons can lead to a more outstretched possibility to separate mixed property. The Supreme Court has however expressed that these conditions hasn’t led to a general principle about which circumstances has a higher value of protection. The underlying thoughts from the legislative has been to hand over the responsibility for the development of the area to the courts. The current state of this area of the law is throughout uncertain and no satisfying predictability can be found. / Rättsområdet benämnt som sakrätt utgör ett av juridikens mest komplicerade områden. Anledningen till ett sådant påstående är det faktum att lagstiftaren aldrig genomfört en samlad systematisk översyn av området. Sakrätten är avsedd att behandla och utreda tredjemanskonflikter där flera parter har anspråk på samma egendom. Jämbördigt legitima intressen kolliderar och det är mer eller mindre omöjligt att på förhand avgöra vems intresse som är värt mest. Det verkar ha funnits en tendens att ignorera sakrätten från lagstiftarens sida och istället tagit tag i konkreta problem när de dykt upp. Lag (1944:181) om redovisningsmedel utgör ett sådant fenomen där sysslomän getts möjligheten att avskilja egendom för huvudmans räkning. I förarbetena till lagen har dock flertalet av rekvisiten lämnats till rättskiparen att fastställa. Lagen är dock inte avsedd att tillämpas é contrario och det är därför möjligt att erhålla separationsrätt även utanför lagens tillämpningsområde. Uppsatsens huvudsakliga fokus ligger på att undersöka om Lag om redovisningsmedels utformning ger en tillfredsställande förutsebarhet. Därutöver undersöks unika fall där separationsrätt medgetts utanför lag om redovisningsmedels tillämpbarhet. Den rättsdogmatiska metoden har använts för att tolka och analysera framtaget material. Utredningen visar på att rättsläget beträffande sammanblandad egendom genomgående är oklart. Lagen om redovisningsmedels rekvisit är långt ifrån uttömmande och rättspraxis är mångtydigt. Domstolarna har inte trots de unika fallen NJA 1994 s. 506 och NJA 2009 s. 500 lyckats fastställa en allmän princip. Det är nödvändigt för affärslivet att kunna förutse konsekvenserna av sina förehavanden och således våga anförtro annan sin egendom. Med en begränsad lagstiftning avseende sammanblandad egendom är det viktigt att de prejudikat som skapas ger en tillfredsställande förutsebarhet. Faktumet att det i ett flertal domar råder skiljaktiga meningar bland justitieråden påvisar ytterligare osäkerhet. Det går emellertid urskilja att stöld och praktiska skäl kan leda till en mer långtgående separationsrätt. Högsta domstolen har dock uttalat att dessa förutsättningar inte lett till någon generell princip om vilka omständigheter som är att anse som mer skyddsvärda. Utgångspunkten från lagstiftarens sida har varit att överlämna ansvaret för rättsutvecklingen på rättskiparen. Rättsläget är dock genomgående oklart och någon tillfredsställande förutsebarhet kan inte konstateras.

No description available.

<p>Sakrätten är ett rättsområde som är sparsamt reglerat i svensk lag. Vad som gäller i de sakrättsliga konflikterna är huvudsakligen reglerat i praxis och doktrin. När det gäller aktiebolag som är inblandade i sakrättsliga konflikter med en kontrahents kontrahent eller med en kontrahents borgenärer, är rättsläget tämligen oklart. I denna uppsats ämnar jag lämna en redogörelse för huruvida jag anser att ett aktiebolags rätt att återfå egendom på grund av en värdeöverföringsmottagares eller en kontrahents återbäringsskyldighet bör vara sakrättsligt skyddat och därmed om ogiltighet bör ha sakrättsliga verkningar. Frågan om det finns ett sakrättsligt skydd är likställd med frågorna om det existerar en vindikationsrätt eller en separationsrätt hos bolaget. Jag ämnar även utreda rättsläget gällande sakrättsliga verkningar, eftersom det inte är givet i vilka situationer ett aktiebolag kan hävda sakrättsligt skydd, samt att en sådan utredning kan vara nödvändig för min redogörelse för hur jag anser att det bör vara. Vid en bedömning huruvida ogiltighet bör ha sakrättsliga verkningar eller inte, är det nödvändigt att väga de intressen som finns mot varandra. På bolagets sida är det huvudsakligen intresset av att skydda borgenärerna som inverkar på bedömningen, men i förekommande fall även aktieägarskyddet. På andra sidan finns det ett intresse hos värdeöverföringsmottagarens/konkursgäldenärens borgenärer vid separationsfrågan och vid vindikationsfrågan framträder huvudsakligen omsättningsskyddet som en faktor som kan inverka på bedömningen.</p>

Sakrätten är ett rättsområde som är sparsamt reglerat i svensk lag. Vad som gäller i de sakrättsliga konflikterna är huvudsakligen reglerat i praxis och doktrin. När det gäller aktiebolag som är inblandade i sakrättsliga konflikter med en kontrahents kontrahent eller med en kontrahents borgenärer, är rättsläget tämligen oklart. I denna uppsats ämnar jag lämna en redogörelse för huruvida jag anser att ett aktiebolags rätt att återfå egendom på grund av en värdeöverföringsmottagares eller en kontrahents återbäringsskyldighet bör vara sakrättsligt skyddat och därmed om ogiltighet bör ha sakrättsliga verkningar. Frågan om det finns ett sakrättsligt skydd är likställd med frågorna om det existerar en vindikationsrätt eller en separationsrätt hos bolaget. Jag ämnar även utreda rättsläget gällande sakrättsliga verkningar, eftersom det inte är givet i vilka situationer ett aktiebolag kan hävda sakrättsligt skydd, samt att en sådan utredning kan vara nödvändig för min redogörelse för hur jag anser att det bör vara. Vid en bedömning huruvida ogiltighet bör ha sakrättsliga verkningar eller inte, är det nödvändigt att väga de intressen som finns mot varandra. På bolagets sida är det huvudsakligen intresset av att skydda borgenärerna som inverkar på bedömningen, men i förekommande fall även aktieägarskyddet. På andra sidan finns det ett intresse hos värdeöverföringsmottagarens/konkursgäldenärens borgenärer vid separationsfrågan och vid vindikationsfrågan framträder huvudsakligen omsättningsskyddet som en faktor som kan inverka på bedömningen.

No description available.

Virtuell egendom avser objekt som existerar inom ramen för ett datorspel. Denna typ av egendom innehar fyra grundläggande egenskaper; avsaknad av fysisk form, beständighet,rivalitet och interaktivitet. Kombinationen av egenskaper kan anses vara unik för virtuell egendom. Däremot delas flera egenskaper med annan egendom. Avsaknaden av fysisk formdelas framför allt med immaterialrätter. De andra tre egenskaperna delas med till exempel lösöre. Virtuell egendom saknar alltså fysisk form. Det finns flera grunder för att virtuell egendom ändå ska uppfattas som egendom. Först och främst finns det en rättighet att knyta virtuell egendom till, nämligen ett ägande. Vidare syftar virtuell egendom ofta till att efterhärma fysisk egendom. Egendomen förefaller således kunna omfattas av egendomsbegreppet medstöd av objektfiktion. Stöd för att virtuell egendom kan omfattas av egendomsbegreppet finns också i rättspraxis. Virtuell egendom är lös egendom. Det kan inte sättas likhetstecken mellan virtuell egendom och någon annan existerande egendomstyp. Det kan däremot inte heller med säkerhet slås fast att virtuell egendom utgör sui generis. Detta eftersom virtuell egendom delar många grundläggande egenskaper med annan egendom, vilket gör virtuell egendom möjlig att jämföra med annan egendom. Virtuell egendom kan både utmätas och ingå i konkurs om egendomen är möjlig att avskilja och inte är förlagd med ett överlåtelseförbud från spelföretaget, det vill säga den ursprungliga ägaren. En separatist till virtuell egendom kan grunda sitt anspråk på äganderätt. Huruvida virtuell egendom är tillräckligt specifik och identifierbar, samt om den kan anses vara bibehållen, är beroende av vilken typ av virtuell egendom som avses. Specialitetsprincipen kan således endast aktualiseras på sådan virtuell egendom som utifrån en särskild bedömningär specifik och identifierbar. Separationsrätt på grund av bibehållen äganderätt till virtuell egendom är även möjlig att erhålla med stöd av LRV, om egendomen går att identifiera och avskilja. Separationsrätt på grund av förvärvad äganderätt torde också vara möjligt för sammatyp av virtuell egendom. Aktuellt sakrättsmoment för virtuell egendom torde, likt immaterialrätter, vara avtalet. Den sakrättsliga hanteringen av virtuell egendom förefaller lämplig, även om viss kritik kan riktas mot att traditionsprincipen inte är möjlig att tillämpa.

No description available.

Återtaganderättsförbehåll är en vanlig förekommande säkerhetsrätt som innebär att en säljare eller kreditgivare vid avbetalningsköp kan förbehålla sig rätten att återta objektet till dess att köparen uppfyllt sina avtalsåtaganden. Säkerhetsrätten innebär på så vis en separationsrätt för säljaren och utgör ett skydd i förhållande till köparens övriga borgenärer. I genomförandet av denna framställning har lagförfattningar, relevanta rättsfall från Högsta domstolen och doktriner noggrant studerats i syfte att beskriva de rättsliga förutsättningarna enligt svensk rätt för uppställandet av ett giltigt återtaganderättsförbehåll avseende lös egendom ur ett kreditgivar- och konsumenträttsligt perspektiv. Berörda material har behandlats ur ett obligations- och sakrättsligt perspektiv i syfte att identifiera bristfälligheter med återtaganderättsförbehåll i förhållande till den svenska rättsordningens avsikter med säkerhetsrätten, för att därefter ta ställning till återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Därutöver undersöks behovet av en revidering av återtaganderättsförbehållets ställning genom utvärdering av säkerhetsrättens grundsatser i förarbeten. Här görs även en begränsad internationell utblick om jämförbara rättsordningarnas motsvarigheter av återtaganderättsförbehåll. Resultaten redovisar fyra kriterier som behöver vara uppfyllda för att erhålla ett giltigt återtaganderättsförbehåll. Återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur konsumenträttsligt hänseende betraktas till en överväldigande del att vara i linje med konsumentkreditlagens ändamål. Revideringsbehov föreligger, dock är frågan diskutabel med hänseende till kostnadsfrågan och säkerhetsrättens strikta och omständliga läge i svensk rätt.

En kommitté med uppgift att utreda huruvida en övergång bör ske från traditionsprincipen till avtalsprincipen tillsattes den 14 mars 2013. Utredningen har påkallats bland annat med anledning av att köpares okunskap, beträffande kravet på tradition, föranleder ett omedvetet risktagande från köparens sida i form av att en förvärvad vara kvarlämnas i säljarens besittning. Om en köpare kvarlämnar en köpt vara i säljarens besittning riskerar han enligt gällande rätt att gå miste om såväl varan som erlagd köpeskilling, med anledning av att förvärvet inte är skyddat mot säljarens borgenärer. Säljarens borgenärer har följaktligen möjlighet att ta en kvarlämnad vara i anspråk för täckning av säljarens skulder. Om en över­gång skulle ske till avtalsprincipen skulle köparens förvärv erhålla skydd mot säljarens borgenärer vid köpeavtalets ingående och köparen skulle därför kunna hindra att en köpt, men kvarlämnad, vara tas i anspråk för täckning av säljarens skulder. Köparen erhåller emellertid enbart separationsrätt till en vara om köpet uppfyller kravet på individualisering. För att er­hålla separationsrätt krävs även att köparen kan uppvisa betryggande bevisning till stöd för sin rätt, vilket kan medföra att köparen, om han efter köpet kvarlämnar varan i säljarens besittning, riskerar att gå miste om den på grund av att han inte kan styrka sin äganderätt. En övergång kan därför innebära att köparen likväl riskerar att gå miste om en köpt vara, dels eftersom han kan vara ovetandes om kravet på individualisering och dels eftersom han kan ha svårt att styrka sin rätt. Även säljaren vidtar, när han ingår ett överlåtelseavtal, en risk för att göra en förlust, men det är osannolikt att den risken skulle förändras med anledning av ett principbyte.