Virtual property is fairly unregulated in the Swedish legal system. There has only been one court case where the term virtual property was explicitly mentioned. In that particular case the court decided to reference a student thesis, which had put forward a possible definition of virtual property, seemingly codifying that definition into Swedish law. That is the one instance that virtual property has been discussed in Swedish court and legislature, and leaves many questions unanswered. One of these questions, namely, how the handling of virtual property is handled in terms of accounting and taxation, is the subject for this thesis. An international comparative analysis is also used in order to further substantiate the claim that a certain measure of protection to a user must be ascribed regarding the virtual property that they may have in the virtual world in question. The thesis is, however, not comprehensive in terms of the entire Swedish system for tax and accounting. Instead, it concerns users that are smaller unlisted companies utilizing either the Swedish K1- or K2-systems for accounting as well as natural persons that trade with virtual property. Within this limitation however, the thesis reaches it’s conclusion with a comprehensive overview of the different ways the possession of virtual property can affect these kinds of legal or natural persons.

Virtuell egendom avser objekt som existerar inom ramen för ett datorspel. Denna typ av egendom innehar fyra grundläggande egenskaper; avsaknad av fysisk form, beständighet,rivalitet och interaktivitet. Kombinationen av egenskaper kan anses vara unik för virtuell egendom. Däremot delas flera egenskaper med annan egendom. Avsaknaden av fysisk formdelas framför allt med immaterialrätter. De andra tre egenskaperna delas med till exempel lösöre. Virtuell egendom saknar alltså fysisk form. Det finns flera grunder för att virtuell egendom ändå ska uppfattas som egendom. Först och främst finns det en rättighet att knyta virtuell egendom till, nämligen ett ägande. Vidare syftar virtuell egendom ofta till att efterhärma fysisk egendom. Egendomen förefaller således kunna omfattas av egendomsbegreppet medstöd av objektfiktion. Stöd för att virtuell egendom kan omfattas av egendomsbegreppet finns också i rättspraxis. Virtuell egendom är lös egendom. Det kan inte sättas likhetstecken mellan virtuell egendom och någon annan existerande egendomstyp. Det kan däremot inte heller med säkerhet slås fast att virtuell egendom utgör sui generis. Detta eftersom virtuell egendom delar många grundläggande egenskaper med annan egendom, vilket gör virtuell egendom möjlig att jämföra med annan egendom. Virtuell egendom kan både utmätas och ingå i konkurs om egendomen är möjlig att avskilja och inte är förlagd med ett överlåtelseförbud från spelföretaget, det vill säga den ursprungliga ägaren. En separatist till virtuell egendom kan grunda sitt anspråk på äganderätt. Huruvida virtuell egendom är tillräckligt specifik och identifierbar, samt om den kan anses vara bibehållen, är beroende av vilken typ av virtuell egendom som avses. Specialitetsprincipen kan således endast aktualiseras på sådan virtuell egendom som utifrån en särskild bedömningär specifik och identifierbar. Separationsrätt på grund av bibehållen äganderätt till virtuell egendom är även möjlig att erhålla med stöd av LRV, om egendomen går att identifiera och avskilja. Separationsrätt på grund av förvärvad äganderätt torde också vara möjligt för sammatyp av virtuell egendom. Aktuellt sakrättsmoment för virtuell egendom torde, likt immaterialrätter, vara avtalet. Den sakrättsliga hanteringen av virtuell egendom förefaller lämplig, även om viss kritik kan riktas mot att traditionsprincipen inte är möjlig att tillämpa.