I situationer när egendom har överlåtits utan den ursprunglige ägarens tillåtelse eller vetskap kan lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre bli tillämplig. Lagen reglerar vem, av den ursprunglige ägaren och förvärvaren, som ska tillmätas äganderätten till egendom som har överlåtits av någon som inte hade rätt att överlåta egendomen. Exempel på situationer då lagen kan tillämpas är att en person som har lånat egendom överlåter denna till tredje man eller att någon överlåter egendom som är belagd med äganderätts- eller återtagandeförbehåll. I lagen uppställs krav på förvärvarens aktsamhet och undersökning för att denne ska anses ha gjort ett godtrosförvärv och därmed tillmätas äganderätten till egendomen. Anses förvärvaren ha varit i ond tro vid förvärvet ska egendomen återföras till den ursprunglige ägaren. Godtrosförvärvslagen började gälla år 1987 och det har därefter gjorts ändringar vid två tillfällen. Den första ändringen var tänkt att försvåra möjligheten att godtrosförvärva egendom och gäller sedan år 1999. Efter den andra ändringen, år 2003, är det omöjligt att godtrosförvärva stulen egendom. Däremot finns fortfarande möjligheten att godtrosförvärva egendom i de fall överlåtaren lovligen har egendomen i sin besittning, men inte ägde rätt att överlåta den. I dessa fall är dock frågan hur omfattande förvärvarens undersökningsplikt är i praktiken, för att denne ska anses ha varit i god tro vid förvärvet, och om ändringen år 1999 har gjort det svårare att förvärva egendom i god tro. Genom vår analys, av främst praxis från både före och efter 1999 års lagändring, visar det sig att det har blivit svårare för privatpersoner att göra godtrosförvärv. På näringsidkare ställs dock samma höga krav som före ändringen, vilka alltid har varit högre än på privatpersoner. Viss typ av egendom anses vara känslig, på grund av dess värde och det faktum att den vanligen är behäftad med äganderätts- eller återtagandeförbehåll. Det krävs därför att förvärvare av sådan egendom vidtar långtgående undersökningar. Förvärvaren ska före förvärvet, oavsett vilken typ av egendom det är, kontrollera överlåtarens identitet, fråga överlåtaren om tidigare ägare samt begära att få se kvitto och köpekontrakt från egendomens senaste överlåtelse. I de fall egendomen finns registrerad ska förvärvaren inhämta information från det aktuella registret. Om förvärvaren erhåller kontaktuppgifter till tidigare ägare ska dessa kontaktas. Påstår sig överlåtaren handla för annans räkning måste förvärvaren kontrollera detta med den eventuelle fullmaktsgivaren.

No description available.

No description available.

Uppsatsens syfte har varit att genom lagstiftning, förarbeten, praxis och juridisk doktrin utreda förutsättningarna för godtrosförvärv av fastigheter enligt jordabalkens bestämmelser. För att skapa förståelse för de centrala delarna av utredningen har uppsatsen även behandlat betydelsen av fast egendom och fastigheter, samt hur äganderätten övergår till annan part och vad lagfart är. Avseende godtrosförvärv så innebär det att en individ erhåller äganderätten till en fastighet av någon som egentligen inte är den rätte ägaren. Det uppstår således en konflikt om bättre rätt till fastigheten mellan den ursprungliga rätte ägaren och tredje man som förvärvat fastigheten av någon annan än den rätte ägaren. Vidare har i uppsatsen redogjorts för den skadelidandes rätt till kompensation samt för staten och myndigheternas roller. Sammantaget av utredningen har det framgått att varje enskilt fall kräver sin egen bedömning, men att den individ som uppfyller kriterierna för godtrosförvärv som huvudregel är den som är ansett mer skyddad att behålla sin rätt till fastigheten än den ursprungliga rätte ägaren.

Återtaganderättsförbehåll är en vanlig förekommande säkerhetsrätt som innebär att en säljare eller kreditgivare vid avbetalningsköp kan förbehålla sig rätten att återta objektet till dess att köparen uppfyllt sina avtalsåtaganden. Säkerhetsrätten innebär på så vis en separationsrätt för säljaren och utgör ett skydd i förhållande till köparens övriga borgenärer. I genomförandet av denna framställning har lagförfattningar, relevanta rättsfall från Högsta domstolen och doktriner noggrant studerats i syfte att beskriva de rättsliga förutsättningarna enligt svensk rätt för uppställandet av ett giltigt återtaganderättsförbehåll avseende lös egendom ur ett kreditgivar- och konsumenträttsligt perspektiv. Berörda material har behandlats ur ett obligations- och sakrättsligt perspektiv i syfte att identifiera bristfälligheter med återtaganderättsförbehåll i förhållande till den svenska rättsordningens avsikter med säkerhetsrätten, för att därefter ta ställning till återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Därutöver undersöks behovet av en revidering av återtaganderättsförbehållets ställning genom utvärdering av säkerhetsrättens grundsatser i förarbeten. Här görs även en begränsad internationell utblick om jämförbara rättsordningarnas motsvarigheter av återtaganderättsförbehåll. Resultaten redovisar fyra kriterier som behöver vara uppfyllda för att erhålla ett giltigt återtaganderättsförbehåll. Återtaganderättsförbehållets ändamålsenlighet ur konsumenträttsligt hänseende betraktas till en överväldigande del att vara i linje med konsumentkreditlagens ändamål. Revideringsbehov föreligger, dock är frågan diskutabel med hänseende till kostnadsfrågan och säkerhetsrättens strikta och omständliga läge i svensk rätt.