No description available.

Sammanfattning Genom Dir. 2013:28 gav regeringen ett uppdrag till Lösöreköpskommittén den 14 mars 2013 att utreda om det finns långsiktiga och konkreta samhällsekonomiska fördelar med att avskaffa traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen. Utredningen har tillkallats bland annat på grund av att köpares okunskap, gällande kravet på tradition, förorsakar ett omedvetet risktagande från dennes sida i form av att en köpt vara lämnas kvar i säljarens besittning. När en köpare kvarlämnar en förvärvad vara i säljarens besittning riskerar han enligt lag att förlora rätten till varan, liksom erlagd betalning, med anledning av att köpet inte är skyddat mot säljarens borgenärer. Detta kan innebära att säljarens borgenärer således har möjlighet att ta en kvarlämnad vara i anspråk för betalning av säljarens skulder. Traditionsprincipen har sedan länge tillämpats trots att den saknar stöd i lag. Principens huvudregel är att en köpare vinner sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer genom att besitta egendomen. Därmed är ett köpeavtal inte tillräckligt för att köparen ska få sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer vid en konkurs eller utmätning. Vid en övergång till avtalsprincipen får en köpare erhålla skydd för sitt förvärv mot säljarens borgenärer redan då köpeavtalet kommer till stånd. Detta hindrar därmed att en köpt, men kvarlämnad, vara tas i anspråk för betalning av säljarens skulder. Köparen får trots det endast separationsrätt till en vara under förutsättningen att den uppfyller individualiseringskravet. För att en köpare ska få separationsrätt av en egendom krävs det att denne ska framlägga bevisning till stöd för sin rätt. Detta kan medföra att köparen riskerar att gå miste om varan om han efter köpet lämnar kvar varan i säljarens besittning då han inte kan styrka sin äganderätt. Övergången till avtalsprincipen för även med sig nackdelar i form av att köparen kan likväl riskera att gå miste om en köpt vara, dels för att dennes medvetenhet om kravet på individualisering inte är fullständig, och dels att det inte finns tillräckligt med bevisning för att hävda sin rätt till egendomen. I enlighet med svensk rätt krävs det att parterna i ett avtal har vidtagit ett sakrättsligt moment för att en köpare av lös egendom ska vara skyddad mot säljarens borgenärer. Frågan gällande vilket sakrättsligt moment som disponeras varierar beroende på vilken typ av egendom som avtalet gäller. Vid förvärv av lösöre får förvärvaren enligt huvudregeln skydd mot säljarens borgenärer först då varan traderats till förvärvaren. Kravet på besittningsövergång följer av traditionsprincipen som har effekten att varor som inte traderas kan tas i anspråk av säljarens borgenärer. Vid en tillämpning av avtalsprincipen kommer den svenska rättsordningen att stå i bättre överensstämmelse med andra länders rättssystem. Avtalsprincipen kan komma att främja den fria omsättningen både ur ett svenskt och europiskt perspektiv. Med den aktuella ordningen innebär en förskottsbetalning och finansiering av tillverkning hos säljaren en framstående risk som köparen tar. Då Sverige är enda landet i Europa som tillämpar traditionsprincipen på ett strikt sätt så kan det innebära att svenska leverantörerna kan ses som en osäker avtalspart gentemot leverantörer från andra länder, vilket kan leda till konkurrenssnedvridning. Avskaffandet av traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen skulle tillföra att den sakrättsliga systematiken påverkas positivt. Med den aktuella ordningen tillämpas både traditionsprincipen och avtalsprincipen för lösöre. Vid en övergång till avtalsprincipen undviks att två principer tillämpas i olika fall beroende på egendomsslags och därmed förbättras överskådligheten. Köparen som har erlagd förskottsbetalningen kan de lege lata inte få någon säkerhet för sin finansiering på samma sätt som den kreditgivande leverantören kan få genom återtagandeförbehåll.

No description available.

Skuldebrevslagen har bestått i nästintill oförändrat skick sedan dess införande 1936, samtidigt har de sektorer vilka i störst grad träffas av regleringen för skuldebrev kommit att ändra sin hantering av dessa. Att ta fram skuldebrev från valven där de förvaras har uppgetts vara en kostsam procedur, varför detta är något som instituten undviker med följden att skuldebrevslagens skyddsregler inte längre efterlevs. När skuldebrev ställs ut i digital form har det av HD, i Mål nr Ö 5072–16, bedömts inte vara möjligt att säkerställa gäldenärens och borgenärens positioner enligt 15 och 21 §§ SkbrL, eftersom ett digitalt skuldebrev i nuläget inte anses kunna besittas. Dessa skuldebrev har därför ansetts vara enkla och inte löpande, trots att adressaten talar för en tolkning i riktning av den senare. HD:s beslut lämnar en del problematik och resonemang obehandlad, vilken i denna framställning analyseras och tolkas. Slutsatsen av analysen är att det har skett en juridisk öppning för en digital besittning av ickefysiska företeelser, samt att beslutet pekar på en definiering av det löpande skuldebrevet som inte tidigare har framkommit av lag, doktrin eller praxis. Resonemanget bör anses ha brutit ny mark och utgör, trots att dess prejudikatverkan kan ifrågasättas, i dagsläget ett indicium för rättsverkan av digitala skuldebrev. I framställningen prövas, mot bakgrund av HD:s resonemang, om digitala skuldebrev kan anses löpande i lagens mening om de ställs ut genom den så kallade blockkedjetekniken. Av denna tekniska lösning fordras att rättsverkan av en traditionellt sett fysisk företeelse, besittningen, kan uppnås utan att innehavaren har en fysisk närhet till det digitala skuldebrevet. Eftersom frågan inte har behandlats förut kommer resonemang från skilda rättsområden att undersökas. Praxis, tillägg och lagförarbeten har varit vägledande, samt har doktrin tillämpats särskilt vid studiet av skuldebrevslagen och besittningsbegreppet. Problematiken med besittning av ett digitalt skuldebrev är kopplad till att det löpande skuldebrevet har ett värde i sig, som fysiskt dokument, varför den tekniska lösningen måste överföra de med ett dokument följande egenskaperna till den icke-fysiska representationen för dessa. Blocket i blockkedjan, som utgörs av ett smart kontrakt, måste med andra ord ha ett värde i sig. Det måste vidare kunna omsättas, med följden att ett med besittningsövergång jämförbart förhållande uppnås i anslutning till förfoganderättsövergången. Genom att koda den digitala rättshandlingen på ett sådant sätt att innehavet medför rådighet och kontroll över fordringsförhållandet torde rättsverkan av besittning anses uppnås. Av en sådan modell följer, utöver besittningsproblematiken, viss avtalsrättslig problematik och en förändrad riskbild, vilken i korthet uppmärksammas i framställningens avslutande analys.

I uppsatsen görs en utredning av gällande rätt beträffande utmätning av egendom i makars respektive sambors gemensamma besittning. Vid utmätning av egendom som finns i makars respektive sambors gemensamma besittning presumeras egendomen i första hand tillhöra gäldenären oavsett vem av dem som är gäldenär. För att kunna freda sin egendom från den andra makens respektive sambons skulder åläggs den åberopade maken respektive sambon (benämns för tredje man i rättslig mening) bevisbördan. Besittningspresumtionen stadgas i 4 Kap. 19 § 1 st. Utsökningsbalk (UB) (1981:774). Syftet med arbetet är därför att fastställa och tydliggöra vilka giltiga bevis som åläggs gäldenärens make respektive sambo för att delvis eller i helhet kunna freda sin egendom från gäldenärens skulder. I analysen diskuteras besittningspresumtionens förenlighet med gällande grundprincip om makarnas respektive sambors egendomsförhållande. Grundprincipen stadgas i 1 Kap. 3 § Äktenskapsbalken och innebär att vardera maken råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Arbetet är baserat på den rättsdogmatiska metoden som innebär att utifrån lagstiftning, rättspraxis, lagförarbeten och doktrin lösa juridiska problem. Resultatet av undersökningen visar att egendomsdistinktionen (giftorättsgods, samboegendom och enskild egendom) som stadgas i Äktenskapsbalken (ÄktB) (1987:230) respektive Sambolagen (SamboL) (2003:376) vid utmätning inte har särskild stor betydelse eftersom den skuldsatte maken presumeras vara ägare till egendom vid sambesittning enligt 4 Kap. 19 § 1 st. UB. Genom det höga beviskrav som åläggs den skuldfria maken respektive sambon för att kunna freda sin egendom från utmätning för den andra makens skulder är makar respektive sambor i praktiken indirekt ansvariga för den andra makens respektive sambons skulder. Det som fortsättningsvis stadgas om makar gäller även för sambor om inget annat uttrycks.

Swedish property law, when it comes to acquisition of movable property, the transferee does not acquire ownership as such, instead, the sale is considered protected against the claim of the seller’s creditors (borgenärsskydd). This is achieved through the delivery principle (traditionsprincipen), meaning in its Swedish sense that movable property must not necessarily be delivered into the trans- feree’s possession, but rather that the transferor’s possibility to dispose over the movable is severed. This principle has been subjected to considerable alterations, mainly due to allowing situations where the delivery principle would otherwise be practically impossible. These alterations raise the question of how far these legal solutions can be detached from the fundamental principle. Therefore, it is relevant to ponder, if these solutions, which can merely be considered as artificial solutions to satisfy a formal requirement, are like the constitutum possessorium of civil law orders This thesis will attend to this issue, addressing the following three questions: Question (i): how does the concept of ownership apply to legal questions in relation to the delivery principle in Swedish property law and the Draft Common Frame of Reference respectively? Question (ii): does Swedish property law grant protection against the transferor’s creditors although the movable is detained with the transferor? Question (iii): is there any systematic compatibility in relation to the delivery principle in Swedish property law and DCFR respectively? Espe- cially when the movable is detained with the transferor. In relation to question (i), it has been found that in DCFR, ownership is closely linked with possession, which means that ownership follows the delivery of possession. This is not necessarily the case in Swedish property law. Question (ii) is answered in connection to a study of Swedish case-law, which results in that the movable can be detained with the transferor, provided that some require- ments are fulfilled, only if it is a result of a physical action and not solely due to a contract. However, case-law has evolved this general rule to be subjected to a propensity of looking past, or creating new, requirements in order not to create unnecessary complications of compliance as far as it concerns honest transac- tions. This has resulted in a kind of peculiar flexibility. In answer to question (iii), due to the new types of solutions created not to complicate certain transactions, the possibility of reaching similar results as the continental principle is more prominent than one might have thought. Despite certain resemblances, the sys- tematic compatibility must be seen as limited, due to the difference in the respec- tive rules’ aim.

Swedish property law, when it comes to acquisition of movable property, the transferee does not acquire ownership as such, instead, the sale is considered protected against the claim of the seller’s creditors (borgenärsskydd). This is achieved through the delivery principle (traditionsprincipen), meaning in its Swedish sense that movable property must not necessarily be delivered into the trans- feree’s possession, but rather that the transferor’s possibility to dispose over the movable is severed. This principle has been subjected to considerable alterations, mainly due to allowing situations where the delivery principle would otherwise be practically impossible. These alterations raise the question of how far these legal solutions can be detached from the fundamental principle. Therefore, it is relevant to ponder, if these solutions, which can merely be considered as artificial solutions to satisfy a formal requirement, are like the constitutum possessorium of civil law orders This thesis will attend to this issue, addressing the following three questions: Question (i): how does the concept of ownership apply to legal questions in relation to the delivery principle in Swedish property law and the Draft Common Frame of Reference respectively? Question (ii): does Swedish property law grant protection against the transferor’s creditors although the movable is detained with the transferor? Question (iii): is there any systematic compatibility in relation to the delivery principle in Swedish property law and DCFR respectively? Espe- cially when the movable is detained with the transferor. In relation to question (i), it has been found that in DCFR, ownership is closely linked with possession, which means that ownership follows the delivery of possession. This is not necessarily the case in Swedish property law. Question (ii) is answered in connection to a study of Swedish case-law, which results in that the movable can be detained with the transferor, provided that some require- ments are fulfilled, only if it is a result of a physical action and not solely due to a contract. However, case-law has evolved this general rule to be subjected to a propensity of looking past, or creating new, requirements in order not to create unnecessary complications of compliance as far as it concerns honest transac- tions. This has resulted in a kind of peculiar flexibility. In answer to question (iii), due to the new types of solutions created not to complicate certain transactions, the possibility of reaching similar results as the continental principle is more prominent than one might have thought. Despite certain resemblances, the sys- tematic compatibility must be seen as limited, due to the difference in the respec- tive rules’ aim.

<p>Med besittning avses i juridisk mening att någon faktiskt och rättsligt kontrollerar egendom, vilket inbegriper att det hos besittaren finns en vilja att besitta egendomen. Rättsfaktumet besittning ges långtgående rättsföljder inom såväl sakrätten som straffrätten, varför det är intressant att utreda vilka omständigheter som konstituerar besittning inom respektive rättsområde. Vidare har detta betydelse för besittningsbegreppets innebörd då besittaren är en juridisk person. Förfäktar man att en juridisk person har en rättskapande vilja medför det att rekvisiten för att en juridisk person skall anses utöva besittning är desamma som en fysisk dito. Anser man däremot att en juridisk person endast är en fiktiv skapelse, utan vilja, förutsätter detta att en fysisk ställföreträdare utövar besittning för den juridiska personen, vilket i sin tur borde leda till att rekvisiten för att en juridisk person skall räknas som besittare i juridisk mening väsentligen skiljer sig från dem som gäller för fysisk persons besittning. Svensk doktrin ställer sig kallsinnig till att en juridisk person har en egen vilja. Likväl förutsätter såväl doktrinen som lagstiftaren att en juridisk person kan utöva besittning på samma sätt som en fysisk dito. Förklaringen till detta är högst sannolikt juridisk-praktiskt; en konsekvent tillämpning av det fiktiva juridisk personbegreppet skulle i förlängningen leda till oönskade resultat.</p>

<p>The possession over bills and coins has, on the whole, been replaced with a credit balance on an account. Almost all payments today are processed by transmitting digital data and not by using cash. The credit balance on an account is a demand that the holder ofthe account have towards his bank. </p><p>Law regarding three part relationships: By using Göranson’s theory you can say that the credit balance on an account may be object of possession. The holder of the account has independent and direct possession. By using the principle condictio indebiti, the holder of the account (A) can become owner of means despite that the person who did the deposit (B) did not intend to make the deposit to that specific account (A’s account). </p><p>Criminal law: The authors of the doctrine consider that the concept of the Swedish word ”besittning” is intended for physical objects and therefore the credit balance of an account may not be object of possession. According to the Supreme Court and the Court of Appeal may the surveillance over an account be place on level with possession. When the credit balance of an account may be deemed as object of possession, then the means of the account can be object of embezzlement and unlawful disposal.</p>

<p>Det är en given utgångspunkt vid utmätning att endast sådan egendom som tillhör gäldenären får tas i anspråk för borgenärernas fordringar. Eftersom det ofta är praktiskt omöjligt för kronofogdemyndigheten att göra en fullständig utredning om vilka tillgångar som ägs av gäldenären, får lös egendom också utmätas i de fall då den p.g.a. presumtionsreglerna i 4 kap. 18-19 §§ utsökningsbalken ska anses tillhöra gäldenären. Enligt dessa lagrum presumeras gäldenären vara ägare till gods som han har i sin besittning om det inte "framgår" att egendomen tillhör annan. Det primära syftet med denna uppsats är att, utifrån de fall i rättspraxis, där HD har prövat betydelsen begreppe "framgå" i 18-19 §§, klargöra vilka krav som ställs på bevisningen för att rekvisitet i fråga ska anses vara uppfyllt. Jag ämnar också klargöra om innebörden av "framgå" är densamma i dessa lagrum samt belysa vilka principiella argument som kan framföras av en borgenär respektive en tredje man i en diskussion om hur högt beviskravet bör ställas i dessa lagrum.</p>