Traditionsprincipen, det vill säga ett krav på besittningsförändring för uppnående av borgenärsskydd, har länge varit en central del av svensk sakrätt. Denna princip har under lång tid varit flitigt diskuterad, både försvarad och kritiserad. Genom avskaffandet av kravet på tradition vid konsumentköp tappade principen en del av sin ställning vid köp av lösöre. I och med det förslag som kommer att lämnas genom en utredning senare i år finns tecken på att traditionsprincipen kan komma att tappa ytterligare mark. Utredningens uppdrag är nämligen att lägga fram ett förslag om huruvida traditionsprincipen ska ersättas med avtalsprincipen vid köp av lösöre även i kommersiella relationer. Huruvida det är önskvärt att traditionsprincipen avskaffas på detta område eller inte är en fråga som diskuterats i sådan utsträckning att någon ytterligare ingående diskussion på området knappast är av intresse. Av denna anledning presumeras det i denna uppsats att en förändring av rätten blir genomförd. Syftet med uppsatsen är istället att studera från ett praktiskt perspektiv vad som händer med svensk sakrätt, och det besittningskrav som är centralt i denna, om traditionsprincipen vid köp av lösöre avskaffats. Då svensk sakrätt i dagsläget genomsyras av krav på besittning kommer i denna uppsats fyra exempel på rättsliga institut där besittning har en central betydelse att behandlas, i syfte att åskådliggöra vilken effekt den föreslagna förändringen skulle medföra och vilka ytterligare förändringar denna skulle möjliggöra eller nödvändiggöra. De områden som behandlas är lämnande av säkerhet i lösöre, återvinning i konkurs, beviskrav vid utmätning, och godtrosförvärv.

Sammanfattning Genom Dir. 2013:28 gav regeringen ett uppdrag till Lösöreköpskommittén den 14 mars 2013 att utreda om det finns långsiktiga och konkreta samhällsekonomiska fördelar med att avskaffa traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen. Utredningen har tillkallats bland annat på grund av att köpares okunskap, gällande kravet på tradition, förorsakar ett omedvetet risktagande från dennes sida i form av att en köpt vara lämnas kvar i säljarens besittning. När en köpare kvarlämnar en förvärvad vara i säljarens besittning riskerar han enligt lag att förlora rätten till varan, liksom erlagd betalning, med anledning av att köpet inte är skyddat mot säljarens borgenärer. Detta kan innebära att säljarens borgenärer således har möjlighet att ta en kvarlämnad vara i anspråk för betalning av säljarens skulder. Traditionsprincipen har sedan länge tillämpats trots att den saknar stöd i lag. Principens huvudregel är att en köpare vinner sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer genom att besitta egendomen. Därmed är ett köpeavtal inte tillräckligt för att köparen ska få sakrättsligt skydd mot säljarens borgenärer vid en konkurs eller utmätning. Vid en övergång till avtalsprincipen får en köpare erhålla skydd för sitt förvärv mot säljarens borgenärer redan då köpeavtalet kommer till stånd. Detta hindrar därmed att en köpt, men kvarlämnad, vara tas i anspråk för betalning av säljarens skulder. Köparen får trots det endast separationsrätt till en vara under förutsättningen att den uppfyller individualiseringskravet. För att en köpare ska få separationsrätt av en egendom krävs det att denne ska framlägga bevisning till stöd för sin rätt. Detta kan medföra att köparen riskerar att gå miste om varan om han efter köpet lämnar kvar varan i säljarens besittning då han inte kan styrka sin äganderätt. Övergången till avtalsprincipen för även med sig nackdelar i form av att köparen kan likväl riskera att gå miste om en köpt vara, dels för att dennes medvetenhet om kravet på individualisering inte är fullständig, och dels att det inte finns tillräckligt med bevisning för att hävda sin rätt till egendomen. I enlighet med svensk rätt krävs det att parterna i ett avtal har vidtagit ett sakrättsligt moment för att en köpare av lös egendom ska vara skyddad mot säljarens borgenärer. Frågan gällande vilket sakrättsligt moment som disponeras varierar beroende på vilken typ av egendom som avtalet gäller. Vid förvärv av lösöre får förvärvaren enligt huvudregeln skydd mot säljarens borgenärer först då varan traderats till förvärvaren. Kravet på besittningsövergång följer av traditionsprincipen som har effekten att varor som inte traderas kan tas i anspråk av säljarens borgenärer. Vid en tillämpning av avtalsprincipen kommer den svenska rättsordningen att stå i bättre överensstämmelse med andra länders rättssystem. Avtalsprincipen kan komma att främja den fria omsättningen både ur ett svenskt och europiskt perspektiv. Med den aktuella ordningen innebär en förskottsbetalning och finansiering av tillverkning hos säljaren en framstående risk som köparen tar. Då Sverige är enda landet i Europa som tillämpar traditionsprincipen på ett strikt sätt så kan det innebära att svenska leverantörerna kan ses som en osäker avtalspart gentemot leverantörer från andra länder, vilket kan leda till konkurrenssnedvridning. Avskaffandet av traditionsprincipen till förmån för avtalsprincipen skulle tillföra att den sakrättsliga systematiken påverkas positivt. Med den aktuella ordningen tillämpas både traditionsprincipen och avtalsprincipen för lösöre. Vid en övergång till avtalsprincipen undviks att två principer tillämpas i olika fall beroende på egendomsslags och därmed förbättras överskådligheten. Köparen som har erlagd förskottsbetalningen kan de lege lata inte få någon säkerhet för sin finansiering på samma sätt som den kreditgivande leverantören kan få genom återtagandeförbehåll.

No description available.

<p>Vi har i denna uppsats försökt belysa och diskutera problematiken med traditionskravet för industrin. Genom en rättsdogmatisk undersökning har vi sökt finna svar på frågorna: vilken effekt har traditionsprincipen för den tunga industrin i dagens samhälle, uppfyller traditionskravet fortfarande de bakomliggande syftena, vilka realistiska alternativ finns det till detta sakrättsliga moment och är det önskvärt att avskaffa traditionsprincipen till förmån för något annat sakrättsligt moment vid köp inom tung industri? Under rubriken</p><p>2. Borgenärsskydd genom separationsrätt görs en beskrivning av sakrättsmomenten tradition, avtal och registrering och vilka områden dessa reglerar idag. I 3. Typfall försöker vi genom fyra olika scenarion åskådliggöra och diskutera problemen traditionskravet för med sig för industrin. Till sist argumenterar vi för och emot de olika sakrättsmomenten under 4. Analys.</p><p>Vi kom fram till att traditionskravet inte är det mest lämpliga sakrättsmomentet vid omsättningsköp och säkerhetsöverlåtelse. Vid till exempel tillverkningsavtal är traditionskravet omöjligt att upprätthålla. Traditionsmomentet borde istället bli underordnat avtalet vid omsättningsköp och registreringsförfarandet vid säkerhetsöverlåtelser. Inom konsumentköp tillämpas redan avtalet som sakrättsmoment, detta till viss del på grund av den tidigare okunskapen hos konsumenter att tradition var det som gällde för skydd mot säljarens borgenärer. Denna okunskap verkar även finnas hos näringsidkare vilket starkt talar för en övergång till avtal som sakrättsmoment vid omsättningsköp. Registreringsförfarandet måste moderniseras då det nuvarande förfarandet är otidsenligt och innehåller många onödiga formkrav. Vi ger förslag i uppsatsen på hur en modernisering kan se ut, till exempel kan Internet begagnas. Ett modernt registreringsförfarande ger dessutom bra publicitet och borde således användas vid säkerhetsöverlåtelser då detta är eftersträvansvärt för dessa transaktioner.</p>

Vi har i denna uppsats försökt belysa och diskutera problematiken med traditionskravet för industrin. Genom en rättsdogmatisk undersökning har vi sökt finna svar på frågorna: vilken effekt har traditionsprincipen för den tunga industrin i dagens samhälle, uppfyller traditionskravet fortfarande de bakomliggande syftena, vilka realistiska alternativ finns det till detta sakrättsliga moment och är det önskvärt att avskaffa traditionsprincipen till förmån för något annat sakrättsligt moment vid köp inom tung industri? Under rubriken 2. Borgenärsskydd genom separationsrätt görs en beskrivning av sakrättsmomenten tradition, avtal och registrering och vilka områden dessa reglerar idag. I 3. Typfall försöker vi genom fyra olika scenarion åskådliggöra och diskutera problemen traditionskravet för med sig för industrin. Till sist argumenterar vi för och emot de olika sakrättsmomenten under 4. Analys. Vi kom fram till att traditionskravet inte är det mest lämpliga sakrättsmomentet vid omsättningsköp och säkerhetsöverlåtelse. Vid till exempel tillverkningsavtal är traditionskravet omöjligt att upprätthålla. Traditionsmomentet borde istället bli underordnat avtalet vid omsättningsköp och registreringsförfarandet vid säkerhetsöverlåtelser. Inom konsumentköp tillämpas redan avtalet som sakrättsmoment, detta till viss del på grund av den tidigare okunskapen hos konsumenter att tradition var det som gällde för skydd mot säljarens borgenärer. Denna okunskap verkar även finnas hos näringsidkare vilket starkt talar för en övergång till avtal som sakrättsmoment vid omsättningsköp. Registreringsförfarandet måste moderniseras då det nuvarande förfarandet är otidsenligt och innehåller många onödiga formkrav. Vi ger förslag i uppsatsen på hur en modernisering kan se ut, till exempel kan Internet begagnas. Ett modernt registreringsförfarande ger dessutom bra publicitet och borde således användas vid säkerhetsöverlåtelser då detta är eftersträvansvärt för dessa transaktioner.

<p>För att en köpare av lösa saker, så kallat lösöre, skall erhålla ett sakrättsligt skydd gentemot säljarens borgenärer, har det länge krävts att köparen skall ha kommit i besittning av den köpta egendomen. Detta är ett uttryck för den så kallade traditionsprincipen. Intill dess att en besittningsövergång av den köpta egendomen har skett, kan den tas i anspråk för betalning av de skulder säljaren har till sina borgenärer genom utmätning och konkurs. I dessa fall inskränker sig köparens rätt till att omfatta en fordran avseende återbetalning av köpeskillingen, med en risk att bli lottlös. År 2002 infördes en ny paragraf i konsumentköplagen. Denna paragraf uttrycker att köparen är sakrättsligt skyddad redan genom ingåendet av avtalet, vilket innebär att traditionsprincipen har övergivits till förmån för avtalsprincipen i konsumentförhållanden. Detta föranleder frågan om det vore lämpligt att även i kommersiella förhållanden överge traditionsprincipen och skulle avtalsprincipen kunna vara en lämplig ersättare? För att besvara denna fråga utgår jag från ändamålet med principerna. Jag företar en undersökning av principerna, där bland annat syften och innebörd undersöks, men även konsumentreglering och utländska rättssystem berörs. Uppsatsens syfte är att utreda lämpligheten i ett frångående av traditionsprincipen i kommersiella förhållanden till förmån för en möjlig tillämpning av avtalsprincipen.</p>

För att en köpare av lösa saker, så kallat lösöre, skall erhålla ett sakrättsligt skydd gentemot säljarens borgenärer, har det länge krävts att köparen skall ha kommit i besittning av den köpta egendomen. Detta är ett uttryck för den så kallade traditionsprincipen. Intill dess att en besittningsövergång av den köpta egendomen har skett, kan den tas i anspråk för betalning av de skulder säljaren har till sina borgenärer genom utmätning och konkurs. I dessa fall inskränker sig köparens rätt till att omfatta en fordran avseende återbetalning av köpeskillingen, med en risk att bli lottlös. År 2002 infördes en ny paragraf i konsumentköplagen. Denna paragraf uttrycker att köparen är sakrättsligt skyddad redan genom ingåendet av avtalet, vilket innebär att traditionsprincipen har övergivits till förmån för avtalsprincipen i konsumentförhållanden. Detta föranleder frågan om det vore lämpligt att även i kommersiella förhållanden överge traditionsprincipen och skulle avtalsprincipen kunna vara en lämplig ersättare? För att besvara denna fråga utgår jag från ändamålet med principerna. Jag företar en undersökning av principerna, där bland annat syften och innebörd undersöks, men även konsumentreglering och utländska rättssystem berörs. Uppsatsens syfte är att utreda lämpligheten i ett frångående av traditionsprincipen i kommersiella förhållanden till förmån för en möjlig tillämpning av avtalsprincipen.

Utgångspunkten vid konkurs och utmätning i svensk rätt är att alla borgenärer ska behandlas lika och drabbas av gäldenärens betalningsoförmåga proportionellt i relation till storleken på sin fordran. Olika omständigheter, som exempelvis förmånsrättsordningen och borgenärernas inbördes olika förutsättningar att riskbedöma sina krediter gör dock att det i realiteten föreligger stora skillnader mellan olika borgenärsgruppers möjligheter att få betalt för sina fordringar när gäldenären hamnat på obestånd. Leverantörer av varor har flera gånger lyfts fram som en av de borgenärsgrupper som har sämst utsikter att få utdelning för sina fordringar i en obeståndssituation. I början av 2015 kom SOU 2015:18, i vilken Lösöreköpskommittén föreslår en övergång från traditionsprincipen till avtalsprincipen för borgenärsskydd vid köp av lösöre, samt ett införande av en möjlighet att registrera panträtt i sådant lösöre som ska finnas kvar hos gäldenären under pantsättningstiden. I denna uppsats analyseras leverantörers ställning vid konkurs före och efter ett eventuellt införande av Lösöreköpskommitténs förslag och föreslås åtgärder för att förbättra för leverantörerna. Inledningsvis analyseras leverantörernas position utifrån dagens rättsläge, där det konstateras att leverantörer i jämförelse med andra borgenärsgrupper har svårt att säkerställa sina anspråk, och i regel får begränsad utdelning vid konkurs. Det visas också att en dålig ställning för leverantörer vid konkurs har negativa effekter på samhällsekonomin. Detta följs av en analys av Lösöreköpskommitténs förslag och de effekter detta skulle få för leverantörerna om det genomförs. Därefter diskuteras möjliga åtgärder som skulle kunna förbättra leverantörernas ställning, nämligen en förändring av återtagandeförbehållen, ett avskaffande av företagshypoteket, och ett införande av en allmän förmånsrätt för leverantörsfordringar. I den avslutande diskussionen konstateras att leverantörernas dåliga ställning vid konkurs får sådana konsekvenser att något måste göras för att stärka denna redan i det rättsläge som råder idag. Införs Lösöreköpskommitténs förslag blir behovet än mer trängande. Det konstateras att det bästa medlet för att stärka leverantörernas position vore att begränsa befintliga separations- och förmånsrätter, och därigenom öka viljan hos borgenärskollektivet att bidra till rekonstruktioner utom konkurs. Utöver detta efterfrågas också en översyn av återtagandeförbehållen – inte bara för att förbättra för leverantörerna, utan också för att anpassa svensk rätt till rådande internationella trender och därigenom stärka svenska företags konkurrenskraft.

Allt sedan traditionsprincipen i början av 1900-talet fick klart fäste i svensk rätt har olika syften angetts för, samt krav uppställts med principen. Syftet torde numera vara stävjandet av borgenärsbedrägliga transaktioner. Vad gäller uppställda krav för erhållandet av borgenärsskydd, synes domstolarna frångått att tillmäta faktisk besittningsövergång och publicitet avgörande betydelse. Även om rättsläget kan betecknas som oklart, torde det avgörande numera vara att en överlåtare avskurits från sin rådighet över den överlåtna egendomen i form av avskuren mottagande- och betalningslegitimation eller förhindrats från att fortsatt bruka egendomen. Om en övergång till avtalsprincipen skulle kunna vara till för- eller nackdel för borgenärskollektivet är inte entydigt eftersom det går att framhålla argument åt båda håll. I förevarande uppsats framhålls dock att det individualiseringskrav som föreslås uppställas för lösöreöverlåtelser vid en övergång till avtalsprincipen, möjligen skulle kunna föranleda ett ökat antal borgenärsbedrägliga transaktioner. Företagshypotekets ställning som säkerhet skulle vidare vid en övergång till avtalsprincipen kunna påverkas negativt, men däremot torde den gränsöverskridande handel som Sverige bedriver inte beröras i någon nämnvärd utsträckning. Uttalanden från representanter för våra nordiska grannländer vad gäller avtalsprincipens tillämpning i deras respektive rättsordningar, bör inte okritiskt godtas som argument för hur en övergång till avtalsprincipen i svensk rätt skulle kunna ta sig uttryck. Däremot föranleder traditionsprincipens redan förändrade innebörd att en eventuell övergång inte nödvändigtvis skulle innebära en omvälvande förändring av rättsläget. Det är först vid en övergång till avtalsprincipen som de utmätningsrättsliga  presumtionsreglerna anses kunna bli av betydelse vid tredje mäns äganderättsanspråk grundade på förvärv. Det torde uppställas höga krav på presumtionens brytande och ur den aspekten bör gäldenärens förmögenhet, vid en övergång till avtalsprincipen, inte minska markant till följd av tredjemansanspråk.

Sakrätt tillämpas när flera olika rättigheter kolliderar och borgenärsskyddet föreskriver när en part kan få skydd mot sin motparts borgenärer. För att uppnå ett sådant borgenärsskydd krävs att ett sakrättsligt moment företas och vilket sakrättsligt moment som ska beaktas varierar beroende på egendomsslag. I denna uppsats behandlas vilket sakrättsligt moment som torde krävas för att borgenärsskydd ska uppkomma vid andelsrätter i lösöre och om kravet på sakrättsligt moment påverkas av att det föreligger ett enkelt bolag mellan parterna. Det finns idag tre rättsfall som behandlar sakrättsligt skydd vid andelsrätter, varav de två senaste rättsfallen är av störst intresse i denna uppsats. I ena fallet, travhästfallet, ansågs att traditionsprincipen bör gälla vid överlåtelse av andelar i lösöre och i andra fallet, segelbåtsfallet, konstaterades att sakrättsligt skydd kunde uppkomma direkt genom avtalet när sambesittning förelåg. Genom en analys av dessa fall och besittningsbegreppen konstateras att borgenärsskydd borde uppkomma redan vid avtalet men under förutsättning att gemensam besittning föreligger mellan samägarna. På grund av osäkerheten av vad som torde gälla och HD:s skiftande ändamålsbedömningar i rättspraxis konstateras dock att det inte kan anses föreligga en klar princip utan att omständigheterna i det enskilda fallet kan bli avgörande. Vilket sakrättsligt moment som ska beaktas vid enkla bolag är däremot oklart eftersom det föreligger olika åsikter gällande det enkla bolagets egendomsförhållanden. I uppsatsen konstateras att en bruttoprincip ska gälla vid utmätning av en bolagsmans egendom vilket leder till att denuntiationsprincipen inte kan användas så som vid handelsbolag. Istället bör varje egendomsslag av egendomen som används i bolaget beaktas för att avgöra när ett sakrättsligt skydd kan uppkomma för respektive egendom. Det konstateras också att denuntiation kan bli tillämpligt i vissa fall när tredje man innehar egendomen som är föremål för andelsrätterna. Eftersom rättsläget gällande andelsöverlåtelser inte är helt klarlagt och att stor vikt skulle kunna läggas på omständigheterna i de enskilda fallet har det i uppsatsen konstaterats att det inte möjligt att bedöma om gällande rätt är ändamålsenlig eller inte. Vad som är en ändamålsenlig lösning torde också vara svårt att avgöra men en avvägning mellan skyddet mot borgenärbedrägerier och omsättningsintresset bör vara av betydelse. Eventuellt skulle den lösning som HD kom fram till vid segelbåtsfallet kunna utgöra en sådan ändamålsenlig lösning.