Denna uppsats handlar om filmtrailrar, och mer specifikt trailrar som marknadsför 3D-filmer. Syftet är att lyfta fram ett till stora delar outforskat ämne och undersöka likheter och skillnader i konventioner mellan trailrar från 50-talet och moderna trailrar. Frågorna jag ämnar svara är: Hur marknadsför moderna, samtida trailrar 3D-teknologin? Finns det gemensamma konventioner och stilistiska grepp som är genomgående för dessa trailrar? Vad finns det för likheter respektive skillnader i konevntioner och grepp? Vad har förändrats i marknadsföringen av 3D-teknologin sedan 1950-talet? Forskningsfältet trailrar är till stora delar outforskat, men mitt arbete lyfter fram några studier som gjorts. Kernan har skrivit en bok om trailrar i allmänhetoch utformat tankar och resonemang om vad en trailer är. Hon utgår ifrån ett retoriskt synsätt och menar att det går att utläsa hur studior via trailrar "talar" till publiken. Street har skrivit en artikel som utgår ifrån Esther Harris, som skapade trailrar i England, och hennes arbete. Street redogör för Harris trailrar i synnerhet och filmtrailrar i allmänhet och knyter an till det Kernan redogör för i sin bok. Johnston har skrivit om hur trailrar marknadsför teknologi, däribland en artikel om just trailrar för 3D-filmer. Det är denna artikel, med hans resonemang och resultat, som ligger till grund som teoretisk ram för detta arbete. Johnston menar att en rad konventioner och grepp utvecklades under 1950-talet för att lyfta fram 3D-formatet som den stora stjärnan som skulle locka tillbaka publiken till biograferna. Han menar att scener och sekvenser med action, specialeffekter och spektakel lyftes fram så att publiken skulle få se prov på vad formatet kunde göra. Speciellt klipp med utstickande föremål eller armar, vapen eller liknande, framhävdes för att understryka den tredje dimensionen. Man använde även textskyltar och berättarröster som berättade och informerade om 3D-teknologin., samt så kallade "Masters of Ceremonies"; specialskapade segment i trailern där, oftast, en skådespelare (som sig själv eller i sin roll) vände sig direkt till publiken och berättade om 3D-formatet.  I min analys utgår jag ifrån Johnstons teorier och analysrerar sedan trailrarna till Avatar, The Final Destination, Tron: Legacy, Pirates of the Caribbean: On Stranger Tides, The Three Musketeers, The Adventures of Tintin, Men In Black 3 samt The Smurfs. Jag finner att trailrarna gör väldigt lite eller inget alls för att informera om 3D-formatet, men att konventioner i val av klipp och scener sig lika sedan 1950-talet. Med andra ord, att scener med action, specialeffekter, spektakel, och saker och föremål och annat som sticker ut ur skärmen lyfts fram. Undantaget är trailern till The Smurfs som till stor del är lik trailerkonventionerna från 50-talet, i det att den vänder sig direkt till publiken i specialgjort material i sitt tilltal och använder sig av "the Master of Ceremonies".  Jag kommer fram till att mycket i de moderna trailrarna är sig likt och att flera konventioner och grepp lever kvar sedan 50-talet. De största skillnaderna ligger i det direkta tilltalet till publiken och att de moderna trailrarna tycks tona ner budskapet om 3D-formatet.