Med grund i ny kritik mot, och den aktuella samhällsdebatten kring, internationell adoption ämnar uppsatsen undersöka den svenska inställningen till ämnet. Genom en kritisk diskursanalys och utifrån postkolonial teoribildning studeras representationen av internationell adoption och den roll transrasiala adopterade ges i Adoptionscentrums tidskrifter, under perioden 1975-2020. Resultatet visar i huvudsak skapandet av en okritisk biståndsdiskurs kring internationell adoption grundad i koloniala maktstrukturer, som reproducerar dikotomin av Globala Nord mot Globala Syd och vidare en marginalisering av ursprungsländerna. Genom “barnets bästa” legitimeras i stort deras verksamhet. Transrasiala adopterades skillnad från icke-adopterade förnekas i tidiga texter, genom vilket rasism och xenofobi som de transrasiala adopterade möter osynliggörs. Senare texter tar tydligare ställningstagande, om än till stor del passivt, mot rasism och betonar adopterades skillnader allt mer adopterade ses som skribenter. Även det positiva i att tillhöra två kulturer betonas.