Lagen om olaga förföljelse instiftades som ett led i arbetet med att förbättra skyddet för de som utsätts för upprepade trakasserier, så kallad stalkning. Få anmälningar, otydliga brottsrekvisit samt avsaknad av en nedre gräns för brottet uppges som möjliga anledningar till relativt få åtal samt fällande domar sedan lagen kom 2011. Syftet med denna studie är att undersöka hur väl lagen om olaga förföljelse fångar upp stalkning genom att studera vilka omständigheter som leder till fällande dom. Etthundra tingsrättsdomar där den tilltalade blivit åtalad för olaga förföljelse undersöktes med ett kodschema. Domar där den tilltalade blivit dömd för olaga förföljelse har jämförts med domar där den tilltalade istället blivit dömd för något av underbrotten, såsom ofredande eller olaga hot. Resultaten visade att det inte finns några skillnader avseende vilka typer av underbrott eller stalkningsbeteenden som utförts. Skillnad fanns däremot för mängden underbrott och handlingar som utgör stalkningsbeteendet och allvarlighetsgrad av stalkningsbeteende vilka samtliga var högre i den grupp som blivit dömd för olaga förföljelse. Trots dessa skillnader uppvisar den grupp som inte dömts för olaga förföljelse också ett stalkningsbeteende. Detta tyder på att lagen endast fångar upp stalkning av mer allvarlig karaktär. / The stalking law was introduced with the intent to strengthen the protection of victims of repeated harassment, i.e stalking. Statistics show that only a small number of stalking cases lead to prosecution and conviction in Sweden. Few police reports and unclear legal requirements regarding the stalking law were reported to be possible reasons. The aim of this study was to examine how well the stalking law identifies stalking behaviours. The study included 100 verdicts where the perpetrator was prosecuted according to the stalking law. These were examined by using a coding schema. Verdicts where the perpetrator was convicted for stalking were compared with verdicts where the perpetrator was convicted for stalking related offences. The results did not show any differences regarding type of offense or type of stalking behaviours. However differences were found regarding the amount of offences committed, the amount of actions that constitute stalking behaviour and the degree of severity of stalking behaviours, where the group convicted for stalking had a higher rate overall. Despite these differences the group consisting of perpetrators that were not convicted for stalking related offences still exhibited stalking behaviours. This indicates that the stalking law only identifies stalking among those who have severe stalking behaviour.