<p>1946 infördes en ny befattning i flygvapnet – Fältflygare. Dessa korttidsanställda piloter utbildades fram till och med 1982, året innan den Nya Befälsordningen infördes i försvarsmakten vilken innefattade alla officerare i en och samma kategori – yrkesofficerare. År 2008 reviderades dock befälsordningen, och sedan dess delas försvarsmaktens officerare in i två kategorier: specialistofficer respektive officer. Blivande stridspiloter rekryteras idag till den senare kategorin och anställs som officerare. Denna uppsats syftar till att belysa de argument som var bidragande till införandet av fältflygare och testa dessas validitet som argument för en applicering av tvåbefälssystemet på flygvapnets piloter idag. Uppsatsen utreder fältflygarsystemets framväxt, utformning, genomförande och avslutande samt jämför förutsättningarna mellan 1946 och 2010 inom områdena säkerhetspolitik, uppgifter samt ekonomi. Dessutom jämförs det svenska flygvapnets personalfördelning med ett antal andra länder. Genom att sätta de funna argumenten i dagens kontext, försöker validiteten av dessa avgöras. Uppsatsen avslutas med en diskussion rörande resultatet samt behovet av framtida forskning inom området. Resultatet i uppsatsen pekar på ett antal huvudsakliga argument för införandet av fältflygarsystemet, vilka samtliga kan härledas till flygvapnets expansiva fas under 30- och 40-talet. Uppsatsen visar att inget av dem är giltigt som ett argument för ett införande av ett tvåbefälssystem för flygvapnets piloter idag. Detta är främst på grund av skillnader mellan 1946 och idag rörande den säkerhetspolitiska situationen samt flygvapnets uppgifter. Det huvudsakliga syftet med fältflygarsystemet, att rekrytera en stor mängd individer till ett flygvapen under uppbyggnad, speglar inte dagens situation. Vidare är försvarsmaktens uppgifter idag betydligt fler än de som fältflygarna utbildades för att lösa: försvar av landet i händelse av krig.</p> / <p>In 1946, the Swedish Air Force (SwAF) introduced a new position open for pilot applicants. These pilots were trained and hired as non-commissioned officers and served in during a limited period of time. Influenced by the British RAF system with short service personnel, this system was in use until 1982. That year, it was decided that the Swedish Armed Forces would consist only of commissioned officers. However, in 2008, the non-commissioned officers were re-introduced into service. Today, the officers of the Armed Forces serve either as non-commissioned officers (“specialistofficerare) or commissioned officers (“officerare”). Aspirants who are applying to figher pilot training within the SwAF go through a three-year-long academic education in order to become commissioned officers. This essay aims to elucidate the key arguments used to introduce the system of non-commissioned fighter pilot officers and to test the validity of these arguments for applying the “new” system of officer ranks/other. The essay investigates the evolution, shaping, implementation and termination of the Fältflygare-system. It also compares 1946 and 2010 on three different aspects: the air force’s economic situation and tasks as well as the security policy-situation of the country. Also, a comparison of how officers are organised is made, between the SwAF and the air force of five other countries. The end of the essay consists of a discussion of the results. The result of the essay shows that none of the previous arguments are valid for implementing a system of non-commissioned fighter pilot officers for the SwAF pilots today. The main reasons for this are major differences in the tasks given to the armed forces and the differences of the security policy-situation. The main purpose of the Fältflygare-system, to recruit and train a large quantity of pilots for an air force that was being developed, does not reflect the situation today. Furthermore, the armed forces and air force today must be ready to solve a wider range of tasks today than before, particularly when it comes to peace keeping and peace enforcement missions. The older system trained for a more specific task - defending the Swedish country’s borders in case of a war between NATO and the Warsaw Pact.</p>

1946 infördes en ny befattning i flygvapnet – Fältflygare. Dessa korttidsanställda piloter utbildades fram till och med 1982, året innan den Nya Befälsordningen infördes i försvarsmakten vilken innefattade alla officerare i en och samma kategori – yrkesofficerare. År 2008 reviderades dock befälsordningen, och sedan dess delas försvarsmaktens officerare in i två kategorier: specialistofficer respektive officer. Blivande stridspiloter rekryteras idag till den senare kategorin och anställs som officerare. Denna uppsats syftar till att belysa de argument som var bidragande till införandet av fältflygare och testa dessas validitet som argument för en applicering av tvåbefälssystemet på flygvapnets piloter idag. Uppsatsen utreder fältflygarsystemets framväxt, utformning, genomförande och avslutande samt jämför förutsättningarna mellan 1946 och 2010 inom områdena säkerhetspolitik, uppgifter samt ekonomi. Dessutom jämförs det svenska flygvapnets personalfördelning med ett antal andra länder. Genom att sätta de funna argumenten i dagens kontext, försöker validiteten av dessa avgöras. Uppsatsen avslutas med en diskussion rörande resultatet samt behovet av framtida forskning inom området. Resultatet i uppsatsen pekar på ett antal huvudsakliga argument för införandet av fältflygarsystemet, vilka samtliga kan härledas till flygvapnets expansiva fas under 30- och 40-talet. Uppsatsen visar att inget av dem är giltigt som ett argument för ett införande av ett tvåbefälssystem för flygvapnets piloter idag. Detta är främst på grund av skillnader mellan 1946 och idag rörande den säkerhetspolitiska situationen samt flygvapnets uppgifter. Det huvudsakliga syftet med fältflygarsystemet, att rekrytera en stor mängd individer till ett flygvapen under uppbyggnad, speglar inte dagens situation. Vidare är försvarsmaktens uppgifter idag betydligt fler än de som fältflygarna utbildades för att lösa: försvar av landet i händelse av krig. / In 1946, the Swedish Air Force (SwAF) introduced a new position open for pilot applicants. These pilots were trained and hired as non-commissioned officers and served in during a limited period of time. Influenced by the British RAF system with short service personnel, this system was in use until 1982. That year, it was decided that the Swedish Armed Forces would consist only of commissioned officers. However, in 2008, the non-commissioned officers were re-introduced into service. Today, the officers of the Armed Forces serve either as non-commissioned officers (“specialistofficerare) or commissioned officers (“officerare”). Aspirants who are applying to figher pilot training within the SwAF go through a three-year-long academic education in order to become commissioned officers. This essay aims to elucidate the key arguments used to introduce the system of non-commissioned fighter pilot officers and to test the validity of these arguments for applying the “new” system of officer ranks/other. The essay investigates the evolution, shaping, implementation and termination of the Fältflygare-system. It also compares 1946 and 2010 on three different aspects: the air force’s economic situation and tasks as well as the security policy-situation of the country. Also, a comparison of how officers are organised is made, between the SwAF and the air force of five other countries. The end of the essay consists of a discussion of the results. The result of the essay shows that none of the previous arguments are valid for implementing a system of non-commissioned fighter pilot officers for the SwAF pilots today. The main reasons for this are major differences in the tasks given to the armed forces and the differences of the security policy-situation. The main purpose of the Fältflygare-system, to recruit and train a large quantity of pilots for an air force that was being developed, does not reflect the situation today. Furthermore, the armed forces and air force today must be ready to solve a wider range of tasks today than before, particularly when it comes to peace keeping and peace enforcement missions. The older system trained for a more specific task - defending the Swedish country’s borders in case of a war between NATO and the Warsaw Pact.