Denna essä ämnar fördjupa förståelsen av yogalärarens profession genom att undersöka dess vardagliga praktik i ljuset av filosofiska och historiska grunder. I synnerhet undersöks villkoren för dagens moderna yoga i en narcissistisk kultur och hur den moderna yogaläraren kan förhålla sig till dessa villkor utifrån en filosofisk förståelse om yoga som självtranscendens. Modern yoga har blivit ett exempel på sakraliserad självdisciplin och möjligen en form av ritualiserad narcissism. En narcissistisk kultur som sådan med den upanishadiska självtranscendensens språkbruk, tillsammans med en kommersiell nyandlighet uppmanar oss att perfektionistiskt söka uppnå känslan: jag är gudomlig. Essän undersöker dock potentiella vägar och praktiska kunskaper hos yogaläraren som inte leder undervisningen i en narcissistisk riktning utan snarare söker vända blicken mot en värld vi gemensamt delar offentligt med andra människor. / This essay aims to deepen the understanding of the yoga teacher's profession by examining its everyday practice from philosophical and historical foundations. In particular, the conditions of today's modern yoga in a narcissistic culture are examined, and how the modern yoga teacher can relate to these conditions of yoga from the perspective of self-transcendence. Modern yoga has become an example of sacralized self-discipline and possibly a form of ritualized narcissism. A narcissistic culture as such with the language of Upanishadic self-transcendence, together with commercial spirituality, urges us to achieve the feeling: I am divine. However, the essay explores potential paths and practical knowledge of the yoga teacher who does not want to lead the teaching in a narcissistic direction but instead seeks a common world publicly shared with other people.