<p>Människor som motionerar minst två till tre gånger per vecka upplever betydligt lägre grad av depression, ångest och stress än personer som motionerar mindre regelbundet eller inte alls. 47 gruppträningsinstruktörer, 38 yogalärare och 36 personer som inte motionerade, i åldern 20-69 år, fick fylla i två stycken test, i syfte att se om det förelåg skillnader i självskattad stress, depression och ångest. Resultaten visade att yogalärare skattade stress, ångest och depression signifikant lägre än vad övriga grupper gjorde, vilket skulle kunna bero på ökad aktivitet i den parasympatiska delen av nervsystemet. Inga skillnader uppmättes mellan gruppträningsinstruktörer och personer som inte tränade. Medelåldern i yogagruppen visades sig vara betydligt högre än för de övriga grupper, vilket kan ha påverkat resultatet. När det gäller könsskillnader visade sig män ha signifikant lägre skattning av ångest än kvinnor.</p>

Människor som motionerar minst två till tre gånger per vecka upplever betydligt lägre grad av depression, ångest och stress än personer som motionerar mindre regelbundet eller inte alls. 47 gruppträningsinstruktörer, 38 yogalärare och 36 personer som inte motionerade, i åldern 20-69 år, fick fylla i två stycken test, i syfte att se om det förelåg skillnader i självskattad stress, depression och ångest. Resultaten visade att yogalärare skattade stress, ångest och depression signifikant lägre än vad övriga grupper gjorde, vilket skulle kunna bero på ökad aktivitet i den parasympatiska delen av nervsystemet. Inga skillnader uppmättes mellan gruppträningsinstruktörer och personer som inte tränade. Medelåldern i yogagruppen visades sig vara betydligt högre än för de övriga grupper, vilket kan ha påverkat resultatet. När det gäller könsskillnader visade sig män ha signifikant lägre skattning av ångest än kvinnor.

Denna essä ämnar att ge sig i kast med att förstå och reflektera över yogalärarens yrkesroll under den ekonomiska marknadens villkor. I synnerhet syftar denna essä till att belysa den till synes överdrivna uppmärksamheten på läraren som sådan. Är detta ett problem för yogaundervisning? Men framförallt, varför upplever jag, som yrkesverksam yogalärare, en kris inför denna personfixering? Reflektionen i essän kretsar kring två fenomen och som verkar stå förbundna, och kanske till och med avhängiga varandra, är förundrans och skenets roll i yogaundervisning. Det verkar här finnas en paradox, där yogaläraren å ena sidan behöver väcka intresset hos deltagarna, skapa ett sken, något att vila uppmärksamheten i för att sedan vända denna uppmärksamhet till en förundran. Risken är dock att detta sken blir så pass bländande att blicken fastnar i det vi har framför oss. Hur dessa två fenomen ska få ta plats är inte helt självklart. Essän landar slutligen i att det verkar ligga en stagnation runt själva villkoren för yogaundervisning där yogaläraren behöver upprätthålla eleven som just elev för att fortsätta kunna vara yogalärare.

Denna essä ämnar fördjupa förståelsen av yogalärarens profession genom att undersöka dess vardagliga praktik i ljuset av filosofiska och historiska grunder. I synnerhet undersöks villkoren för dagens moderna yoga i en narcissistisk kultur och hur den moderna yogaläraren kan förhålla sig till dessa villkor utifrån en filosofisk förståelse om yoga som självtranscendens. Modern yoga har blivit ett exempel på sakraliserad självdisciplin och möjligen en form av ritualiserad narcissism. En narcissistisk kultur som sådan med den upanishadiska självtranscendensens språkbruk, tillsammans med en kommersiell nyandlighet uppmanar oss att perfektionistiskt söka uppnå känslan: jag är gudomlig. Essän undersöker dock potentiella vägar och praktiska kunskaper hos yogaläraren som inte leder undervisningen i en narcissistisk riktning utan snarare söker vända blicken mot en värld vi gemensamt delar offentligt med andra människor. / This essay aims to deepen the understanding of the yoga teacher's profession by examining its everyday practice from philosophical and historical foundations. In particular, the conditions of today's modern yoga in a narcissistic culture are examined, and how the modern yoga teacher can relate to these conditions of yoga from the perspective of self-transcendence. Modern yoga has become an example of sacralized self-discipline and possibly a form of ritualized narcissism. A narcissistic culture as such with the language of Upanishadic self-transcendence, together with commercial spirituality, urges us to achieve the feeling: I am divine. However, the essay explores potential paths and practical knowledge of the yoga teacher who does not want to lead the teaching in a narcissistic direction but instead seeks a common world publicly shared with other people.