Denna essä ämnar att ge sig i kast med att förstå och reflektera över yogalärarens yrkesroll under den ekonomiska marknadens villkor. I synnerhet syftar denna essä till att belysa den till synes överdrivna uppmärksamheten på läraren som sådan. Är detta ett problem för yogaundervisning? Men framförallt, varför upplever jag, som yrkesverksam yogalärare, en kris inför denna personfixering? Reflektionen i essän kretsar kring två fenomen och som verkar stå förbundna, och kanske till och med avhängiga varandra, är förundrans och skenets roll i yogaundervisning. Det verkar här finnas en paradox, där yogaläraren å ena sidan behöver väcka intresset hos deltagarna, skapa ett sken, något att vila uppmärksamheten i för att sedan vända denna uppmärksamhet till en förundran. Risken är dock att detta sken blir så pass bländande att blicken fastnar i det vi har framför oss. Hur dessa två fenomen ska få ta plats är inte helt självklart. Essän landar slutligen i att det verkar ligga en stagnation runt själva villkoren för yogaundervisning där yogaläraren behöver upprätthålla eleven som just elev för att fortsätta kunna vara yogalärare.