Unga vuxna är en åldersgrupp som beskrivits vara i riskzonen för ökade nivåer av upplevd ensamhet under covid-19-pandemin. Forskning tyder på att olika copingstrategier och emotionsreglerande förmågor kan bidra till minskad ensamhet. Studiens syfte var därför att undersöka copingstrategier och emotionsreglerande förmågor hos unga vuxna som känner sig ensamma under covid-19. 309 unga vuxna, 18-29 år, deltog i den tvärsnittliga enkätstudien. Copingstrategin distraktion användes mest frekvent av deltagarna, medan aktiv coping och stödsökande strategier användes mindre frekvent än övriga strategier. Resultatet av den multipla regressionsanalysen visade att de inkluderade copingstrategierna (känslomässigt socialt stöd, positiv omtolkning, planerande coping) samt de emotionsreglerande förmågorna (svårigheter med att acceptera sina känslor samt att vidmakthålla målinriktat beteende vid känslomässig upprördhet) tillsammans förklarade 29.4 % av variansen i upplevd ensamhet. Känslomässigt socialt stöd uppvisade ett signifikant bidrag till den förklarade variansen i upplevd ensamhet, vilket också var fallet för de två emotionsreglerande förmågorna. Resultaten ger en indikation om att användande av coping och förmågan till emotionsreglering kan fungera skyddande mot upplevd ensamhet. För att kunna dra säkrare slutsatser om detta behövs dock framtida studier med longitudinell design. Det finns även ett behov av att undersöka ytterligare faktorer som kan tänkas förklara variansen i upplevd ensamhet.

Sammanfattning Ensamhet är en vanlig upplevelse som har kopplats till en mängd olika hälsoproblem. Forskning har visat att det finns samband mellan upplevd ensamhet och olika faktorer såsom ålder, kön och relationsstatus. På senare tid har även psykologiska faktorer som självmedkänsla visat sig ha ett samband med upplevd ensamhet. Syftet med denna studie var att undersöka upplevd ensamhet, självmedkänsla samt sambandet mellan dessa i en svensk kontext. 266 personer i Sverige, mellan 25–65 år (M= 37.4, SD=11.9) besvarade demografiska frågor samt två formulär: Revised UCLA loneliness scale (R-UCLA) och Self Compassion Scale (SCS). Data analyserades genom ANOVA, oberoende t-test, korrelationsanalys och multipel linjär regressionsanalys. Resultaten visade att singlar och unga vuxna (25–34 år) upplevde sig något mer ensamma samt att de som är föräldrar, ensamboende och åldersgrupper mellan 35–65 år var något mer självmedkännande. Dock var dessa skillnader av liten effekt. Det framkom även ett signifikant negativt samband av stor effekt mellan upplevd ensamhet och självmedkänsla. Sambandet var något starkare för gruppen män. Denna studie påvisar att sambandet mellan upplevd ensamhet och självmedkänsla är bestående även i en svensk kontext. För att vidare undersöka kausalitet och eventuella interventioner mot upplevd ensamhet uppmuntras framtida forskning att genomföra longitudinella studier och interventionsstudier. / Abstract Loneliness is a common experience that has been linked to a variety of health problems. Research has shown that there is a relationship between loneliness and various factors such as age, gender, and relationship status. More recently, psychological factors such as self-compassion have also been shown to be associated with loneliness. The aim of this study is to examine perceived loneliness, self-compassion, and the relationship between these in a Swedish context. Participants in the study were 266 persons from Sweden, aged between 25-65 years (M= 37.4, SD=11.9). Data was collected using a web-based questionnaire comprising the Revised UCLA loneliness scale (R-UCLA) and Self Compassion Scale (SCS) as well as demographic questions. Data were analyzed using ANOVA, independent t-tests, Pearson correlation and multiple linear regression. The results showed that singles and young adults (25-34 years) feel somewhat lonelier and that those who are parents, those living alone and those between the ages 35-65 where more self-compassionate. However, these differences were of small effect sizes. There was also a significant negative correlation of large effect between perceived loneliness and self-compassion. The correlation was somewhat stronger for men. This study demonstrates that the connection between perceived loneliness and self-compassion is persistent in a Swedish context. To further investigate causality and possible interventions against perceived loneliness, future research is encouraged to conduct longitudinal studies and clinical trials.

The outbreak of the COVID-19 pandemic has had an enormous impact worldwide and is posing a threat to the physical and mental health of world citizens. The present study examines the extent to which a sample of Swedish university students have experienced loneliness during COVID-19. Furthermore, it also examines if there is a correlation between a high degree of loneliness and increased alcohol consumption. Participants consisted of Swedish university students recruited online using opportunity sampling (N=224). Loneliness was measured using the UCLA Loneliness Scale translated into Swedish. Results showed that the sample displayed higher levels of loneliness compared to normative scores but lower levels when compared to students elsewhere who have been quarantined. A logistic regression found no connection between high degrees of loneliness and increased alcohol consumption in the sample. The results and their implications are discussed. A pre-post measurement design and longitudinal studies are encouraged for future research to evaluate long term consequences of loneliness, along with an increased focus on ways to reduce loneliness. Finally, we suggest that loneliness should continue to be a priority in research in order to fully understand the psychological impact of COVID-19. / Utbrottet av COVID-19 pandemin har haft en enorm påverkan världen över och utgör ett hot mot den fysiska och mentala hälsan. Vår studie syftade till att undersöka i vilken utsträckning ett urval av svenska universitetsstudenter upplevt ensamhet under COVID-19. Vidare har studien undersökt om det fanns ett samband mellan en hög grad av upplevd ensamhet under COVID-19 och ökad alkoholkonsumtion. Deltagarna bestod av svenska universitetsstudenter vilka rekryterades online genom bekvämlighetsurval (N=224). Deltagarna fyllde i en enkät där subjektiv ensamhet mättes med hjälp av en översatt version av UCLA Loneliness Scale till svenska. Resultaten visade att studenterna i vårt urval uppvisade högre nivå av ensamhet jämfört med normvärden, men lägre jämfört med studenter i andra länder som suttit i karantän. En logistisk regression fann inget samband mellan upplevd ensamhet och ökad alkoholkonsumtion. Resultaten och deras implikationer diskuteras. För framtida forskning uppmuntras en för- och eftermätningsdesign samt longitudinella studier att utvärdera långsiktiga konsekvenser av ensamhet, samt ett ökat fokus på sätt att minska ensamhet. Slutligen föreslås att ensamhet blir ett fortsatt fokus i forskningen för att fullt ut förstå psykologiska effekterna av COVID-19.

Ensamhet är ett alltmer uppmärksammat problem i vårt samhälle med många och kompliceradefaktorer. Detta har gett upphov till en mångfald av infallsvinklar varav den fysiska planeringen avvåra urbana livsmiljöer är en, och fokuset i detta arbete. Även inom den fysiska planeringen finnsdet vidare många infallsvinklar för att tackla problemet, där detta arbete syftar till att undersökahur uppmuntrandet av mänsklig rörelse och möten kan påverka den upplevda ensamheten. För att undersöka detta används en metod där kunskap tagits fram genom en textanalys, som sedan sammanställs i en kunskapsöversikt samt en platsanalys. Den framtagna kunskapen har sedansammanställts i ett designkoncept och en platsinventering. Detta användes sedan för att ta framtvå gestaltningsförslag, ett i Karlshamn samt ett i Karlskrona. Arbetets resultat visar vilka kvalitéer av en stadsmiljö som bidrar till en minskad ensamhet genomatt uppmuntra till mänsklig rörelse respektive möten. För rörelse är de viktigaste kvalitéerna attdet är lättillgängligt för gående att ta sig fram och att förutsättningar finns intill gångstråken för attmänniskor ska se varandra och mötas i sin vardag. För möten är en hierarki av gemensamma utemiljöer från helt privat till helt offentligt av vikt, samt skapandet av mötesplatser för passiv vistelsemed trevliga sinnesupplevelser och mikroklimat.