Aktieägaravtal tecknas mellan aktieägare, i både små och stora aktiebolag, och ändamålet med avtalet är att reglera förhållandet mellan aktieägarna. Det kan ingås mellan ett fåtal eller samtliga aktieägare och även bolaget har möjlighet att vara part i avtalet. I avtalet kommer aktieägarna överens om bolagets verksamhet. Vanligt förekommande klausuler i aktieägaravtalet är bland annat röstbindningsklausuler, samtyckesklausuler och vinstfördelningsklausuler. Aktieägaravtalet ses som ett komplement till bolagsordningen, vilken är offentlig och ofta neutralt hållen. Många aktieägare väljer därför att reglera sina inbördes förhållanden i aktieägaravtalet. Aktieägarnas avtalsfrihet är begränsad eftersom aktieägaravtalet saknar bolagsrättslig verkan. I svensk rätt regleras avtal enligt avtalslagen och avtalsrättsliga principer när det inte finns speciallagstiftning för aktieägaravtal. Avtalet kan ingås på bestämd eller på obestämd tid och är det ingått på obestämd tid gäller enligt avtalsrättsliga principer en skälig uppsägningstid. Den skäliga uppsägningstiden är inte fastlagd och därmed oklar men kan bland annat bestämmas med hjälp av analogier, principer och rättspraxis. Fördelaktigt med den skäliga uppsägningstiden är att hänsyn tas till omständigheterna från fall till fall.   Aktieägaravtalet kan många gånger uppfylla rekvisiten för enkla bolag och regleras då enligt lagen om handelsbolag och enkla bolag. Denna lag stipulerar en uppsägningstid på sex månader för tidsobestämda avtal och tillämpas istället för skälig uppsägningstid. Åsikterna huruvida aktieägaravtalet ska ses som ett enkelt bolag eller inte går isär. Många anser att rekvisiten för enkla bolag uppfylls av aktieägaravtalet medan vissa tycker att det är problematiskt att tillämpa lagen om handelsbolag och enkla bolag på avtalet. Vår åsikt är att aktieägaravtalet uppfyller rekvisiten för enkla bolag men vi ser ingen direkt anledning till varför avtalet ska utgöra ett enkelt bolag. Det leder till oförutsebarhet för aktieägarna eftersom de inte vet om skälig eller sex månaders uppsägningstid ska tillämpas. Vi har valt att göra en internationell jämförelse omfattande dansk och engelsk rätt för att få inblick i hur uppsägningstiden för tidsobestämda aktieägaravtal regleras och även om avtalet kan ses som ett enkelt bolag. Varken i Danmark eller i England kan aktieägaravtalet utgöra ett enkelt bolag och avtalsrättsliga principer används vid fastställelse av uppsägningstiden. Enligt principerna tillämpas i både Danmark och England skäligt varsel för uppsägningstiden.

I Sverige år 2005 tillkom en ny reglering avseende svensk försäkringsavtalsrätt: försäkringsavtalslagen (2005:104). Grundsyftet med den nya lagen var att ge försäkringstagarna ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar. Syftet var även att bidra till bättre förutsättningar för goda marknadsförhållanden inom försäkringsbranschen. I dag har dock Sverige bland annat en koncentrerad sakförsäkringsmarknad, där konkurrensmöjligheterna för de mindre aktörerna på marknaden inte står i proportion till konkurrensmöjligheterna för de fem största aktörerna på marknaden.  Sakförsäkringstagarnas möjligheter att byta försäkringsbolag är också relativt små, bland annat på grund av att försäkringsbolagen utnyttjar reglerna i försäkringsavtalslagen. Uppsatsen undersöker vad det är som utgör hinder för kundrörligheten och konkurrensen på den svenska sakförsäkringsmarknaden. I analysen läggs det fram olika lösningar bland annat med hjälp av att en komparativ metod har använts för att jämföra svensk rätt med andra nordiska länders rätt, närmare bestämt Danmarks och Norges. I dessa länder har det nämligen redan vidtagits åtgärder för att öka kundrörligheten och konkurrensen på deras respektive sakförsäkringsmarknader. Statistik över de tre olika marknaderna har även presenterats för att visa hur utvecklingen av sakförsäkringsbolagens andelar har sett ut de senaste tio åren på respektive marknad. Även svensk konkurrensrätt har analyserats för att undersöka huruvida de rabatt- och bonussystem som sakförsäkringsbolagen använder sig av skulle kunna anses utgöra hinder för kundrörligheten och konkurrensen. Slutsatsen är dock att det är försäkringsavtalslagens bestämmelse om maximalt tillåten bindningstid i kombination med uppsägningsreglerna i försäkringsavtalslagen som utgör det främsta hindret på sakförsäkringsmarknaden. Genom en ändring i försäkringsavtalslagens bestämmelse om uppsägning i förtid skulle kundrörligheten och konkurrensen på den svenska sakförsäkringsmarknaden kunna öka. Ändringen skulle innebära en avgiftsfri flytträtt för sakförsäkringstagaren. Sakförsäkringstagaren blir därmed friare i sitt val av sakförsäkringsbolag, vilket i sin tur ökar försäkringsbolagens vilja att konkurrera på andra sätt än genom att utnyttja reglerna i försäkringsavtalslagen.