Ettårsregeln tillämpas av skattskyldiga, som arbetar och vistas utomlands längre än ett år, för att undgå dubbel beskattning av utländska inkomster. Behovet av ettårsregeln är bland annat att en skattskyldig ska kunna förutse sin beskattning inför ett arbete utomlands och därför har förutsebarheten som ett rättssäkerhetsbegrepp en central roll i uppsatsen. Enligt ettårsregeln, som finns i 3 kap. 9-10 §§ IL, är det tillåtet med kortare avbrott i vistelsen utomlands. Omfattningen av tillåtna kortare avbrott i Sverige är sex dagar per månad eller 72 dagar per år. Rättsläget är dock oklart för hur många dagar som är tillåtna vid kortare avbrott i tredje land eftersom det bland annat inte uttryckligen står i lagtexten. I förarbeten till ettårsregeln ansågs det inte finnas ett behov av att lagstifta kring begränsningar av kortare avbrott i tredje land. Istället ska det vid omfattande kortare avbrott i tredje land tas hänsyn till syftet med ettårsregeln och kortare avbrott. Syftet med att införa en begränsning i ettårsregeln var att förhindra missbruk av regeln. Innan HFD 2014 ref. 9 avgjordes det i rättspraxis huruvida ettårsregeln var tillämplig, på antalet dagar som tillbringades i Sverige och i tredje land. I HFD 2014 ref. 9 bedömdes en pilots omfattande tjänsteresor med övernattning vara kortare avbrott enligt ettårsregeln, då det i gällande rätt för kortare avbrott i tredje land anses att övernattning utanför bostadslandet är ett kortare avbrott. Dock menade Högsta Förvaltningsdomstolen, HFD, att pilotens syfte med resorna var underordnade syftet att missbruka ettårsregeln och avgjorde därför rättsfallet till pilotens fördel. Utav HFD 2014 ref. 9 kan det tolkas att dygnsvilan och syftet med avbrott vid omfattande kortare avbrott har fått betydelse för rättsläget, vilket medfört att olika tillämpningsproblem har uppstått. Tillämpningsproblemen är bland annat då en skattskyldig ska bevisa syftet med kortare avbrott samt att kunna förutse hur omfattande kortare avbrott får vara för att ettårsregeln ska kunna tillämpas. Syftet med uppsatsen är att utreda gällande rätt för ettårsregeln och kortare avbrott i tredje land samt förtydliga vilka brister som finns med regleringen utifrån vad som anses vara god skattelagstiftning. Uppsatsen visar att regleringen av ettårsregeln och kortare avbrott i tredje land inte kan anses vara enligt god skattelagstiftning på grund av de nya tillämpningsproblemen, där bland annat förutsebarheten för de skattskyldiga kan anses ha minskat. Dessutom brister regeln i sin utformning och oklarheter uppstår eftersom den inte är enkel att tolka. Mina reflektioner kring rättsläget visar att det finns ett behov av förtydligande av gällande rätt. Därför är mitt förslag att lagstiftaren bör se över lagstiftningen, främst vad det gäller rekvisitet att vistelsen utomlands måste ske i ett och samma land. En annan lösning är att fastställa antalet dagar som är tillåtna med kortare avbrott i tredje land.

Sexmånaders- och ettårsregeln är en av de metoder som används för att eliminera den internationella dubbelbeskattningen. För att sexmånaders- och ettårsregeln ska vara tillämpliga får inte den skattskyldiga personen göra kortare avbrott i Sverige som är mer än 6 dagar per varje hel månad eller mer än 72 dagar under ett och samma anställningsår. I lagen stadgas det inget om hur många dagar en skattskyldig får tillbringa i tredje land, dock har SKV kommit med ett ställningstagande som berör denna fråga. SKV har kommit fram till att en skattskyldig inte får vistas mer än 8 dagar per hel månad eller mer än 96 dagar under ett och samma anställningsår i Sverige och i tredje land. SKV:s ställningstagande har ifrågasatts då det bland annat anses att ställningstagandet saknar stöd i lagtext, förarbeten och praxis. Mot bakgrund av SKV:s ställningstagande är uppsatsen syfte att analysera för vilka lagtolkningsmetoder SKV har använt sig av i sitt ställlningstagande samt att utreda för huruvida SKV har stöd för sitt ställningstagande i lagtext, förarbeten och praxis. Analysen om vilka lagtolkningsprinciper SKV har använt sig av i sitt ställningstagande visar att SKV har använt sig av en subjektiv lagtolkningsmetod. Det finns det som talar för att SKV har använt sig av en teleologisk lagtolkningsmetod i sin bedömning. Det finns också det som talar för att SKV kan ha använt sig av en objektiv lagtolkningsmetod vid tolkningen av kortare avbrott vid tillämpningen av ettårsregeln, dock kan inga säkra slutsatser dras då det finns argument som talar både för och emot en sådan tolkning. Analysen om huruvida SKV har stöd för sitt ställningstagande utifrån lagtext, förarbeten och praxis visar att SKV saknar stöd för sitt ställningstagande vad gäller sexmånadersregeln. Vad gäller ettårsregeln visar analysen att SKV har stöd för sitt ställningstagande utifrån lagtext, förarbeten samt praxis.

No description available.

I dag är det allt vanligare att en anställd någon gång under sitt arbetsliv arbetar utomlands under en period. I en sådan situation finns risk för att inkomsten från utlandet blir dubbelbeskattad. För lindrande eller undanröjande av internationell juridisk dubbelbeskattning finns bland andra regler i IL för att förhindra sådan dubbelbeskattning. Dessa regler kallas sexmånaders- och ettårsregeln och kommer till uttryck i 3 kap 9§ IL. Reglerna leder till hel eller delvis skattefrihet för de inkomster den utsände har under utsändningstiden.  Sexmånaders- och ettårsregeln är enkla att tillämpa och undanröjer effektivt internationell juridisk dubbelbeskattning. En situation där oförutsägbarhet föreligger är dock den när utsända arbetstagare, under sin vistelse i utlandet, väljer att bo i ett annat land än verksamhetslandet. För detta förevarande förhållande finns inget stadgat i lagtext, inga uttalanden finns om detta i förarbetena och inte heller finns någon ledning i rättspraxis. Den enda ledningen som i nuläget finns för de utsända arbetstagare vilka inte är bosatta i verksamhetslandet är två ställningstaganden från SKV samt ett förhandsbesked från SRN. SKV uttalar i ett av ställningstagandena att utsända arbetstagare, vilka inte bor i verksamhetslandet, inte kan använda sig av sexmånaders- eller ettårsregeln. SRN kommer till helt motsatt slutsats och menar att dessa utsända arbetstagare kan omfattas av sexmånaders- och ettårsregeln. Dessutom är SRN:s förhandsbesked i skrivande stund överklagat till HFD. Sammanfattningsvis anser jag att sexmånaders- samt ettårsregeln är oförutsägbara för utsända arbetstagare vilka inte bor i verksamhetslandet då det i dagsläget inte ens är säkert att dessa utsända arbetstagare omfattas av dessa regler. / Today it is increasingly common for employees at some time during their careers to work abroad for a period of time. These employees carry a considerable risk for double taxation. For alleviation or elimination of international juridical double taxation there are, among others, two rules in Swedish Tax Law to prevent such double taxation. These rules are known as the Six-month-rule and One-year-rule and are stated in the Swedish Income Tax Law. These rules releases tax duty for the foreign income earned during the time abroad for work purposes. However, there are employees who, during their time abroad, choose to live in another country than in the country in which they work. For these employees, the situation regarding their taxation is very unsure. Currently there is great uncertainty of whether the abovementioned rules apply to these employees or not. Today, there is no statement in law, in the preambles or even in case law that could be of guidance for the abovementioned situation. For guidance when accessing this situation, one has to rely on two positions from the Swedish Tax Agency and one foregone decision from the Swedish Tax Board. The Swedish Tax Board came to the conclusion, unlike the Tax Agency, that these concerned employees could apply, at least the One-year-rule. The foregone decision is now appealed to the Swedish High Court of Administration. My conclusion is that the Six-month-rule as well as the One-year-rule concerning employees which during their work abroad chooses to live in another country than the country in which they work is a uncertain area of law and these rules are mostly unpredictable.

För att medges skattebefrielse enligt sexmånaders- och ettårsregeln får inte den skattskyldige på grund av semester, tjänsteuppdrag, eller liknande vistats i Sverige mer än sex dagar för varje hel månad som anställningen varar, eller totalt 72 dagar under samma anställningsår. Lagtexten uppställer således en begränsning avseende antalet vistelsedagar i Sverige, men vistelser i tredje land är inte begränsade i lagen. Skatteverket har dock lämnat ett ställningstagande enligt vilket den skattskyldige inte får vistas mer än 96 dagar per anställningsår eller åtta dagar per månad sammanlagt i Sverige och tredje land för att medges skattebefrielse enligt sexmånaders- och ettårsregeln.  Ställningstagandet har ifrågasatts då det begränsar individers möjlighet att medges skattebefrielse enligt reglerna. Mot den bakgrunden syftar uppsatsen till att analysera om Skatteverket har stöd enligt legalitetsprincipen för ställningstagandet. Enligt legalitetsprincipen får ett ställningstagandes materiella innehåll inte uppställa nya rekvisit för tillämpning av lagregler, eller utan stöd av gällande rätt förorda en omotiverat snäv tolkning av rättsregler. Uppsatsens analys visar att ställningstagandets materiella innehåll inte är förenlig med gällande rätt vad gäller sexmånadersregeln. Vad gäller ettårsregeln visar analysen däremot att Skatteverket har stöd av gällande rätt för begränsningen som uppställs i ställningstagandet.  Uppsatsens slutsatser är att ställningstagandet till den del det omfattar sexmånadersregeln inte är förenligt med legalitetsprincipen. Det beror på att tolkningen däri alltför ingripande inskränker sexmånadersregelns tillämpningsområde på ett sätt som mot bakgrund av den materiella analysen inte förefaller rimligt. Den del av ställningstagandet som relaterar till kortare avbrott vid tillämpning av ettårsregeln bedöms emellertid förenlig med legalitets- principen. / In order to qualify for tax exemption according to the six-month and one-year rule, the Swedish Income Tax Act states that the individual seeking tax exemption cannot spend more than six days for each full month of the employment or a total of 72 days under the same employment year in Sweden. The Swedish Tax Agency has however published a statement imposing a limitation also on the days that the individual may spend in third countries. The statement states that a taxpayer may not spend more than 96 days per employment year, or eight days per month in total in Sweden and third countries, in order to qualify for tax exemption under the six-month and the one-year rules. The statement has been questioned as it restricts the ability for individuals to qualify for tax exemption under the rules. Accordingly, the thesis aims at analysing whether the statement is supported by the principle of legality. According to the principle of legality, statements published by the Swedish Tax Agency may not impose new requisites for the application of the law, or without the support of the law make an unjustifiably narrow interpretation thereof.  The analysis shows that the statement´s content is not consistent with applicable law in respect of the six-month rule. Further, the analysis shows that the part of the statement relating to the six-month rule is not consistent with the principle of legality as the interpretation thereof is too restrictive. The scope of the six-month rule is narrowed in a way that in the light of the substantive analysis does not seem reasonable. As for the one-year rule the analysis, however, shows that the Income Tax Act, the preparatory works and relevant case law support the Tax Agency´s view. According to my assessment, the part of the statement relating to the application of the one-year rule is also compatible with the principle of legality.

Abstract The purpose of this bachelor thesis is to investigate whether Skatteverket’s interpretation of 3:9 and 3:10 IL is consistent with the legislator’s purpose with these rules. The bachelor thesis is written with a legal approach which seeks to use all sources of law in accordance to its legal source value. Individuals who are considered as tax residents in Sweden have the opportunity to be granted tax exemption according to the six-month-rule and the one-year-rule if the individual works abroad. If the income is taxed in the country of source and the individual has been working there for more than six months, the six-month-rule can be applicable. If the income has not been taxed in the country of source, the individual still can be granted tax exemption through the one-year-rule, but to do so he has to work in the same country for at least one year. Both rules require that the individual does not visit Sweden more than 72 days in a time span of one year. Skatteverket has, in its consideration, decided to add the 72 days on which an individual can visit Sweden with a new number of days, 24 days, which individuals can visit third countries. This means that Skatteverket is making it tougher for Swedish employees to be granted tax exemptions through the exemption rules. The aim of the exemption rules is, inter alia, to be an incentive to encourage Swedish employees to work abroad. Skatteverket’s consideration is preventing the purpose with the exemption rules because it prevents individuals to enjoy the positive effects of the mentioned rules. I believe that Skatteverket does not have any reason to interpret the rules this way according to the text of law or its government bill. My conclusion is that Skatteverket’s interpretation of 3:9 and 3:10 IL is not compatible with the objective of the legislator.

Individuals considered as tax residents in Sweden may if they are working abroad for six months alternatively one year be granted a tax exemption concerning the income originating from the work abroad. Short intermissions (kortare avbrott) are permitted without impact on the tax exemption, however this requires that the intermission is not placed in the beginning or in the end and that the stay in Sweden does not exceed 72 days a year. A time limit regarding intermissions in a third country is however not regulated. There-fore the Swedish tax agency (Skatteverket) has published a non binding standpoint which regulates the entire intermission allowed to a maximum of 96 days a year whereof 72 days may be spent in Sweden. The definition is more extensive than earlier and uncer-tainty occurs as to whether the extension contradicts the principle of legality. The purpose of the thesis is to investigate the value of the Swedish tax agency’s stand-point concerning short intermissions. The value is put in relation to the principle of le-gality and an assessment follows as to whether the predictability improves or not by the advent of the standpoint. In the investigation legislation is mainly used, however legislative history, case law and doctrine are used as a complement. According to the principle of legality, legislation concerning tax may not be interpreted widely, support for the statement must be found in a specific legislation. My opinion is that the predictability concerning visits in Sweden is satisfying while stays in third countries not are regulated satisfying enough. Since no substantial time limit is found in nei-ther legislation, legislative history or in case law, the standpoint, contradicts the princi-ple. The fact that it is not binding makes it impossible to know how it will be administered, therefore the predictability cannot be seen as improved.

I Sverige år 2005 tillkom en ny reglering avseende svensk försäkringsavtalsrätt: försäkringsavtalslagen (2005:104). Grundsyftet med den nya lagen var att ge försäkringstagarna ett starkt skydd vid alla typer av försäkringar. Syftet var även att bidra till bättre förutsättningar för goda marknadsförhållanden inom försäkringsbranschen. I dag har dock Sverige bland annat en koncentrerad sakförsäkringsmarknad, där konkurrensmöjligheterna för de mindre aktörerna på marknaden inte står i proportion till konkurrensmöjligheterna för de fem största aktörerna på marknaden.  Sakförsäkringstagarnas möjligheter att byta försäkringsbolag är också relativt små, bland annat på grund av att försäkringsbolagen utnyttjar reglerna i försäkringsavtalslagen. Uppsatsen undersöker vad det är som utgör hinder för kundrörligheten och konkurrensen på den svenska sakförsäkringsmarknaden. I analysen läggs det fram olika lösningar bland annat med hjälp av att en komparativ metod har använts för att jämföra svensk rätt med andra nordiska länders rätt, närmare bestämt Danmarks och Norges. I dessa länder har det nämligen redan vidtagits åtgärder för att öka kundrörligheten och konkurrensen på deras respektive sakförsäkringsmarknader. Statistik över de tre olika marknaderna har även presenterats för att visa hur utvecklingen av sakförsäkringsbolagens andelar har sett ut de senaste tio åren på respektive marknad. Även svensk konkurrensrätt har analyserats för att undersöka huruvida de rabatt- och bonussystem som sakförsäkringsbolagen använder sig av skulle kunna anses utgöra hinder för kundrörligheten och konkurrensen. Slutsatsen är dock att det är försäkringsavtalslagens bestämmelse om maximalt tillåten bindningstid i kombination med uppsägningsreglerna i försäkringsavtalslagen som utgör det främsta hindret på sakförsäkringsmarknaden. Genom en ändring i försäkringsavtalslagens bestämmelse om uppsägning i förtid skulle kundrörligheten och konkurrensen på den svenska sakförsäkringsmarknaden kunna öka. Ändringen skulle innebära en avgiftsfri flytträtt för sakförsäkringstagaren. Sakförsäkringstagaren blir därmed friare i sitt val av sakförsäkringsbolag, vilket i sin tur ökar försäkringsbolagens vilja att konkurrera på andra sätt än genom att utnyttja reglerna i försäkringsavtalslagen.