Enligt Ingvar Lundberg finns det fem dimensioner som bör uppfyllas i ordning för att man skall kunna vara en god skrivare. Dessa fem dimensioner har han delat in i; stavning, meningsbyggnad och text, funktionell skrivning, skapande skrivning och intresse och motivation.1 Syftet med den här studien är att identifiera hur pedagoger definierar skrivsvårigheter och hur de arbetar med elever i skrivsvårighet. Jag har använt mig utav kvalitativa metoder, så som intervjuer och observationer och genom en tematisk innehållsanalys har jag komma fram till mitt resultat. I resultat och analysdelen kan man utläsa hur 3 lärare och 3 specialpedagoger beskriver skrivsvårigheter och hur de bedömer vilka som är i skrivsvårigheter. Vidare beskrivs även vilka metoder de använder för att kunna ge elever i skrivsvårigheter en likvärdig utbildning som de andra eleverna i klassen. I diskussionen tar jag upp problematiken av att urskilja skrivsvårigheter från läs- och skrivsvårigheter och hur man kan uppfatta att någon är i skrivsvårigheter och vilka arbetsmetoder som finns till hjälp. Vidare forskning behövs om hur elever i skrivsvårigheter upplever att de får möjlighet till utveckling genom stöd av specialpedagog eller resurs.

Samhällets digitalisering ställer krav på att skolan ska utvecklas i samma takt, för att kunna utbilda framtidens samhällsmedborgare. Ett flertal källor visar att det finns lärare som på grund av olika faktorer inte använder sig av digitala verktyg i naturvetenskapsundervisningen. Tidigare forskning visar på att lärarnas digitala kompetens är bristfällig samt att tillgången av verktyg inte finns i naturvetenskapsundervisningen. Syftet med den här litteraturstudien är att beskriva lärares användning av digitala verktyg i naturvetenskapsundervisningen utifrån aktuell forskning. Genom systematiska sökningar i databaserna ERIC och SwePub har tio källor använts för att besvara litteraturstudiens frågeställning. Litteraturstudiens slutsats är att digital kompetens, brist på tillgång och inverkan på elever hindrar eller möjliggör lärarnas användning av digitala verktyg i naturvetenskapsundervisningen. Då studiens endast innehåller internationella studier är det av intresse att undersöka liknande studie i en svensk kontext.

The aim of the study is to contribute with knowledge about preschool documentation and assessment practice. The starting point is the interaction taking place in situations where teachers and/or children simultaneously conduct some form of documentation. The focus lies on the way this interaction and, consequently, these situations can be perceived from a socialinteractionist and social-critical perspective. Goffman’s social interaction theory has been used to analyze and interpret the interaction arising in documentation situations. Reed’s concept of maximal interpretation with a utopian referent has also been useful in the analyses. The empirics consist of video observations of everyday documentation situations comprising interaction between teacher and child. The primary interaction theory concepts used in the analysis include definition of a situation, framing and secondary adaptation. The analysis shows that, on the basis of different interaction patterns, teachers and children make different definitions and framings of documentation situations. Teacher definitions seem task-oriented, including a predetermined goal and the expected result of the activity. Children appear more spontaneously driven and seem to act on the assumption that the activity tends to change. The analysis also indicates that the teacher largely tries to make children share her definition by speaking in questions. Maintaining the activity as such and hence its definition seems to be an overarching aim among the teachers. In cases when the expected outcome does not harmonize with the actual one but results in a performance gap, a transformation takes place in that things are reinterpreted into something else. What also emerges from the result is that both teachers and children seem to adapt to current institutional documentation and assessment practice expectations and demands. Teachers’ adaptation is expressed in that they seem to act as though there is no performance gap between the predetermined and the actual result. This gives rise to an as if practice. The children on their part seem to adapt by directing their performance to harmonize with what seems to be expected by the teacher. To create meaning in what is said or done in the specific activity, the aim of the situation must be clarified by the participant. In other words, teachers and children need to arrive at a mutual definition of what is going on or what is intended to go on. The result indicates that no clarification has been made of what a documentation situation can or should mean. Both parties seem to interact on the basis of implicit or taken-for-granted definitions of what is or is supposed to be going on in the situation. The vulnerability of reaching a mutual framing of the situations and of different adaptations indicates the necessity of considering what learning or what other aspects can be made visible through the documentations taking place in the analyzed situations and in what ways preschool documentation and assessment practice may promote or restrain children’s lifelong urge to learn.

No description available.

The aim of the study is to investigate the communicative resources used by children when negotiating for access, studying such things as what communicative methods they use, for what purpose, and when children use an adult as a resource for communication. This is a qualitative study based on structured non-participatory observations using field notes, and for the analysis I use an ethnographic method. The study takes off in a socio-cultural perspective on learning. The children in the study are aged 1-3 years and there are 9 children in total being observed. The results from the study show that children use different resources at different types of access. When they want to seek access to a game they use artefacts/objects/items, their body or their voice. When they want to invite to a game, they use artifacts, voices, or moves. When they want to negotiate about leadership in a game they use artefacts, their bodies, or an adult as a communicative resource. It has been shown that artifacts are very important for children's negotiations on access to play. The adult is used as a communicative resource when the children themselves feel they can not cope with the situation themselves. Movement is used as a communicative resource by the children to attract other children to follow and thus invite play and take the lead role.

I föreliggande studie undersöks samband mellan elevers idrottsliga erfarenheter och deras slut-betyg från grundskolan i idrott och hälsa. Resultaten ställs mot traditioner inom ämnet och de förändringar som skett sedan införandet av den senaste kursplanen. En kvantitativ metod har använts där elever från gymnasieskolan tagit del av en enkätundersökning. Utgångspunkt har tagits i det kultursociologiska perspektivet där Bourdieus begrepp habitus, kapital och smak utgjort grunden. Utifrån ett kultursociologiskt perspektiv styrs en individs val, tolkningar, vär-deringar och tycke av erfarenheter och tidigare upplevelser. Studiens resultat indikerar att det finns ett samband mellan elevers idrottsliga erfarenheter och slutbetyg i grundskolans idrott och hälsa. Att ha välutvecklade idrottserfarenheter korrelerar med de högre betygen i ämnet. Likaså korrelerar tycke för tävlingsmoment, fysisk träning, färdighetsträning och att idrotta för nöjes skull med de högre betygen inom ämnet. Dessa resultat är samstämmiga med ämnets tradition men behöver nödvändigtvis inte betyda att orsaken till sambanden är desamma som de tradit-ionellt sett varit. De förändringar som skett inom ämnet idrott och hälsa i och med kursplanen i Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011 (Lgr 11) kan ha inneburit en förändring av upphovet till sambanden.

No description available.

Denna systematiska litteraturstudie rörande matematikämnet tar sin utgångspunkt i diskursanalys som metod, vilket innefattar analys av språket och dess betydelse. Detta har inneburit att få fram utmärkande diskurser inom ämnet som studien berör. Följande har möjliggjorts med hjälp av ett kategoriseringsschema innefattande specifika frågor till litteraturen. Totalt framkom sex diskurser kopplat till studiens ämne. Tre av dessa relaterar till frågeställning ett gällande elevers språkliga förmågor i förhållande till matematikuppgifter med text. Frågeställning två innefattar likväl tre diskurser som berör vad pedagoger har för roll i undervisningsarbetet med dessa uppgifter och hur de kan stötta elevers utveckling av förståelse. Resultatet syftar till att reda ut vilka av de språkliga förmågorna lyssna, tala, samtala, läsa och skriva som har betydelse i arbetet med matematikuppgifter med text, samt vad som främjar elevers utveckling. Resultatet från tidigare forskning påvisar läsförmågan som avgörande för elevers förståelse av matematikuppgifter med text, men att elevers verbala förmåga är avgörande för utvecklandet av förståelse och att kunna sätta uppgifter i kontexter. Det sistnämnda gällande kontext poängteras ha störst vikt i arbetet med förståelse av innehållet i specifikt problemlösningsuppgifter. Genom analys framkom att lärare uppmanas till sociokulturellt arbetssätt med variation i undervisningen och uppgifter där vägledning, stöttning och att delge strategier är centrala inslag. Viktigt konstateras också resonemangsförande i undervisningen där elever möjliggörs att delge varandra olika synvinklar på matematikuppgifter, således utvecklas deras reflektion och förståelse.

No description available.

Enligt Skolverkets senaste nationella ämnesutvärdering, NÄU-13, Bild i grundskolan är bild det skolämne där skillnaderna är allra störst till flickornas fördel (Skolverket 2015, 35), något som står oförändrat sedan föregående ämnesutvärdering (NU-03) gjordes tolv år tidigare (Skolverket 2004). Under mina VFU-perioder som blivande bildlärare kom jag att uppleva detsamma, att pojkar genomgående har ett sämre studieresultat än flickor i ämnet bild i högstadiet. Jag blev intresserad av att undersöka detta fenomen. Vid en överblick av studier som gjorts på fältet visar det sig att tidigare undersökningar kommit fram till detsamma, att det finns stora skillnader mellan flickors och pojkars slutbetyg i årskurs 9 i bildämnet. Denna studie gör inte anspråk på att förklara varför pojkar presterar så mycket sämre än flickor i just bildämnet, men strävar efter att undersöka hur dessa skillnader samverkar med rådande genusstrukturer genom att ta reda på hur några lärare som undervisar i bild på högstadiet uppfattar och förhåller sig till flickors respektive pojkars resultat i ämnet. Undersökningen innehåller intervjuer med högstadielärare i bildämnet kopplat till tidigare forskning som gjorts inom området. Resultatet visar att det går att göra kopplingar mellan genusstrukturer och de stora resultatskillnader som finns mellan pojkar och flickor i bildämnet.