Vägledningsmodeller med dess olika samtalssteg ställer inte enbart krav på vägledarens kunskaper, erfarenheter och färdigheter, utan också på den sökandes psykologiska förutsättningar och förmåga att skapa sig en bild av vilken hjälp som behövs, och kunna känna tillräcklig tillit för att förmedla den. Denna studie problematiserar vägledningsmodeller utifrån grundtanken att alla sökande är olika och handlar om hur den vägledningssökandes anknytningsmönster påverkar dennes förutsättningar för att ta emot hjälp i vägledningssamtalet. Arbetet belyser därigenom individens inre psykologiska villkor och förutsättningar som får betydelse i mötet mellan vägledare och den sökande. Resultatet av denna studie visar på individuella skillnader gällande psykologiska förutsättningar hos den sökande att kunna ta emot hjälp i vägledningens hjälpsituation på grund av individuella skillnader i anknytningsmönster. De med tryggt anknytningsmönster visar sig ha bättre villkor än de övriga anknytningsgrupperna, då det kommer till att uppfylla det som vägledningsmodellers olika steg förutsätter dvs. att kunna definiera sitt hjälpbehov, uttrycka detta, och därmed också kunna få detta tillfredställt. Dessa har också oftare goda förväntningar på mötet, vågar ha förtroende för vägledaren samt kan lättare hantera de frågor om makt och beroende som aktualiseras i en hjälpsituation. De upplever inte heller något större hot mot självkänslan då de söker hjälp, i lika stor utsträckning som de övriga grupperna.