<p><strong>Bakgrund:</strong> Allt fler personer som haft stroke vårdas i hemmet med stöd från sin familj. Anhörigvårdare upplever att de ”kastas in” i rollen som vårdare och är dåligt förberedda och informerade om den nya situationen. <strong>Syfte:</strong> Syftet var att beskriva anhörigvårdares behov av utbildning och information vid vård av en familjemedlem med stroke. <strong>Metod:</strong> En allmän litteraturöversikt genomfördes och baserades på 16 vetenskapliga artiklar. <strong>Resultat: </strong>Anhörigvårdare hade behov av utbildning och information om sjukdomen stroke, dess orsak, riskfaktorer och behandling samt utbildning i basal omvårdnad för att kunna vårda sina anhöriga i hemmet. Dessutom behövde de utbildning och information om stöd och service från samhället bland annat om hur de kunde bli avlastade i sin vårdarroll. De behövde även information om tillgänglig vårdkoordinator/kontaktsjuksköterska och anhörig/patientförening att vända sig till för information och stöd. <strong>Slutsats:</strong> Anhöriga behöver involveras mer i vården och därmed ses som en samarbetspartner. Med hjälp av familjesamtal kan distriktssköterskan ta reda på familjens individuella behov av utbildning och information. Författarna föreslår ett utbildnings/informationsprogram för anhöriga för att på så vis undvika att de upplever att de ”kastas in” i vårdarrollen.</p>

Bakgrund: Allt fler personer som haft stroke vårdas i hemmet med stöd från sin familj. Anhörigvårdare upplever att de ”kastas in” i rollen som vårdare och är dåligt förberedda och informerade om den nya situationen. Syfte: Syftet var att beskriva anhörigvårdares behov av utbildning och information vid vård av en familjemedlem med stroke. Metod: En allmän litteraturöversikt genomfördes och baserades på 16 vetenskapliga artiklar. Resultat: Anhörigvårdare hade behov av utbildning och information om sjukdomen stroke, dess orsak, riskfaktorer och behandling samt utbildning i basal omvårdnad för att kunna vårda sina anhöriga i hemmet. Dessutom behövde de utbildning och information om stöd och service från samhället bland annat om hur de kunde bli avlastade i sin vårdarroll. De behövde även information om tillgänglig vårdkoordinator/kontaktsjuksköterska och anhörig/patientförening att vända sig till för information och stöd. Slutsats: Anhöriga behöver involveras mer i vården och därmed ses som en samarbetspartner. Med hjälp av familjesamtal kan distriktssköterskan ta reda på familjens individuella behov av utbildning och information. Författarna föreslår ett utbildnings/informationsprogram för anhöriga för att på så vis undvika att de upplever att de ”kastas in” i vårdarrollen.