Att vårda patienterna på plats innebär att sjuksköterskan som träffar patienten gör en bedömning av dennes tillstånd, och avgör därefter en lämplig vårdnivå i samråd med patienten. Denna vårdnivå kan bland annat vara primärvård eller egenvård som patienten utför i hemmet. Att göra en korrekt bedömning har visats sig vara svårt på grund av de komplexa former vården kan anta, samtidigt som man måste ta hänsyn till hela patientens situation. En situation som ofta innebär att man som patient känner sig sårbar och utlämnad. En ökad kunskap om denna patientgruppen är viktig för att förbättra utfallet av dessa bedömningar. Syftet med denna studie är att undersöka karaktäristika av de patienter som lämnas hemma av ambulanspersonalen samt vilka råd de erhåller. I studien används en mixad metod med kvalitativ och kvantitativ ansats. Resultatet inkluderar 231 patienter som lämnats hemma, med ålder från 0–96 år. Resultatet visar en tendens till att något fler kvinnor än män lämnas hemma. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan ålder och kön. Patienterna i vårt studie som blev lämnade hemma var äldre (Md. 63 år). De vanligaste symtomen patienter uppvisade var enligt sjuksköterskornas bedömning “Buksmärta” samt “Ospecifika symtom”. Flest patienter lämnades hemma kvällstid (klockan 18:00-23:59) samt under våren (mars, april och maj månad). Totalt 16,9 % av de inkluderade valde att avstå vård trots sjuksköterskans rekommendation, där “Andningsbesvär” och “Medvetandeförlust” var de patientgrupper som var mest framträdande. Råd patienten erhöll av sjuksköterskan berör Skapa möjlighet för egenvård, Återetablera kontakt med ambulanssjukvården vid försämring, Kontakt med annan vårdinstans, Avvakta hemma och se om symtomen går över och Uppsök akuten vid försämring. Ambulanser stationerade längre från sjukhus tenderar att lämna fler patienter hemma. Sjuksköterskor i ambulansen får vägleda och rådge patienter som tillkallat ambulans där ett akut sjukvårdsbehov ej föreligger. Dessa patienter är oftast äldre och råden de erhåller handlar främst om egenvård och hänvisningar till lämpliga vårdinstanser. En ökad kunskap kring denna patientgrupp kan vara till stöd för sjuksköterskornas bedömningar.

Bakgrund: En betydande andel patienter inom ambulanssjukvården är inte i behov av att transporteras till en akutmottagning. Dessa patienter kan istället hänvisas till en lägre vårdnivå som exempelvis primärvård eller erhålla vårdinsats på plats i sitt hem. Inom ambulanssjukvården i Västra Götalandsregionen finns behandlingsriktlinjer för patienter som kan hänvisas till lägre vårdnivå eller vårdinsats på plats. Ambulanssjuksköterskan bär ett stort ansvar när det gäller bedömning av dessa patienter. Det råder en otydlighet gällande kvaliteten av innehållet i behandlingsriktlinjerna avseende evidens och beprövad erfarenhet. Behovet är stort av att kvalitetsgranska dessa behandlingsriktlinjer för att bedöma om ambulanssjuksköterskan har stödjande riktlinjer vid bedömning, åtgärd och hänvisning av lågprioriterade patienter. Syfte: Att granska, utvärdera och jämföra kvalitén på ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå. Metod: Studien är en kvalitetsgranskning med kvantitativ och deskriptivt jämförande ansats av ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer inom Västra Götalandsregionen med hjälp av bedömningsinstrumentet AGREE II. Resultat: Granskningen visar på varierande kvalitet och delvis stora skillnader mellan förvaltningarna inom Västra Götalandsregionen. Behandlingsriktlinjerna brister i sin presentation gällande hur riktlinjerna har tagits fram och saknar koppling till vetenskaplig evidens. Vidare saknas det information om medverkan från ambulanssjuksköterskor och patienter har tagits i beaktning vid framställningen av riktlinjerna. Diskussion: Ambulanssjukvårdens behandlingsriktlinjer för patienter som bedöms till vårdinsats på plats eller hänvisas till lägre vårdnivå har ett stort behov av utveckling. Genom granskning med validerade instrument kan behandlingsriktlinjerna utvecklas och förbättras vilket i sin tur kan ge ett bättre omhändertagande av dessapatienter. Ofullständiga och otydliga behandlingsriktlinjer kan innebära svårigheter att tillgodose vård på lika villkor och påverka patientsäkerheten.